Festar du annorlunda?

Den här julen har jag fått mig själv i julklapp. Jag har, på ett sätt, ljugit för mig själv. Så här Annika, Varsågod!

Påstående som visat sig vara fel;
"Ensam är stark", "Jag trivs med att vara ensam!"

Nej nej nej. Visst, jag föredrar att promenena ensam, träna ensam, spela gitarr ensam. Men när jag nästan höll på att bli nekad till att få ledig i jul så såg jag en jul ensam i min lilla lägenhet, 60 mil från människor som älskar mig på riktigt, fick jag panik! Lugnt och stilla försökte jag intala mig själv att julen bara är en helt vanlig dag som alla andra. Andra dagar kan jag sitta ensam hemma utan problem, så varför skulle jag inte kunna göra det den 24 December? Nej, jag fixade det inte. Jag var panikslagen. Aldrig har jag känt mig så ensam i hela mitt liv! Inget är ju mycket värt om man inte kan dela det med någon!

Jag fick ledigt efter mycket om och men och jag har aldrig längtat hem till mamma och pappa så mycket som jag gjorde just då. Att komma hem till människor som jag vet att jag inte belastar, allt är okonstlat.

Väl hemma så kom paniken igen när jag började tänka på nyårsafton, jag har ingen att fira med! Men va fan! Det är ju en helt vanlig dag det med! Alla gamla vänner hade planer med sina respektive och det blev mer och mer påtagligt att jag är ensam singel i hela (nästan) vänskapskretsen. Jag har massor med vänner men just då i den stunden var jag otroligt ensam.

- Men du får vara med oss Annika!
- Ja, kom hit, vi har inga direkta planer, men det är bara att komma!

Tack tack tack, snälla vänner. Men jag vill inte ha en sån nyårsafton där jag är kvällens charity case, snart sätter de väl en skrammelbössa i handen på mig med, för det "kostar ju mer att vara singel". Jag känner mig hemsk, kan jag inte umgås med folk som har förhållande nu heller? Men det är annorlunda.

Höjer ett varningsfinger här för dig som är käslig för födommar, följa text kan i så fall verka lite stötande!

Folk som lever i (romatiska?)relationer blir lungare vid festligare tillställningar. De sitter tätt tillsammans, en hand på knäet och den andra, knappt, snuddandes vid glaset med alkoholhaltig dryck. De pratar ganska lågmält och tittar lite storögt på de högljudda sinlgarna som skrattar högt åt pinsamma upplevelser från krogen tidigare kväll. (Jaja, för det är inte första gången på en vecka de har festat till det!) Vissa par sitter halvdrömmandes, förmodligen tänkter de tillbaka på sin singeltid, och småler. Kort därefter pussar de ömt sin respektive på kinden eftersom de får lite dåligt samvete över att han tänkt tanken "De skulle va skönt att vara singel igen". När singlarna i sällskapet dragit fram den 4 spritsorten ur barskåpet för att se om de funkar med en ny blandning så börjar paren tacka för kvällen, artigt kramar de värden/värdinnan och traskar i väg hand i hand hemmåt. Stadiga på foten, tysta. Singlarna blir knapptysta och förvånade;

- Ska ni redan gå!?

Sedan ropar de "Hejdå" skålandes och kommer på sig själva med att inte ha utbytt två meningar med paren på festen och får lite dåligt samvete men det glöms med den stundande tequila som hällts upp utan omtake. Skål!

Slutsats(försök):
Så vad har hänt? Är det så att singlarna inte har "växt upp"? Kommer alla sitta sådär om några år, städade, artiga, lågmälda. Kommer singlarna att tröttna? Festar de så hårt för att förtränga de fakta att de hellre skulle gå hem med en kärlek för en lugn stund i soffan? Är dom avundsjuka?

Paren då. Har de aldrig gillat att festa till det ordentligt, är de rädda att göra bort sig, bjuda på sig själva? Eller är de så rädda för att bli fulla för att de har nånting att dölja för sin älskade? Tror dom att han/hon kommer att lämna dem om de skulle visa sitt rätta "festjag"? Eller ÄR personen sån här egentligen, att festadet från förr inte var roligt alls och att det är det här livet han eller hon vill ha?

Jag hoppas hursomhelst, singel, förlovad, gift, skild, ensam eller i sällskap att du får en fantastisk nyårsafton!

(Jag hittade tillslut en underbar singel(och fest)vän som vill festa in det nya året tillsammans med mig. )

Men är vi verkligen flockdjur?

Åkte buss till jobbet idag som vanligt, jättemycket folk på bussen så folk måste stå sådär tätt inpå varnadra och sitta jättenära någon man inte känner alls.

Det är rätt underligt hur man fungerar egentligen, just det här med att vara i närheten av någon på sånna ställen där man inte känner alla män ändå vistas på en rätt lite yta. Det är inga som helst problem att stå nästintill lutandes mot varandra när bussen är just full. Hade det bara varit två personer på bussen och person två ställt sig tokigt nära nummer ett så hade förmodligen person nummer två klassats som lite knepig och rentav psykiskt sjuk. Jag skulle tycka att det var skitknepigt i alla fall. Jag hade blivit rädd.

Även om någon hade suttit ensam på ett säte för två och en person kliver på, sätter sig brevid personen som redan sitter ner (fast det finns flera "helt lediga" säten i bussen), det känns direkt konstigt. Så gör man inte(?). Men ju fler som kliver på bussen, deso mer legitimt blir det att sitta nära någon annan och till och med nudda vid varadandra.

Samma sak gäller stranden. På morgonen när solbadande människor inte vaknat än för en dag på stranden så ligger folk med stora ytrymmen emellan sig. Det är ju ingen som lägger upp handduken 30 cm ifrån familjen som är i full färd med att bygga sandslott. Men allteftersom folk börjar flockas till stranden så blir aven avstånden mindre. Helt plötsligt ligger någon faktiskt 30-50 cm ifrån den där sandtokiga famlijen. Men det känns inte konstigt alls.

Vad är det som gör det? Uppenbarligen så är vi otroligt anpassningsbara till situationer. När man kliver på en buss som det sitter 2-3 personer på, tysta, lugna, på egna säten, så blir även jag som kliver på tyst och lugn och sätter mig på ett eget säte.

Den omvända varianten varierar dock. Alltså när bussen varit helt smockfufll och när folk börjar kliva av och det börjar bli helt lediga säten. Folk börjar vrida på sig och det ser nästan ut som på vissa att om önskar att grannen hade flyttat sig vid det här laget (- Det finns ju massor av lediga säten nu!). I sånna här situationer sitter jag alltid kvar. Egentligen finns det ju faktiskt ingen anledning att flytta på sig, jag sitter ju redan och et var tanken när jag klev på bussen. Om nu inte min granne ber mig att flytta. Jag tycker det är taskigt ATT flytta sig om inget annat är uttalat. På nåt sätt känns det lite kränkande mot personen som sitter kvar . Vet inte varför jag tänker så... Fast nu när jag tänker på det så kankse jag i själva verket kanske är taskig som sitter kvar?

Hm... Jag kanske ska flytta mig ändå då...

Kan du sitta brevid mig?

Cry baby

Igår tittade jag på Ett Herrans Liv, du som såg vet att gäst var Ernst Kirchsteiger. Vem kunde tro att han var så vågad där på plattan!? Hursomhelst så sa han nåt som fick mig att tänka efter, det här med att hålla inne på känslor. han fick frågan om han var en känslig man och han erkände väl att han var det, eller i alla fall att han inte var sen med att visa känslor när de väl fanns där.

Så varför stänger man in dem? Jag gör det, jag känner andra som gör det. Mår vi bättre? På en begravning jag var på för några år sen grät jag inte en tår på. Jag har aldrig utatts för en värre kraft men jag lovade mig själv att stå emot och nej, jag mådde inte bättre. Så varför? Delvis var det för att jag ville vara stark för mina nära och kära som behövde nån att luta sig emot. Jag tror att jag lever i en värld där jag tror att jag kommer att skrämma bort människor om jag visar mig svag. Är människor rädda för människor som har känslorna på ytan?

Jag gråter sällan inför andra människor men det betyder ju inte att jag inte gråter. Är det det mest utelämnande vi kan göra, att gråta inför en annan människa? Om du märker att jag är "svag" innebär det att du tycker sämre om mig? Kommer du behandla mig annorlunda?

Andra bloggar om: ernst kirchsteiger, känslor, gråta

Fast nu är jag bara.. förbannad...

Igår var det en kille på mitt jobb som undrade hur "det gick" med den där killen jag träffade. Jag berättade för honom att vi inte hade kontakt längre, att jag inte orkade på grund av de (taskiga) förutsättningar och omständigheterna. Han undrade vad allt handlade om, varför det blivit som det blivit och jag berättade för honom precis som det var. Killen jag träffat under tid ville inte ha ett förhållande, var aldrig kär i mig och att han skulle resa bort och allt det där. Hans kommentar;

- Så han utnyttjade alltså dig?

Min första reaktion var;

- Nej!

