Igår var det en kille på mitt jobb som undrade hur "det gick" med den där killen jag träffade. Jag berättade för honom att vi inte hade kontakt längre, att jag inte orkade på grund av de (taskiga) förutsättningar och omständigheterna. Han undrade vad allt handlade om, varför det blivit som det blivit och jag berättade för honom precis som det var. Killen jag träffat under tid ville inte ha ett förhållande, var aldrig kär i mig och att han skulle resa bort och allt det där. Hans kommentar;
- Så han utnyttjade alltså dig?
Min första reaktion var;
- Nej!
Jag berättade för honom att jag visste reglerna från början, jag visste att han inte ville ha ett förhållande och allt det där. Så han har ju inte gjort nåt fel, han har ju alltid varit ärlig (vill jag tro) så då var det ju bara upp till mig hur jag skulle förhålla mig till allt och jag valde att stanna i alla fall så länge som jag gjorde, jag var kär.
- Ja, men då utnyttjade han dig ju.
- Men i så fall så utnyttjade ju jag honom lika mycket då?
- Nej, kvinnor kan inte utnyttja män. (?).
Här bli jag arg och försöker fortfarnade få det jämställt mellan kvinna och man. Men han fortsätter...
- Kvinnor är dom som har mer känslor och kommer att åka dit förr eller senare. Det gjorde ju du!
Jag bli tyst och inser att han har delvis rätt. Fast jag kan inte låta bli att vara arg. Så vi kvinnor kommer alltid vara utsatta på det här sättet? Borde inte evolutionen kommit ikapp snart? Kvinnor har väl "åkt dit" tillräcklig många gånger nu så att naturen har vaknat och insett att det är dags att rusta oss bättre.
Samtidigt undrar män över hela världen varför vi är cyniska och misstänksamma mot män. Herregud... Välkommen till en värld full av känslor.
Är vi alltid förlorare?
tisdag, november 21, 2006
söndag, november 19, 2006
Hakade på ett tisdfördriv...
Ibland måste man döda tid. Tack M!
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.
NO CHEATING!
1. Put your music player on shuffle.
2. Press forward for each question.
3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.
NO CHEATING!
Will it be ok? It takes all kinds
How are you feeling today? Proffessional Widow
How do your friends see you? Inaction
Will you get married? Paris 2004
What is your best friend’s theme song? Wild Child
What is the story of your life? Quicksand
What was high school like? Hitler in my heart
How can you get ahead in life? Prelude in c sharp minor
What is the best thing about your friends? Hold on to you
What is tonight going to be like? I want to sing
What is in store for the remainder of this weekend? Not big
What song describes you? North
To describe your grandparents? June
How is your life going? Happier man
What song will they play at your funeral? Headphone silence
How does the world see you? Big my secret
Will you have a happy life? Like you
What do your friends really think of you? Stay
Do people secretly lust after you? Poison
How can I make myself happy?
What should you do with your life? Still in love song
Will you ever have children? Rooster
tisdag, november 14, 2006
Jag är fantastisk!
För några veckor sen pratade jag med en gammal gymnaisevän jag inte pratat med på länge. Vi hade mycket att uppdatera varandra på och dela med oss av. Hon berättade att hon avslutat ett långt förhållande och att hon verkligen hade stått på sig och inte tagit nån skit från någon i det här uppbrottet som inte hade varit så vackert. Jag var stolt över henne. Jag berättade för henne om mannen jag hade träffat i sommras, hur glad han gjorde mig och hur mycket självförtrodende han gav mig. Han och jag hade en lite annorlunda realtion till varandra, vi bodde 30 mil i från varandra, tyckte om att spendera tid tillsammans de få gångerna vi kunde, vi var fortfaranade singlar och lovade aldrig varandra nånting. Jag blev kär i honom men han var aldrig kär i mig. Han gjorde klart tidigt för mig att han inte ville ha nån seriös relation med mig. Jag hörde vad han sa och jag var ok med det och uppskattade hans ärlighet, jag mådde fantastiskt bra i hans närhet.
Jag kunde nästan höra min kompis i andra änden höja på ögonbrynen och frågade mig om jag verkligen var ok med det där. Hon känner mig väl eftersom vi umgicks en hel del på gymnasiet. Jag övertygade henne igen med att jag var helt ok med situationen. Varför skulle jag avsluta nånting som jag faktiskt mådde bra av?