Jag berättade för honom att jag visste reglerna från början, jag visste att han inte ville ha ett förhållande och allt det där. Så han har ju inte gjort nåt fel, han har ju alltid varit ärlig (vill jag tro) så då var det ju bara upp till mig hur jag skulle förhålla mig till allt och jag valde att stanna i alla fall så länge som jag gjorde, jag var kär.

- Ja, men då utnyttjade han dig ju.

- Men i så fall så utnyttjade ju jag honom lika mycket då?

- Nej, kvinnor kan inte utnyttja män. (?).

Här bli jag arg och försöker fortfarnade få det jämställt mellan kvinna och man. Men han fortsätter...

- Kvinnor är dom som har mer känslor och kommer att åka dit förr eller senare. Det gjorde ju du!

Jag bli tyst och inser att han har delvis rätt. Fast jag kan inte låta bli att vara arg. Så vi kvinnor kommer alltid vara utsatta på det här sättet? Borde inte evolutionen kommit ikapp snart? Kvinnor har väl "åkt dit" tillräcklig många gånger nu så att naturen har vaknat och insett att det är dags att rusta oss bättre.

Samtidigt undrar män över hela världen varför vi är cyniska och misstänksamma mot män. Herregud... Välkommen till en värld full av känslor.

Är vi alltid förlorare?

Andra bloggar om: kvinnor, känslor, evolution

Hakade på ett tisdfördriv...

Ibland måste man döda tid. Tack M!

1. Put your music player on shuffle.

2. Press forward for each question.

3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

NO CHEATING!

Will it be ok? It takes all kinds

How are you feeling today? Proffessional Widow

How do your friends see you? Inaction

Will you get married? Paris 2004

What is your best friend’s theme song? Wild Child

What is the story of your life? Quicksand

What was high school like? Hitler in my heart

How can you get ahead in life? Prelude in c sharp minor

What is the best thing about your friends? Hold on to you

What is tonight going to be like? I want to sing

What is in store for the remainder of this weekend? Not big

What song describes you? North

To describe your grandparents? June

How is your life going? Happier man

What song will they play at your funeral? Headphone silence

How does the world see you? Big my secret

Will you have a happy life? Like you

What do your friends really think of you? Stay

Do people secretly lust after you? Poison

How can I make myself happy? St. Jimmy

What should you do with your life? Still in love song

Will you ever have children? Rooster

Jag är fantastisk!

För några veckor sen pratade jag med en gammal gymnaisevän jag inte pratat med på länge. Vi hade mycket att uppdatera varandra på och dela med oss av. Hon berättade att hon avslutat ett långt förhållande och att hon verkligen hade stått på sig och inte tagit nån skit från någon i det här uppbrottet som inte hade varit så vackert. Jag var stolt över henne. Jag berättade för henne om mannen jag hade träffat i sommras, hur glad han gjorde mig och hur mycket självförtrodende han gav mig. Han och jag hade en lite annorlunda realtion till varandra, vi bodde 30 mil i från varandra, tyckte om att spendera tid tillsammans de få gångerna vi kunde, vi var fortfaranade singlar och lovade aldrig varandra nånting. Jag blev kär i honom men han var aldrig kär i mig. Han gjorde klart tidigt för mig att han inte ville ha nån seriös relation med mig. Jag hörde vad han sa och jag var ok med det och uppskattade hans ärlighet, jag mådde fantastiskt bra i hans närhet.

Jag kunde nästan höra min kompis i andra änden höja på ögonbrynen och frågade mig om jag verkligen var ok med det där. Hon känner mig väl eftersom vi umgicks en hel del på gymnasiet. Jag övertygade henne igen med att jag var helt ok med situationen. Varför skulle jag avsluta nånting som jag faktiskt mådde bra av?

Hon försökte analysera mitt beteende och komma fram till varför jag gjorde som jag gjorde och var ok med allt som för andra var helt otänkbart. Det första folk slänger ur sig brukade vara, "Men snälla du, har du inte bättre självförtrodende än så? Varför inte satsa på nårgon som vill satsa på dig?" Men jag har aldrig haft dåligt självförtroende. Min kompis höll med och påstog sen att det var dålig självkänsla jag hade. Jag frågade vad skillanden var och hon förklarade för mig att självförtroende är ett mått på vad du tror själv du klarar av, ofta handlar det om att prestera. Självkänsla handlar om att var medveten om vad man är värd som person. Jag kunde hålla med henne lite, att jag kankse brister på den punkten, men jag var fortafarande väldigt väldigt nöjd med situationen.

Idag har jag brutit kontakten med mannnen från i somras och jag kom att tänka på det min kompis sa om min självkänsla. Så jag gav mig ut för att hitta en bok om ämnet, "Sjävlkänsla nu!". Har kommit igenom halva boken när det plötsligt slog mig varför de relationer jag har haft har slutat som de gjort. Eller jag har i alla fall en teori.

Jag har haft två pojkvänner, precis innan vi har träffats så har jag haft ett förbannat bra självförtrodende och en stark självkänsla, det är formodligen därför jag fått dem på kroken med. Allteftersom tiden gick i mina förhållanden så märkte jag hur mycket bekräftelse jag behövde från dem. Jag kunde bli otroligt deprimerad när jag inte fick det och de fattade naturligvis ingenting för de hade ju träffat en självsäker tjej som inte var i behov av några små komplimanger som "vad fin du är idag". När jag kom till de här stadiet i mina förhållanden så valde jag att avsluta dem. Då visste jag inte riktigt varför jag gjorde det, jag visste bara att jag inte mådde helt bra, och jag kankse vet varför nu. Vid det laget hade jag hade fruktansvärt dålig självkänsla. Jag sökte bekräftelse för att vara värd nånting, för att tycka att jag var värd nånting.

Samma sak är det med mannen jag träffade i sommras. På slutet var jag i ett enormt behov av bekräftelse. Förmodligen. För jag kunde inte fatta att saker som jag varit helt ok med under typ 3 månadar plöstligt blev nästintill omöjliga att reda ut för mig. Självkänslan hade dalat. Hade jag fortfarande haft bättre självkänsla så hade vi kankse fortfaranade haft kontakt och haft lika roligt då som nu men i stället valde jag att avsluta det.

Så utan att veta om det så kankse jag har fungerat på ett väldigt bra sätt. Hade jag stannat kvar i alla de där relationerna så hade jag varit otorligt beroende av att städigt få bekräftelse för att känna att jag skulle duga till nånting. Nej. Det har måste jag göra själv. Jag måste bygga upp min självkänsla alldeles ensam. Hur ska jag annars någonsin kunna leva helt ärligt tillsammans med en annan människa och vara lycklig på riktigt?

Jag är nog smartare än jag tror.

Tuseday, bloody tuseday

Jag har jobbat 11 dagar i sträck nu. Det har gått oförskämt bra men det känns lite nu. Speciellt som nu när jag är ledig i hela 30 timmar innan det är dags att jobba igen och det känns som långt kvar till att jag ska börja jobba igen. Snacka om att anpassa sig efter situationen. Men jag mår faktiskt väldigt bra.

På tal om att må bra(?) så har vi väldigt många sjukanmälningar på vårt jobb. Korttidssjuka. Jag som är otroligt naiv och alltid tror det högsta om männiksor blev lätt chockerad när en veteran på jobbet berättade om hur han studerat folks sjukskrivningar under åren. "Jaha, nu går A och tar sig för ryggen och beklagar sig för alla, du ska nog se att hon sjukskriver sig i eftermiddag" eller "Aha, G jobbade extra i söndags, då kommer han vara "sjuk" på fredag"

Jodå, det stämde. Oftast. Folk har lärt sig systemet och utnyttjar det med gott samvete. Det värsta är väl kankse inte att det görs, även om det är rätt illa, utan just för att företaget inte gör nåt åt det! Det är helt otroligt. Jag försökte ta upp den här diskussionen med mina chefer. För vissa personer som är sjukskrivna så ofta måste ju följas upp. Om det verkligen är sjuka så ofta så är det ju fruktansvärt och då borde de ju verkligen få hjälp. På nåt sätt. Nånstans mår de ju inte bra. De andra som sjukskriver sig bara för att de är lediga borde verkligen ifrågasättas.

Nåja, nog om jobb nu.

Jag har äntligen fått lämna blod nu. Det tog ett tag, typ 5 år, innan jag fick (och tog tag i det). Första gången blev jag ju ratad eftersom de tyckte att jag behövde mitt blod själv, i början på den här sommaren, som var, när de kallade mig så var det dagen efter hultsfredfestivalen. Inte den lämpligaste dagen kankse. Den gången tyckte JAG att jag behövde mitt blod själv så jag behöll det. Tills i förrgår.

Jag erkänner, jag ver nervös hela förmiddagen på jobbet innan jag skulle till blodcentralen. Vet inte riktigt vad jag var nervös över, jag är inte så rädd för sprutor. Det var nog mest tanken på att en massa blod bara skulle rinna ur mig. Sen den tysta sjuksystern, som verkade lite barsk, gjorde ju inte saken bättre. Nervöst satte jag mig på bristen/stolen (som var tokigt skön) och drog upp ärmen på tröjan. Berättade för henne att det var första gången jag var här och då blev syster dyster mycket trevligare och pratade en massa. Det kändes lite bättre nu, tittade som vanlgit bort när det var dags för nålen och hon försökte distrahera mig med ytliga frågor eller jag kommer inte ens ihåg vad hon sa.

Nej, det gjorde inte så ont det där sticket. När jag sen tittade på det så utbrast jag;
- Men gud vilken stor nål!
Den var verkligen skitstor! Hur kunde man vara rädd för sprutor förr när de såg ut som tjockare hårstrån? De var ju ingentig mot det jag just då hade i armen. Henens kommentar till mitt uttal;
-Ja, men du vet det är mycket blod som ska ut.

På ca: 7 minuter var det klart. Det var nu det nervösa momentet kom, hur jag skulle må efteråt. Jag vet att jag har rätt lågt blodtryck och det blir ju inte högre när de tappat ut 4,5 dl, skulle man hälla ut det skulle det täcka mitt soffbord på 50cm x 50cm, typ (ja jag räknade lite på det... nördigt). Syster, som nu blivit den trevligaste syster jag träffat servade mig med juice och mackor att äta och sa jag skulle vänta där en stund så att jag fick hämta mig lite. Satte mig i väntrummet där och läste tidningen. Mådde bättre än väntat men hade lite halvsvårt att fokusera blicken (förmodligen bara paranoid). I alla fall så kom Systertrevlig in och tittade till mig några gånger under de tio minuterna jag satt där och även en annan syster för att försäkra sig om att jag inte svimmat av. Snällt.

Sen när jag var tillbaka på jobbet vad jag på världens bästa humöret. Visserligen hade solen tittat fram också, men jag var verklgien på strålande humör! Hade teorier om att det måste varit allt dåligt som kom ut med det där blodet jag nu gav bort(!) och att jag nu var helt fri från dåligheter varpå en kollega tittade på mig som om jag vore dum. Men jag är sån, måste alltid ha nåt att "skylla" på när det kommer till mitt sinnestillstånd eller situation. För det kan inte bara vara så?

Alla borde ge blod, som kan. I alla fall om ni mår lika bra som jag efteråt!

Från kapsyler till... känslor?

Jag har samlat på saker hela mitt liv. Alla gör väl det mer eller mindre, men jag samlade på mycket. Tuggummipapper (ni vet jenka och de där, shake etc.) Festisflaskor (när de fann i glas, är det bara jag som kommer ihåg det!?), kapsyler, kinderäggsgubbar mm... Tror inte jag minns själv allt jag sparade på.

Nu på senare tid har mitt sparande begränsats. Det jag håller fast vid är minnen. Gamla brev från vänner när vi gick på lågstadie, foton (såklart) och dagböcker. Men när det kommer till att spara på minnen så kan jag inte riktigt komma på varför jag spar på saker och minnen från gamla pojkvänner och andra män som sårat mig i mitt liv. Du har också säkert en låda med grejer som påminner dig om ditt ex, även om personen i fråga har sårat dig.

Varför vill man spara på sånt? Jag tog fram min "minneslåda" för inte så längesen för att se vad jag hållit fast vid. Där ligger saker som jag fått av pojkvänner, brev som de skrivit, allt ner till minsta lilla grej som kan spåras tillbaka till dem. Sparar man på sånt där för att komma ihåg att man faktiskt blivit älskad en gång i tiden? När jag läste ett gammalt brev från en kille som en gång fanns i mitt liv så kommer jag tillbaka till exakt den känslan jag kände då. Det är läskigt. Det var som om han var tillbaka igen och det gjorde nästan lika ont igen. Varför sparar jag då på sånna här saker?

Varför sparar du på saker som påminner dig om människor som du älskat men inte finns kvar på samma sätt i ditt liv?

Andra bloggar om: minnen, ex-pojkvänner

Kärlek och partipolitik

Måste man ha samma åsikter?

Häromdagen pratade jag politik med en kille på jobbet och vilka effekter det har mellan människor och för männsikor. Han hävdade, nej han mer slog fast vid, att två männsikor som lever i en kärlkesfull relation inte kunde stå i motsats tillvarandra vad gäller partipolitik(?!).

Ok... Hur tänker han... Han, som är sverigedemokrat skulle alltså aldrig kunna vara tillsammans med en, säg, som röstar på vänstern. Så vi tycker om varandra för våra politiska åsikter med andra ord?

Nej nej nej. Eller jag vet inte hur du fungerar men varje gång jag möter männsikor, umgås med dem och lär känna dem för att sen börja tycka om dem och i bästa fall älska dem, så har jag aldrig ens undrat över deras politiska åsikt, jag vill definitivt inte ha reda på den för att sedan besluta mig för om jag vill fortsätta en realtion eller inte.

Jag älskar ju personen i fråga för dennes egenskaper och för att personen gör mig glad, vacker och stark. Jag kommer att älska personen för sättet den bemöter och behandlar andra männsikor, vilken moral och vilken värdering den har. Därför älskar jag personen. Så måste en personliget ha en partipolitisk stämpel på sig också då? Visst, värderingar och moral går säkerligen att koppla till olika partier så vissa personer, som känner mig väl, borde alltså kunna placera mig i politisk parti. Gör det nån gladare? Jag älskar min mamma och jag har ingen aning om vad hon röstat på i det här valet. Min relation till henne kommer inte förändras om jag skulle veta vad hon röstat på.

Om en person A direkt ändra åsik om en annan person B, som A tidigare faktiskt gillat, bara för att B röstat på "fel" parti så betyder väl det att A har fördommar och dåliga erfarenheter om just det pariet och har en viss bild om hur en människa ska vara för att ha röstat på just det. Jag tycker det är det ytligaste A kan göra, ogilla B för den politiska åsikten.

Jag hoppas att det inte finns fler som honom för så kommer snart alla kontaktannonser, och alla nya kontakter över huvudtaget inledas med frågan vilket parti Du röstat på. Så otroligt avtändande.

Jag kommer aldrig att fråga Dig vad Du röstat på.

Andra bloggar om: Politik, Åsikter, Kärlek

All you need is love

Jag har varit på bröllop. Första bröllopen där en kompis till mig gifter sig. Nu börjar jag faktiskt känna mig gammal(?!).

Så när som på 160 gäster kom, värdet var hur vackert som helst! Bruden är bland det vackraste jag sett (brudgummen med för den delen) och jag får tårar i ögonen när två av mina vänner framför en akustisk version av Stand inside your love (Smashing Pumpkins) i kyrkan. Säga vad man vill alltså men musik har och kommer alltid att vara en stämmningspåverkare. Texten i den låten är bland det vackraste och passar alldeles utmärkt på ett bröllop.

Jag vill också gifta mig.

Men jag insåg under festen att jag aldrig kommer att göra det. Det räcker med att bara titta på Brudparet så förstår man att de har något tillsammans som är helt obeskrivligt. Det är nästan så man kunde ta på deras kärlek till varandra. Jag har nog aldrig sett lyckligare männsikor tillsammans. Jag hade träffat bruden ett par gånger innan bröllopet och nog märktes det tidigt på min vän att han var väldigt kär i hans blivande fru. Men kär hade ju han varit förr så jag undrade hur han kunde vara så säker den här gången, vad gjorde henne så speciell att han bestämde sig för att fria till henne? Han ger mig det enkla och, egentligen, mest självklara svaret;

"Hon gör mig till en bättre människa, hon får mig att tycka om mig själv. "

Lättpåverkad, impulsiv, naiv, kalla det var du vill men en kort tid därefter av slutades mitt dåvarande förhållande och jag undrade varför jag spenderat så mycket energi på relationer och förhållanden som gjort mig mer olycklig än lycklig. Det är inte dåliga och elaka människor jag träffat eller haft föfhållande med, tror det mer handlar om att de aldrig varit kär i mig.

Så efter det samtalet med min vän fick han mig att inse att jag måste sätta ett större värde på mig själv. Han gav mig, som alltid, ett starkare självförtroende och nu har jag lärt mig att tidigare se varningstecken när det är dags att dra sig ur och gå vidare. Ribban är högre satt, kankse är det därför jag varit singel i nära 2 år nu men å andra sidan så har jag aldrig varit lyckligare.

Så varför jag är cynisk och inte tror att jag kommer att gifta mig beror på att jag inte tror att det finns nån som skulle kunna värdera mig så otroligt högt och om det nu skulle finnas någon som gör det så skulle jag vara alldeles för rädd för att släppa taget för att dras med i allt. Fast det måste ju i så fall betyda att jag inte träffat honom... om han inte kan ge mig tryggheten i att släppa kontrollen... Hursom helst så känns den dagen långt borta då jag gifter mig. Men jag springer gärna på fler bröllop om de är hälften så vackra som de jag varit på, det kan jag leva länge på.

"Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth. It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres."

[1 Corinthians 13:1-7]

Andra bloggar om: Bröllop, kärlek

Nature fails(?)

Du vet när man blir sådär.. kär.. Du går runt och ler hela dagarna och livet blir helt plötsligt mycket enklare. Du utstrålar ett självförtroende man inte trodde man kunde ha och lyser starkare än solen själv. Du vet hur det känns va? Jag hoppas det, för det är helt underbart.