Hon försökte analysera mitt beteende och komma fram till varför jag gjorde som jag gjorde och var ok med allt som för andra var helt otänkbart. Det första folk slänger ur sig brukade vara, "Men snälla du, har du inte bättre självförtrodende än så? Varför inte satsa på nårgon som vill satsa på dig?" Men jag har aldrig haft dåligt självförtroende. Min kompis höll med och påstog sen att det var dålig självkänsla jag hade. Jag frågade vad skillanden var och hon förklarade för mig att självförtroende är ett mått på vad du tror själv du klarar av, ofta handlar det om att prestera. Självkänsla handlar om att var medveten om vad man är värd som person. Jag kunde hålla med henne lite, att jag kankse brister på den punkten, men jag var fortafarande väldigt väldigt nöjd med situationen.
Idag har jag brutit kontakten med mannnen från i somras och jag kom att tänka på det min kompis sa om min självkänsla. Så jag gav mig ut för att hitta en bok om ämnet, "Sjävlkänsla nu!". Har kommit igenom halva boken när det plötsligt slog mig varför de relationer jag har haft har slutat som de gjort. Eller jag har i alla fall en teori.
Jag har haft två pojkvänner, precis innan vi har träffats så har jag haft ett förbannat bra självförtrodende och en stark självkänsla, det är formodligen därför jag fått dem på kroken med. Allteftersom tiden gick i mina förhållanden så märkte jag hur mycket bekräftelse jag behövde från dem. Jag kunde bli otroligt deprimerad när jag inte fick det och de fattade naturligvis ingenting för de hade ju träffat en självsäker tjej som inte var i behov av några små komplimanger som "vad fin du är idag". När jag kom till de här stadiet i mina förhållanden så valde jag att avsluta dem. Då visste jag inte riktigt varför jag gjorde det, jag visste bara att jag inte mådde helt bra, och jag kankse vet varför nu. Vid det laget hade jag hade fruktansvärt dålig självkänsla. Jag sökte bekräftelse för att vara värd nånting, för att tycka att jag var värd nånting.
Samma sak är det med mannen jag träffade i sommras. På slutet var jag i ett enormt behov av bekräftelse. Förmodligen. För jag kunde inte fatta att saker som jag varit helt ok med under typ 3 månadar plöstligt blev nästintill omöjliga att reda ut för mig. Självkänslan hade dalat. Hade jag fortfarande haft bättre självkänsla så hade vi kankse fortfaranade haft kontakt och haft lika roligt då som nu men i stället valde jag att avsluta det.
Så utan att veta om det så kankse jag har fungerat på ett väldigt bra sätt. Hade jag stannat kvar i alla de där relationerna så hade jag varit otorligt beroende av att städigt få bekräftelse för att känna att jag skulle duga till nånting. Nej. Det har måste jag göra själv. Jag måste bygga upp min självkänsla alldeles ensam. Hur ska jag annars någonsin kunna leva helt ärligt tillsammans med en annan människa och vara lycklig på riktigt?
Jag är nog smartare än jag tror.
Jag kunde nästan höra min kompis i andra änden höja på ögonbrynen och frågade mig om jag verkligen var ok med det där. Hon känner mig väl eftersom vi umgicks en hel del på gymnasiet. Jag övertygade henne igen med att jag var helt ok med situationen. Varför skulle jag avsluta nånting som jag faktiskt mådde bra av?
Hon försökte analysera mitt beteende och komma fram till varför jag gjorde som jag gjorde och var ok med allt som för andra var helt otänkbart. Det första folk slänger ur sig brukade vara, "Men snälla du, har du inte bättre självförtrodende än så? Varför inte satsa på nårgon som vill satsa på dig?" Men jag har aldrig haft dåligt självförtroende. Min kompis höll med och påstog sen att det var dålig självkänsla jag hade. Jag frågade vad skillanden var och hon förklarade för mig att självförtroende är ett mått på vad du tror själv du klarar av, ofta handlar det om att prestera. Självkänsla handlar om att var medveten om vad man är värd som person. Jag kunde hålla med henne lite, att jag kankse brister på den punkten, men jag var fortafarande väldigt väldigt nöjd med situationen.
Idag har jag brutit kontakten med mannnen från i somras och jag kom att tänka på det min kompis sa om min självkänsla. Så jag gav mig ut för att hitta en bok om ämnet, "Sjävlkänsla nu!". Har kommit igenom halva boken när det plötsligt slog mig varför de relationer jag har haft har slutat som de gjort. Eller jag har i alla fall en teori.