Naturen gör det här med oss. Det går inte riktigt att förklara. Kärlek är nånting som naturen sett till att vi ska må väldigt bra av. Den ska göra oss snygga och säkra på oss själva. Men när vi går där, lyckliga, med tankar, endast, på den personen som lyckats ge dig den där känslan, ska vi verkligen vara så förbannat karismatiska och snygga då? Jag menar, vi ska väl inte locka till oss andra, vi har ju redan hittat personen. Egentligen borde vi bli fula av kärlek, inte attrahera någon annan eftersom vi är upptagna.

Så naturen tycker inte att vi ska hålla oss till en person? Eller så vill den sätta oss på prov;

"Sådär, nu är du skitsnygg och alla tycker det, nu ska vi se om du klarar av det här eller faller för frestelsen, se så lätt du kan få någon annan, du kankse inte gillar person nr.1 så jäkla mycket som du tror!?"

Det jag inte får ihop riktigt är när kärleken tar slut från ett håll, en blir sårad, tappar självförtrodendet och utstrålar inte särskillt mycket värme. Det är ju nu vi verkligen behöver vara snygga och karismatiska! Det är nu vi behöver någon vid vår sida mest av allt. Eller? Naturen kankse vill att vi ska sörja. Plågas en stund. Gråta. Vara ensamma i misären för att reda ut begreppen, helt på egen hand. Inte göra nåt förhastat helt enkelt, som att kasta sig in i ett nytt förhållande. Det är kankse här vi ska plocka ihop bitarna och ta lärdom av vad som hänt i det just avslutade förhållandet. Det måste vara så. Vissa lär sig snabbt, andra får gå livets hårdaste skola längre innan allt står klart.

Jag tror jag tillhör dem som lär sig snabbt. Jag hoppas att jag kommer göra det nästa gång det inträffar. Lovar att ge ut en bok i så fall, en lärobok. Så att alla kan lära sig snabbt och kan vara snygga hela tiden.

"feels like reckless driving when we're talking
it's fun while it lasts, and it's faster than walking
but no one's going to sympathize when we crash
they'll say "you hit what you head for, you get what you ask"
and we'll say we didn't know, we didn't even try
one minute there was road beneath us, the next just sky"
- Ani DiFranco

Jag har placerat min blogg i
Jönköping på bloggkartan.se

Andra bloggar om: Naturen, Kärlek, Ani DiFranco

Semestern är över...

Nu är jag tillbaka på jobbet igen, samma gamla jobb, lite annat folk, mycket mindre ordning och mycket mycket mindre motivation. 4½ veckas avståd från jobbet kankse fick mig att inse ännu mer att jag inte borde vara kvar här. Inte länge till i alla fall. Fick panik av tanken på att jag fyller 24 om ett halvår! (kom inte och säg att jag fortfarande har hela livet framför mig, det kan ta slut i morgon).

Det enda som var roligt med jobbet var att träffa alla man gillar igen. Det är lite som när man hade sommarlov i skolan och kom tillbaka. Enda skillnad är att ingen har växt flera centimeter sen sist, fått basröst, bröst eller ändrat livsstil helt. Nej. De flesta var, nästan, som man lämnade dem.

Min semester har i alla fall varit fantastisk. På många sätt. Den har fyllts med festivaler, sol och goda vänner. Är det nån verkligehetsflykt jag verkligen kan rekommendera så är det festivaler. Sekunden du får på dig det där arbandet du betalat dryga tusenlappen för glömmer du allt vad vardag heter. Familj och, till viss mån, vänner också för den delen. Största problemet du har är hur du omöjligt ska hinna med allt du vill se. Annars är det bara att vara. Hänga med underbara människor, träffa nya, dricka alkohol, uppleva fantastiska konserter och bara njuta. Det är nästan så att tredje världskriget skulle kuna bryta ut utan att man skulle märka det. Man lever i en bubbla, ett slutet system. Du får till och med ta del av en daglig tidning som bara handlar om det lilla samhäller du för tillfället bor i. Älskar det.

Mitt i all eufori hör någon hemifrån av sig och för en sekund minns man att man har ett liv som man kommer att komma tillbaka till förr eller senare. Just då känns det otroligt avlägset. Det är konstigt hur otrligt snabbt man anpassar sig till situationer. Efter bara en dag på Roskilde så var man "hemma". Du har dina grannar, du får omedvetet små rutiner i "vardagen" och de du bor med bli din tillfälliga familj som ser efter dig och möter dig med ett "godmorgon" vid 13-snåret när du lyckats kravla dig ut tältet som blivit rena förbränningsugnen vid det laget. Men i stället för frukost vid köksbordet blir det en öl i solstolen.

Sista dagen är fruktansvärd. Alla börjar riva sina tält, börjar bära iväg resterna av ett festivalliv som i vissa fall varat i en vecka. Separationsångest? O ja. Det är oerhört vemodligt. Att sedan komma hem till sin lilla lägenhet när nog värst. Var är allt folk? Varför är det så tyst? Vadå? Måste man betala räkningar? Det är nästan så man längtar efter tunna liggunderlag, kilometerlånga köer till duschen, bajamajorna och obefintlig sömn. Allt är så enkelt.

Men nu är det över. Allt är tillbaka till det "normala" igen och jag får vänta dryga året på nästa festival. Även om det varit en otroligt händelserik sommar så har jag en känsla av att mitt äventyr bara har börjat...

Andra bloggar om: Semester, festivaler, verklighetsflykt

Midsommar = Matsommar

Det är svårt att låta bli att vara pessimistisk nu. Jag har feber och dagarna blir bara mörkar och mörkare. Bokstavligt talat alltså.

Är i Norrland och hälsar på mina föräldrar, jag spenderade faktiskt hela midsommaren tillsammas med dem. Dem och ett till par så jag var femte hjulet. Inte alls en ovanlig situation att jag skulle vara det. Jag är nog expert i området vid det här laget.

Hursomhelst så hade jag faktiskt trevligt. Det är kul att studera hur vuxna umgås.


Scen 1. Gästparets (G & P) entré hos Värdparet (M & I).
Gästinnan (G) kommer konkandes på massa matkassar, det var ju trots att knytkalas, och till råga på allt en vackert komponerad bukett blommor.

Värdinna (M): "Men Gud! Inte hade du behövt ta med dig så fina blommor! Å så mycket mat! Kära nån."

G: Nej men inte var det nåt problem. Vi skulle ju ha knytkalas!

Medan Damerna står och beundrar blommor och nästintill nametaggar maten som ska ätas (ja så de vet vem som tagit med vad så denne kan kompenseras sen) så står Karlarna i vardagsrummet med basröster och pratar om det senaste manliga ämnet på tapeten. Fotboll. Teknik. Ja här passas de på att skrytas om diverse saker som ha köpts in och andra kunskaper som de "varit först med" att berätta.

Scen 2 Välkomstdrinkarna.
Välkomstdrinkar kommer in i form av mousserande vin tillsammans med en jorgubbe. Alla ler av förtjusning (äntligen alkohol så vi kan börja umgås mer avslappnat tillsammans). Alla dricker en klunk under tystnad efter skålen och nickar instämmande till varandra.
M tittar på I för att försäkra sig om att han ser glad ut över vin-valet när första klunken tagits.

Scen 3 Vid bordet
Innan maten har börjat serverats så berättar P om hur alla nubbar nubbebatteriet med namnet "skärgårdsnubbar" kommit till, framtställts och lever kvar. Det är rena historilektionen i svensksprithistoria och jag sitter faktiskt och lyssnar intresserat. P vet väldigt mycket.

När maten kommit in och alla sitter till bords så tar det inte många minuter innan det ska skålas. Skål, skål. Jag klipper min nubbe det gör även Damerna men inte männen. Här visas inga tecken på "svagheter". Hade inte P och I varit förståndiga män kan jag tänka mig at det där "nubberacet" hade slutat illa.

P fortsätter att berätta om otroliga händelser och om triviala kunskaper som han besitter. M är som vanligt sitt med att äta upp maten, det händer jämt. I klagar på M för att M alltid är sist.

När efterätten ska tas in så ber M en stilla bön att ingen läst i senaste med mera tidningen om det där receptet hon rippat för att göra efterätten. Så fort G får syn på den så påpekar hon var hon sett den. M blir aningen uttryckslös i ansiktet men "schyshar" G och ber henne att inget säga till dem andra.

Frågan är vad det spelar för roll.

Måste allt vara så himla originellt och perfekt? Paren har träffats i över 25 års tid vid diverse tillställningar och ändå så ska det försöka överträffas och överraskas. Blir man sån? Alla vet ju att de recept som anamats inte är komponerats av värden/värdinnan själv (oftast) utan hämtat ur hemmets journal eller nån annan mat tidning med målgrupp: kvinnor 50+. Huvudsaken är att det smakar bra.

Scen 3 Vardagsrummet
När myggen blivit för outhärdiga och hungern sätter in igen så samlas alla i vardagsrummet för kex och ost. I hämtar passande vin till osten efter ett långt förhör vilka typer av ostar som serveras om det är blå- eller grönmögelost etc. I kommer stolt tillbaka med en vinflaska som om han hade en hel vinkällare att gå igenom innan han hittat den perfekta till just den här ostbrickan. Man måste tycka om ambitionen och entusiasmen.

Av stämmningen att dömma, lågmäld och avslappnad, så tror jag ingen brydde sig om vilket vin det var. Alla var glada att få nånting i magen. Till och med P var tyst nu. Han hade nog berättat alla sina otroliga historier och triviala kunskaper han satt på.

När kockan klämtat midnatt gjorde M ett försök med att få i alla mer mat i form av jordgubbar och lite yoghurt för klockan var ju "bara tolv!". Alla avböjde vänligt och M såg nästan lite besviken ut men samtidigt nöjd över att ha stått ut till sist! Det var minsann inte hon som kastat in handduken först! Värdinnan är nöjd.

Gästerna tackar för allt och vänlighetsfraser byts in i det sista tills dörren går igen bakom dem. I andas ut och beger sig in i vardagsrummet ingen. Förmodligen för att bearbeta all den information och kunskap P delat med sig under kvällen så att I under nästa möte kan komma med nåt nytt att berätta och inte några out-of-date nyheter.

Efter att M burit ut all disk i köket kommer hon ut till vardagrummet igen, pigg som en mört, och tittar uppspelt på sina familjemedlemmar som ligger halvt utslagna på soffan, mätta och belåtna.

- Jaha, säger M.
- Om vi inte ska ha lite jordgubbar ändå!

Ridå.

Jaha, då var vi där igen...

Känns som jag haft den här rubriken innan... Men vi är här igen så varför inte.

Jag vill flytta. Det känns som jag vill flytta. Jag vill flytta. Byta stad. Större och bättre. Japp.

Men det blir nog som alla andra gånger jag har uttalat mig om att flytta. Det händer inte. Jag blir kvar. Vad trött jag blir på mig själv. Men jag har börjat söka jobb på allvar nu i alla fall. När jag verkligen tror att jag "bestämt" mig så kommer jag till jobbet och kommer på att jag trivs väldigt bra. Sen på bussen hem läser jag om hur jönköping har lägst arbetslöshet i hela landet och att staden bara växer och växer. När jag kommer hem och ska söka ett jobb som låter så himla bra och jag känner att jag bara måste ha det! Nej då skickar jag fel ansökningsberv! Pinsamt. Riktigt dåligt! Är det inte meningen att jag ska flytta eller vad?

Jag ska inte lova nånting den här gången. Just nu är jag fullt upptagen med att längta tillbaka till mellanstadietiden. Tänk vid den här tiden för ca: 12 år sen. Man var alldeles sprallig för man visste att snart kom ett långt långt sommarlov. Snart fick man ta på sig den där ljusa klänningen som hängt i garderoben hela våren. Ta på sig skorna som mamma förbjudit dig att anvnda i tron att de skulle bli skitiga till examen. Allt skulle vara perfekt. Allt var perfekt. Jag älskar skolavslutningar.

Jag vill inte bli vuxen.

Andra bloggar om: flytta, ångest, examen

Jag vet inte det...

Det har slagit mig många gånger om jag verkligen varit kär på riktigt. Jag tror inte jag har det. Alldeles nyss deltog jag i en undersökning om realtioner på Spray och på frågan vad man skulle göra om drömmannen fick sitt drömjobb 500 mil bort så var det tveksamt. Skulle jag följa med? Skulle jag tvinga honom välja? Vilket alternativ väljer man av riktig kärlek?

Om man verkligen älskar någon så ska man väl släppa dem fria? Det tycker jag i alla fall och jag har inte ens bundit mina relationer med ett hårstrå. Såhär i efterhand så vet jag inte om det var rätt. Men det är väl inte så att man i ett förhållande ska berätta för den andra vad den "får" göra och inte. Men samtidigt så om man gör det så visar det på passion som inte kan döljas det vill säga stark passion. Därför undrar jag om jag någonsin har varit kär. Jag har aldrig brusat upp, skrikit åt honom, eller visat okontrollerade känslor. När bli det min tur att kasta rödvinsglas i väggen och smälla i dörrar?

Jag hatar att jag är så förbannat sansad. Alla vill väl se känslor?

Ok. Alternativet tvinga honom välja mellan jobb och mig. Det är ju rent av löjligt tycker jag. Om du skulle välja det alternativet så berätta gärna hur du tänker, för jag förstår inte. Visst det är "bara" ett jobb. Men att se den lyckan hos någon man älskar som just fått en dröm infriad är inte det värt mer? Han kankse väljer dig för att han älskar dig otroligt mycket men det där kommer ändå att följa med honom resten av livet, att han inte tog jobbet. Eller behöver du ett kvitto på att du är värd mer än ett jobb? Måste det vara så svart på vitt? Men som sagt.. Jag tror inte jag har varit så kär så att jag överhuvudtaget skulle vara en bra person att delta i undersökningen.

Om kärlek är som jag tror att den är, som inget som jag tidigare upplevt. Att hitta någon som jag omöjligt kan leva utan. Någon som får mig att känna mig älskad och vacker. Om kärlek är så, då slänger jag allt för honom och åker dubbelt så långt, om det behövs, för att få vara med honom.

Våren är här!

Japp, du läste rätt. Det är underbar! Vill du veta hur jag vet? Jag är sprallig, tokigt glad och jag flirtar med allt och alla. Tror jag. Det var snudd på att jag gjorde moves på dadlarna på Hemköp. Allt är vackert. Livet är underbart just nu. Nedräkningen till semstern har börjat och just nu känns det som om inget kan gå fel.

Tänkte på det, när ja var och handlade, det var lite smårörigt efter som de höll på att bygga om och inte helt oväntat kunde man läsa skyltar som sa; "Ursäkta röran, vi bygger om". Känns inte den där sista delen av meningen rätt onödig? Jag menar "Ursäkta röran" är ju ren hyfs att skriva men att tillägga "vi bygger om" känns ganksa överflödigt. Endast blinda (eller blinda och döva) märker kankse inte att byggs om och om det är dom som inte märker det så kan de ändå inte läsa skylten om att det byggs om (nej det var inte blindskrift, jag kollade). Vi andra märker ju faktiskt att det byggs om. Nåja.

Har funderat på Hemligheter. När är det en hemlighet egentligen? När en vet? När två vet? När alla vet men ingen pratar om det? Jag är grym på att bevara hemligheter, jag är det. Varje gång jag får höra en hemlighet som jag måste behålal så blir jag på ett sätt glad. Det betyder att vännen som berättat för mig litar på mig och det säger rätt mycket om en vänskap. Är det därför folk vill sitta på hemligheter? För att de får samma känsla som jag. Börjar tvivla på det när vissa männsikor är väldigt angelägna att berätta för andra att de vet nåt som inte de andra vet. Varför gör man så? Då har man ju halv avslöjat hemligheten. Eller?

Är det makten de vill åt? Är alla maktgalna? Eller är det för att folk bönar och ber om att få höra vad hemligheten är. Är folk så nyfikna? Vad är det med folk? Argast blir jag när en "vän" kommer och berättar en hemlighet, som någon annan berättat för den personen, till mig. Det innebär att så fort jag berättar en hemlighet till den pratsamma vännen så kan jag räkna med att den informationen kommer ut också. Trist. What goes around comes around.

Så tänk på vem du berättat hemligheter för och vem som berättar dem för dig.



Andra bloggar om: Våren, Hemligheter, vänner

Happy Easter, Easter Witch

Jag älskar mina föräldrar.

Är precis hemkommen från ett påskfirande med föräldrar, mormor o moster. Jag såg verkligen fram emot den här helgen. Jag hade börjat sakna mina föräldrar enormt mycket innan påsken.

Långfredagen började bra. De kom hit, drack en kaffe, sen fick jag köra till skåne, my request. Dessutom hade stackars pappa redan kört 60 mil så jag tyckte han kunde befrias från mer körning.

Det är lustigt hur väl man länner sina föräldrar alltså det är nästan så man vet precis vad det ska säga vid vissa tillfällen. När vi närmar oss värnamo så kommer ett sånt ögonblick. Jag sneglar på isntrumentbrädan och ser att besinmätaren lyser rött. Nämner det för pappa som genast börjar svära och jämra sig över att han inte kom ihåg att han skulle tankat i Jönköping. Jag försöker lugna honom med att säga att det säkert är minst 4 liter kvar och att det ska ordna sig. Men nej nej, pappa har redan räknat ut att vi kommer att bli stående mitt i motorvägen och det är inte på nåt gångavstånd till nån mack. Jag är fortfarnade lugn, pappa river i kartor och mummlar nåt om att han har aldrig ALDRIG råkat ut för beninstopp på de 12 åren han pendlat till sthlm.

Mamma sitter i baksätet och rabblar upp folk hon känner i värnamo vi kan ringa om vi nu skulle få stopp. Jag är fortfarnade helt övertygad om att vi kommer att hinna till en mack och mycket ritkigt så gör vi det. Nu har pappa slutat svära och berättar sen över den fulla tanken att han minsann aldrig skulle kunna förmå sig att erkänna för nån att han fått bensinstopp. Det var bland det västa han kunde tänka sig. Jag sa att jag hade fixat oss en dunk om det varit så illa. Jag kan svälja min stolthet lättare än vatten. För det kan jag.

Manlig stolthet... jodå.. det är min far det. Man måste älska honom.

Så var vi framme tillslut. Packade in oss i mosters längehet. 3 Pers på 65 kvm. Funkade bra. En dag i alla fall. Två med. Sen börjar det skära sig mellan mig och min mor. Jag kan inte säga vad det beror på. Den här gången räckte inte ens kaffe. Hon är en ängel och jag är en häxa. Jag tror att jag bli arg på henne för att hon alltid kommenterar hur bra hon tycker att jag är. Hur duktig jag är. Varje gång hon nämner nåt sånt så kokar jag. JAG som har ett tålamod och en psyke som klarar de mest irriterande, men nejdå. Det här går inte.

Jag tror det grundar sig att jag inte är så duktig som hon tror att jag är. Hon sätter mig på en pedistal som jag aldrig kan komma upp på.

Så nu sitter jag här. Igen. Hemma med skuldkänslor över att jag åkte hem en dag tidigare och gjorde mamma lite ledsen över min plötsliga och oväntade hemfärd. Jag kan alltid vara sansad och prata ut om saker som stör mig men det går inte här. Jag saknar dem faktiskt nu.

Jag är nog egentligen bara en liten jävla tonåring.

/The Witch

Andra bloggar om: Bensinstopp, Påsk, Påskkärringar

Med eller utan dator...

Min dator krashade. Den ville inte alls vara med och leka längre. Så efter timmar av felsökningar som jag i största envishet höll på med (måste ju leva upp till titeln som dataingengör) ringde jag tillslut till Dell's support. När de konstaterade att jag gjort allt som de rekommenderade att man skulle göra så insåg de (långt efter att jag gjort det) att det var ett hårdvarufel och skickade mig en ny hårddisk. Snabbt och bra. Cred till Dell.

Rätt roligt det där med telefonsupport. Det måste vara svårt att avgöra var man ska lägga nivån på kunskaper hos kunden som ringer in och har problem med sin dator. Vissa kunder måste ju instrueras att sätta i kontakten i datorn innan den slås på, andra sitter på mer kunskaper än Supportkillen/tjejen själv gör. Kort sagt... Det krävs nog ett tålamod som inte är av denna värld.

Han som supportade mig gjorde i alla fall ett bra jobb. La sig på en nivå som passade mig perfekt. Han kunde sitt jobb.

Sådär ja... där fick Dell lite smygreklam. Jag kankse borde be om en liten slant här?

De dagarna jag inte hade tillgång till datorn var verkligen ett avbrott i vardagen. Den första timmen hade jag panik. Vad skulle jag nu göra? Hur gjorde man innan datorn? Hjälp vad ensam jag känner mig! När jag tillslut förlikade mig med livet utan dator var det faktiskt väldigt harmoniskt. Jag satte mig ner och läste böcker (händer väldigt sällan), ringde till nära o kära, städade bort gamla papper i pärmar mm. Fick hur mycket som helst gjort.

Men sen glömmer man hur bra datorn och internetuppkopplingen är. Busstider, bankkonton, recept, tv-tablå, nyheter. På tal om bankkonton! Kunde ju inte betala mina räkningar över internet då så jag sprang til posten med en räkning som redan var sen. Ingen bra affär. 47 spänn extra fick jag slanta upp! Helt sanslöst ju! Skickar de iväg räkningen i guldpapper eller vad?! Näe vet du vad.

Nu fungerar min dator bättre än någonsin!
(Men jag lovar att jag fortfarande ska städa gamla papper, ringa nära och kära och läsa mer böcker i alla fall!)

Andra bloggar om: Datorer, Telefonsupport, Dell

Kan inte leva med dem, kan inte döda dem

Nu är jag officiellt där igen. Ruta ett. Japp. Det handlar om Män igen.

Herr: knepig-som-inte-hör-av-sig-men-som-ändå-blir-skitglad-när-jag-ringer-och-vill-absolut-ses har klivit av planen. Spelade som jag lovade. Offensivt. Det gick bra, till och med mycket bra tills han gör det oväntande. En vändning som jag inte såg skulle komma. Man skulle nästan kunna kalla det självmål. Han säger en sak och gör en annan. Men det borde inte vara oväntat egetnligen.

Det var lite jobbigt, självförtroendet fick sig en liten törn. Men jag är på benen. Jag är lycklig. Men jag har hamnat i ett oerhört cynsikt stadie där allt som någonsin sagts till mig i god ton inte är värt ett skit längre. Jag erkänner jag gick på de vackra orden igen. Man vill väl inte tro det sämsta om männsikor? Hur kan folk slänga sig med så stora ord utan att mena vad de egentligen säger? Eller tokar jag dem fel? Har alla en baktanke med allt de säger. Är jag naiv som alltid alltid går på det? Känner mig så... lurad... Säg inte att du vill lära känna mig om du inte menar det. Säg inte att du tycker att jag är underbar om du inte känner mig. Kom för fan inte och säg att du älskar mig om du inte menar det. Det gjorde ont.

Känner att jag fortfarande har ett enormt behov av närhet och kärlek.

Så är jag desperat eller vad är det med mig? Klart att jag har ögon för män fortfarande när jag är ute. Men när jag kommer på mig själv med att redan ha räknat ut att han, han som står där, främlingen (som jag finner attraktiv).. han och jag har säkert inget gemensamt, han skulle inte gå ihop med mina vänner, och min familj skulle inte gilla honom. Nej, jag orkar inte ens försöka möta hans blick(!?).

Berätta för mig vad kärlek är...


Andra bloggar om: Män, Kärlek

Gott Nytt År!

Idag fyller jag 23. Jag började min födelsedag på jobbet. Jag svär att då klockan slog 00:00 och det därmed blev den 8 feburari så blev jag klenare. Så jag skyllde på åldern hela natten när nån påpekade att jag såg trött ut.

Men nu är allt tipp topp! otroligt många som kommit ihåg min födelsedag. Väldigt väldigt smickrande. Tack alla! Ni är underbara!

Vad fick jag då?
Jag tjuvstartade ju faktiskt min födelsedag redan i helgen. Gjorde ett besök till Lund där det bjöds på mycket trevligt sällskap och Johnossi. Dagen efter det var det dags för en fantastisk spelning på KB signerat Death Cab For Cutie. Det blir inte mycket bättre än så. Så nu har emo blivit min nya favoritgenre när det kommer till liveframträdande.

Idag har jag öppnat massa kuvert för folk som fortfarande kan skriva och slicka på fimärken. Det är sååå mycket kärlek i det. Tack tack tack.

Eftersom det är ett nytt år nu så är det på sin plats att avge lite nyårslöften.

Jag ska; (här varnas känsliga läsare för klychor...)

Köpa mer skivor
Inte ta så hårt på småsaker
Promenera minst 30 min om dagen, no excuses!
Klättra åtminstone ett steg på karriärstegen
Söka fler jobb
Byta ut mninst 90% av mina nuvarande möbler
Ha bättre kontakt med mina nära o kära (förlåt mig!)
Spela mer gitarr

Nu ska jag återgå till mitt födelsedagsbakande.

Ja just det! Jag har spelat av honom bollen nu och jag tänker hädanefter spela fruktansvärt offefensivt. Klarar han det inte kan han kliva av planen. Så det så!


"Amazing still it seems
I'll be 23
I won't always love what I'll never have
I won't always live in my regrets "

Andra bloggar om: födelsedagar, bakning, nyårslöften

Äntligen helg!

För mig är det helg nu. Jag har jobbat sen förra måndagen och är idag äntligen ledig i två dagar. Jag känner en panik över att jag måste hinna träffa vänner, släkt etc eftersom jag nu verklgen har tid. Men självklart så har inte dom tid. Typiskt. Det är alltså skit att jobba skift om man ska hålla en hög touch base med nära o kära.

Gick ut i solen idag, strosade på stan. Gick och handlade och fick skit för att jag påminnde en tant om att hon inte skulle glömma sina vindruvor som låg lite undangömt när hon packade kassarna. Hon trodde att jag skulle ta dem när jag frågade om det var hennes vindruvor. Herregud... och folk tycket att jag är paranoid. Eller ser jag så kriminell ut?

Kom att tänka på en sak på jobbet inatt. Det sitter rätt mycket varningskyltar och andra restriktioner uppsatta på diverse ställen och det jag kom att tänka på var att det är så himla formellt språk på dem. Jag menar vem uttrycker sig såhär idag;

"Obehöriga äga ej tillträde"

Vad hände med

"Obehöriga har inte tillträde"

Det var då det slog mig att ordet äga kanske håller på att dö ut. Men skulle ju kunna svänga sig med att säga saker som exempelvis;

"Jag äger stor kunskap om det här området"
"Du äger inte rätten att göra så"
"Äger du hund?"

"har" ersätter alltså "äga" om du inte förstått det än.

Men som sagt... det låter ju riktigt gammalmodigt. Behöver man ordet äga egentligen. Fast det är väl aldrig fel med många ord i ett språk. Eller har det tagits bort ord från ordboken eller blir den bara fetare och fetare?

Nån som vet?

Andra bloggar om: svenska språket

Inget är som man tror att det är

Såg den där Tandkrämsreklamen igen. Den med "IT-konsulten" eller vad hna är som sitter och berättar (oerhört trovärdigt) om hur hans tänder blivit naturligt vita av den där krämen som hans tändläkare tipsade om. Herr IT-konsult är ju i själva verket en B-skådis som blekte sina tänder i hopp om att få en roll i en dålig dagssåpa o hamnade i en reklamfilm istället. Eller var det nån som gick på att han var IT-kille? Jag brukar analysera reklamfilmer, du vet, fundera hur skaparen tänkt, vilken kategori av människor väder sig reklamen till etc.

I det här fallet se jag ingen som helst tanke bakom reklamen. Riktar den sig till framgångsrika medelåldersmän med lite halvtaskiga tänder? Jag tror i alla fall att de är tillräcklig smarta för att inse att kille i filmen är en dålig version av en "äkta människa". Varför bryr jag mig.

En sak till... Varför har folk kvar julpynt och skräp i fönsterna!? Blir helt vansinnig! Det är ju snart februari! Folk kan väl inte ha varit bortresta i månader och inte kunnat ta ner dem. Jag tycker det är oerhärt deprimerande när jag går utanför på trottoaren med vårkänslor i kroppen och plötsligt ser en julstjärna i ett fönster. Som en påminnelse om att det var faktiskt inte så längesen det var jul och att det är lååångt kvar till våren. Snälla... ta bort dem.

Ja just det. Den lilla följetången "Han". Eftersom det är känt sedan tidigare att jag är dramatisk så avslutar jag det kapitlet (har den inställningen i alla fall). Bollen är hos honom, den är verkligen det, och jag tror han inte tänker spela den mer. Jag vill gärna ha fair play i nästa match.

"guess i got what i deserve..."

Snälla säg nåt då!

Idag har det varit en sån här dag när man bara går och väntar på att en viss person ska höra av sig men aldrig gör det. Istället så hör alla, man aldrig skulle tänka sig, av sig och varje gång jag får ett sms eller när telefonen ringer hoppas jag på personen jag väntar på. Men nejdå. Men tro inte att jag är otacksam över att få sms av mina kära vänner som berättar om min dubbelgångare och att folk på bussen luktar illa och, icke att förglömma, telefonsamtal från bröder som undrar hur man bowlar(?). Tvärtom! Jag älskar när folk hör av sig! Vem gör inte det?

Jag är mest arg på att jag lurar mig själv med att vara helt säker på att det är han som behagat höra av sig men jag får fel alla gånger. Det är som en förbannelse. Det känns som om nån testar mig. Testar mig på mitt tålamod, mitt intresse och mitt självförtroende. Jag fick underkänt på ett av dem. Jag kunde inte vänta så jag tog saken i egna händer. Ja, för vill man har nånting gjort får man göra det själv. Så jag ringer med inställningen om att inte få något som helst svar från andra änden. Mycket riktigt.

Jag har gått och känt på mig hela veckan att nånting inte är som det ska helt och håller och jag brukar ha rätt. Jag hatar när jag har rätt. Det var faktikst HAN som tog initiativet att vi skulle ses. Hur svårt är det att berätta att han inte var så intressead längre? Ett sms hade faktiskt rätt. Bara jag får höra nånting. Var inte så himla tyst! Hatar tystnad. Vad tror han? Att jag ska komma efter honom med yxa. Ok jag har fått korgen. Jag kan ta en skitstor om jag behöver, bara du inte är tyst!


Så det jag har lärt mig idag är att;

1. Alltid lita på min kvinnliga intution helt och hållet
2. Inte lita på vad män säger (det ska mycket till nu alltså)
3. Ta allt med en nypa salt (och jävlig mycket peppar

Dagens låt:
Apply some pressure - Maximo Park

The only way is up

Jag har börjat avancera på jobbet. Eller jag vill i alla fall tro att jag har det. jag blev nämligen indragen på möte tillsammans med de chefer som skulle säga till om saker. Jag fick representera de som jobbade "på golvet". Kände mig hedrad. Jag fick vara med för att; "du är inte rädd för att sägavad du tycker". Damn right!

Jag älskar verkligen möten! Jag tycker det är skitkul att höra vad folk har för kommentarer och åsikter (eller inte), hur sura det blir om de skulle få sin idé kritiserad eller att nån annan kommer med en skitbra idé som de andra bara sitter och tänker att DET skulle dom ha kommit på istället.

Den här gången handlade det om lite geografiska problem i lagret. Det ska flyttas runt en massa saker den kommande tiden och vi försökte komma fram till en bra lösning. Vi satt i säkert en timme. Jag kom med flest kommentarer och förslag (jag kan verkligen inte hålla mig alltså). Fick nån ideér sågade vid fotknölarna men det var det värt. Är inte möten till för att brainstorma? Eller?

Efter mötet var slut så kan jag ärligt inte säga om vi kom fram till nåt eller inte. Vad hände med klubban ibordet? Dagordningen? Be om ordet? Tala till punkt?

Det är nästan så att man saknar mastodontmöten i kårfullmäktige där vi satt i 10-talet timmar och diskuterade, upprepade och surade. Men där fick man allt svart på vitt efteråt i alla fall.



Dagens irritationsmoment:
Jag gåendes på trottoaren med två tunga matkassar och möter två personer som går i bredd. Hallå! gå bakom varandra när ni möter mig! Nej nej... jag får trampa ut i vägen, 3 meter bred som jag (förtillfället är), mycket smidigt. Tack.

Eller håller jag på att bli en sur gammal kärring!?

Andra bloggar om: möten, gamla kärringar

Men vadå, jag pratar väl rikssvenska?

Hade riktigt roligt på jobbet inatt. När jag blir trött har jag en humor som kan liknas vid en 4-åring ungefär. Skrattar hysteriskt åt minsta lilla. På sista rasten reagerade jag på att en kille sa; "Luggit" istället för legat. Det låter ju inte vackert, det måste man hålla med om. I alla fall så skrattade jag lite åt det och han blev smått upprörd. Att folk kan bli så upprörda för att man påpekar att de har anammat viss dialektslang eller vad man ska kalla det. Jag älskar dialekter!

"Gud vad du klagar!" sa han. Eller nej. "Fan vad du klagar" sa han. (Det är hård jargong på jobbet).

Fast klaga gjorde jag inte, jag påpkeade bara vad han sagt. Sen drog han upp att jag säger konstiga saker. (Tillägas här är att jag kommer från Hälsingland och inte de smålanska skogarna som han). Han minns en gång då jag sagt att man bor "i lag" istället för tillsammans. Alltså såhär kan det användas;

- Jaha allt bra annars?
- Ja allt är bra. Har precis flyttat ihop med min pojkvän.
- Jaha så ni bor i lag nu?
- Japp
- Jaha, där ser man.

Ja ni fattar.

Tänkte på det där rätt mycket resten av morgonen och kom på att jag och mina kompisar, när vi var små och när man blev "för stor" för att säga;

- Hej, ska vi leka.

Då började vi säga;

- Hej, ska vi va' i lag?

Det här tyckte "luggit-killen" var hysteriskt roligt och jag skrattade inte mindre jag heller. Men alternativet. Alltså det som han sa är ju värre!

- Ska vi va'?

Vadå "va' " ? Vad är man när man "är" liksom. Eller? Han försökte försvara sig med att om man skulle ringa en vän och den skulle vara med säg Karl så skulle vännen säga;

- Ja jag är med Karl.

?

Svenskt korrekt. Visst. Var ligger pedagogiken? Om hans teori skulle vara hållbar så skulle ju vännen säga att han och Karl ÄR. Punkt slut. Hur snygg svenska är det egenltligen. Nej jag tror jag håller mig till "i lag" i stället. Makes more sense.

Men det är väl inte bara jag som säger så? Eller? Vad sa du när du ville "leka" med vännerna och var för gammal för att leka?

Andra bloggar om: Dialekter

Jönköping - Eskilstuna T/R

Även om jag längtar oerhört mycket efter våren och sommaren så har jag äntligen börjat vänja mig vid kylan. Det tog ett tag innan jag kom på hur mysigt det är med te under en filt, värmeljus och varm varm grönsakssoppa (i stället för en kall sallad). Det är så dags nu. Jag måste ändå erkänna att jag fick vårkänslor häromdagen när solen visade sig och det var (för årstiden) rätt varmt ute. Underbara vår.

I helgen intogs eskilstuna för att fira vän som inom kort blir 25. Förfesten var riktigt rolig. Mycket tjejsnack blev det. Det åts och dracks ända till en tjej, med BMI 18 typ, stolt berättar hur hon gått ner 8 kilo "bara" genom att sluta småäta. Det fick alla att titta snett på chipsskålen och tänka en till gång innan den sliskiga drinken blandades ihop. Det var då jag kom på varför jag tycker det är otroligt roligt och varför jag oftast förfestar med killar. Ytligt, skämtsamt och enkelt. Man glömmer allt vad komplex och tråkig vardag heter. Kan vara den enda gången som råa och barnsliga skämt funkar på mig med. Men omväxling förnöjer. Fotbollstjatet och den där ständigt aktuella hockematchen som bara MÅSTE diskuteras slipper jag ju med mina söta tjejkompisar.

När man är i Eskilstuna så kan man ju inte som ett Kent-fan låta bli att stirra i alla hörn om man nu (mot all all förmodan) skulle få syn på en av dem. Nej ingen i Kent var på coop på sveaplan, inte heller visade de sig på Harrys vid ett snåret heller. Surprise... (1-0 till Jönköping). Jag tror jag är lite besviken på Eskilstuna. Det kan ha varit vädret som gjorde det också, staden blev fruktansvärt grå och trist an den uteblivna solen och värmen. Sen att jag blev tvungen att uthärda en timme på schalgerdansgolvet inne på Harrys bidrog väl inte till Årest bästa stad. Man ska vet att jag faktiskt gillar att stå på dansgolv och har inga problem att bjuda på mig själv. Men snälla... schalger? I en timme? Nej... Där kastar till och med jag in handduken (2-0). För att upprätthålla den lilla rockimage jag försöker ha så gick jag till baren i protest och beställde in en whisky till tonerna av Depeche Mode, (2-1).

Borta bra med hemma bäst.

Andra bloggar om: Eskilstuna, Kent, Ordspråk

Paranoid Android

Min mamma fyllde ju år igår och hon blev tokigt glad för blommorna jag skickade. Hon ringde upp mig när hon fått dem och var alldeles utom sig av lycka. Det gjorde mig tokigt glad med! Nu blev jag inspirerad av det där och kom på att jag måste springa ut och köpa snittblommor till mig själv. Det är otroligt vackra och sen luktar det gott i hela lägenheten så länge de är vid liv. Vardagslyx.

Nu känns det som vardagen är tillbaka på riktigt i alla fall. Alla "helger" är slut och nu är alla affärer öppna som vanligt igen. En annan sak som gör det farligt att jobba natt är att man är ledig på dagtid och har mycket tid att göra slut på pengar. Så jag var nere på stan igår och shoppade. Konstaterade att man kan aldrig få för mycket skor, accesoarer och väskor. Inte jag i alla fall. Frågan är bara var man ska förvara allt. Jag måste nog byta lägenhet.

Var på jakt efter en kalender med. Herregud vilken djungel! Nu finns det kalendrar för alla saker. Golf, träning, trädgård(?). Jag kom på tanken att man kunde göra en personlig kalender... alltså kunan beställa en kalender med redan förtryckta viktiga saker i den. Nu står ju saker som självständighetsdagara och deklaration men jag vill ha en med alla mina nära och käras födelsedagar och andra saker som festivaldatum etc. Visst finns det en sån tjänst? Jag har för mig att jag hört talas om det. Om du vet nåt om det så kan du ju hojta i alla fall.

Köpte mig tillslut en rätt vanlig kalender. Hakar inte på kalenderhysterin riktigt ordenligt det här året.

Just det... Han... Han hörde av sig tillslut...

Andra bloggar om: Radiohead, Shopping

If this is communication... I disconnect

Ibland hatar jag att jobba nätter. Min tankeverksamhet har aldrig varit större än vad den är på nätterna. Jag är helt övertygad att man kan tänka ihjäl sig alltså. Har kommit in i de där analysbanorna igen där jag funderar över saker som hänt (och inte hänt) och varför. Varför sa han så när han gör så här. Han kankse har lagt ner, han kankse bara har tappat mitt nummer. Äh han gillade nog inte mig från första början. Skrämde jag bort honom?! Han hittade nog en annan. Men jag har ju inte fått en chans! Nej det var nog inte meningen att vi skulle ses.

Jag hatar dagens teknik alltså, det har gjort den så himla bekvämt för att ha kontakt med någon. Sms kan vara det sämsta sättet att kommunicera på. Jag hatar indirekt kommunikation. Alla har ju olika tolkningar. Varför skrev han inte "kram" nu då, han har ju alltid gjort det! Jag törs inte ringa, då kommer han tycka att jag är trög som inte fattar. Sms:et kankse aldrig kom fram och nu sitter han och väntar på att jag ska höra av mig. Jäklar vad feg jag är.

Vad hände med budbärarna som reste land och rike för att framföra meddelande till folk. Eller brevduvorna. Hur romantiskt är inte det!? Eller var det sånt som bara förekom i filmer? I så fall vill jag leva i en film. En romantisk film med ett lyckligt slut.


Min mamma fyller år på Måndag. 55 år. Jag har naturligtvis glömt att köpa en present att skicka iväg så hon får den på sin födelsedag, känns inte alls bra. Tills jag kom på den strålande idén att skicka blombud till henne! Alla älskar väl blommor! Det gör i alla fall jag och jag har ju mammas gener så hon borde göra det med! Genast kände jag mig som en bättre dotter. Jag hoppas hon blir glad.

Andra bloggar om: sms, födelsedagar

Dirty laundry

Alltså det här med tvättstugan. Det står på våra regler att man bara får tvätta till 22. Men det måste ju innebära att man får använda alla andra grejer (torktumlar etc) där längre. Eller? Visserligen skramlar ju de lika mycket som tvättmaskinen men det står faktiskt att man bara får TVÄTTA mella 07:00 och 22:00. Vi får väl se om nån kommer och ringer på och klagar. Kommer förmodligen inte att hända här eftersom mina grannar är pigga på att skriva små meddelanden på bokningskalendern istället. Det började med att en skrev;

"Glöm inte att städa efter dig när du använt tvättstugan" (rätt neutral och oskyldigt)

Sen var det någon som hakat på klottertrenden och skrev;

"Speciellt Karlsson! Ta bort dammluddet i torktumlaren!" (Hallå!! Vadå hänga ut någon! Stackars Karlsson)

Vågar inte tänka på vad som kan komma upp där om trenden håller i sig.. Läste någonstans att anmälningar till polisen angående tvättstugefighter ökat rätt mycket de senaste åren. Hur jävlig kan man bli i en tvättstuga egentligen? Eller hur sura är folk egentligen? När någon hade glömt sin tvätt i torkskåpet och jag skulle hänga upp min så är det jag som skäms, jag tar ut tvätten och viker ihop den och lägger den snyggt brevid (eller "jämte", som det heter här) på bordet och tänker inte mer på det. Skulle jag inte gjort det kankse? Ok, jag förstår att man kan bli arg om tvättmaskinen är upptagen och man är väldigt tidspressad men är det inte ett rätt världsligt problem? Värre saker än så kan ju hända. Man behöver inte bli osams för det tycker jag. Helt skjukt att gå så långt som att anmäla det till polisen.

Bäst att jag springer ut och hämtar min tvätt nu...

Andra bloggar om: grannar, tvätt

Vem har ersatt mig?

Om du inte har märkt det så är det riktigt kallt ute. Snön är som frigolit nästan och jag älskar det. Snön har varit kvar på alla träd i dagarna nu och det är vackert. Ljust och vackert. Jag hoppas att slaksen håller sig så långt borta det bara går. Det finns vissa fördelar med kyla med. Man kan gå långa promenader och handla frysta grönsaker och grejer eftersom de håller sig fryst hela vägen hem. Fast en nackdel är ju att sladden till hörlurarna fryser(!) och mer känns som en trädkvist runt halsen. Stelfrusna, bokstavligt talat alltså. Hoppas de överlever vintern. Hur mycket kyla tål de egentligen?

Har funderat på en sak idag... Det här med att männsikor och kommer och går i ens liv. Jag menar inte att männsikor går ur tiden utan att de bara fösvinner, det kan vara att de flyttar eller nånting annat. En männsika som du varit nära, ritkigt nära, säg en pojk- eller flickvän, de brukar man ju komma nära. En dag kankse det tar slut, kontakten behålls ett tag men sen så försvinner den med. Det är jobbigt men sen inser man att man faktiskt klarar sig utan personen. Jag har känt så i alla fall. Jag menar jag lever ju, jag mår bra och jag har "förlorat" personer som stått mig väldigt nära.

Det jag undrar över är om alla människor ersätts, är man så ersättningsbar? Eller handlar det om att man inte har nåt "behov" av människan längre? Eller bygger man upp ett behov? Jag menar man klarade sig ju alldeles fint innan man visste att personen i fråga existerade. Hjälp mig?

Vila i frid

Det finns saker som förändrar allt och får dig att se saker på ett helt annat sätt.

Han var en glad kille. Han ville alltid komma fram och prata. Om helgen, om livet, om allt. Han berättade om hur han en gång räddat livet på en tjej, hur han tog sig igen skoltiden som mobbad, sin tidigare framgångsrika tid som brottare. Han hade alltid ett gott humör. Han gillade min musik mycket och undrade alltid när han skulle få höra fler låtar. Alla visste vem han var, alla gillade honom, han var sån, han brydde sig om dem runt ikring honom.

Det har varit en tung dag på jobbet idag.

Robert blev 22 år.

Jag förstår inte hur männsikor kan tro på en gud när någonting sånt här händer.