Jag har haft två pojkvänner, precis innan vi har träffats så har jag haft ett förbannat bra självförtrodende och en stark självkänsla, det är formodligen därför jag fått dem på kroken med. Allteftersom tiden gick i mina förhållanden så märkte jag hur mycket bekräftelse jag behövde från dem. Jag kunde bli otroligt deprimerad när jag inte fick det och de fattade naturligvis ingenting för de hade ju träffat en självsäker tjej som inte var i behov av några små komplimanger som "vad fin du är idag". När jag kom till de här stadiet i mina förhållanden så valde jag att avsluta dem. Då visste jag inte riktigt varför jag gjorde det, jag visste bara att jag inte mådde helt bra, och jag kankse vet varför nu. Vid det laget hade jag hade fruktansvärt dålig självkänsla. Jag sökte bekräftelse för att vara värd nånting, för att tycka att jag var värd nånting.
Samma sak är det med mannen jag träffade i sommras. På slutet var jag i ett enormt behov av bekräftelse. Förmodligen. För jag kunde inte fatta att saker som jag varit helt ok med under typ 3 månadar plöstligt blev nästintill omöjliga att reda ut för mig. Självkänslan hade dalat. Hade jag fortfarande haft bättre självkänsla så hade vi kankse fortfaranade haft kontakt och haft lika roligt då som nu men i stället valde jag att avsluta det.
Så utan att veta om det så kankse jag har fungerat på ett väldigt bra sätt. Hade jag stannat kvar i alla de där relationerna så hade jag varit otorligt beroende av att städigt få bekräftelse för att känna att jag skulle duga till nånting. Nej. Det har måste jag göra själv. Jag måste bygga upp min självkänsla alldeles ensam. Hur ska jag annars någonsin kunna leva helt ärligt tillsammans med en annan människa och vara lycklig på riktigt?
Jag är nog smartare än jag tror.
torsdag, november 02, 2006
Tuseday, bloody tuseday
Jag har jobbat 11 dagar i sträck nu. Det har gått oförskämt bra men det känns lite nu. Speciellt som nu när jag är ledig i hela 30 timmar innan det är dags att jobba igen och det känns som långt kvar till att jag ska börja jobba igen. Snacka om att anpassa sig efter situationen. Men jag mår faktiskt väldigt bra.
På tal om att må bra(?) så har vi väldigt många sjukanmälningar på vårt jobb. Korttidssjuka. Jag som är otroligt naiv och alltid tror det högsta om männiksor blev lätt chockerad när en veteran på jobbet berättade om hur han studerat folks sjukskrivningar under åren. "Jaha, nu går A och tar sig för ryggen och beklagar sig för alla, du ska nog se att hon sjukskriver sig i eftermiddag" eller "Aha, G jobbade extra i söndags, då kommer han vara "sjuk" på fredag"
Jodå, det stämde. Oftast. Folk har lärt sig systemet och utnyttjar det med gott samvete. Det värsta är väl kankse inte att det görs, även om det är rätt illa, utan just för att företaget inte gör nåt åt det! Det är helt otroligt. Jag försökte ta upp den här diskussionen med mina chefer. För vissa personer som är sjukskrivna så ofta måste ju följas upp. Om det verkligen är sjuka så ofta så är det ju fruktansvärt och då borde de ju verkligen få hjälp. På nåt sätt. Nånstans mår de ju inte bra. De andra som sjukskriver sig bara för att de är lediga borde verkligen ifrågasättas.
Nåja, nog om jobb nu.
Jag har äntligen fått lämna blod nu. Det tog ett tag, typ 5 år, innan jag fick (och tog tag i det). Första gången blev jag ju ratad eftersom de tyckte att jag behövde mitt blod själv, i början på den här sommaren, som var, när de kallade mig så var det dagen efter hultsfredfestivalen. Inte den lämpligaste dagen kankse. Den gången tyckte JAG att jag behövde mitt blod själv så jag behöll det. Tills i förrgår.
Jag erkänner, jag ver nervös hela förmiddagen på jobbet innan jag skulle till blodcentralen. Vet inte riktigt vad jag var nervös över, jag är inte så rädd för sprutor. Det var nog mest tanken på att en massa blod bara skulle rinna ur mig. Sen den tysta sjuksystern, som verkade lite barsk, gjorde ju inte saken bättre. Nervöst satte jag mig på bristen/stolen (som var tokigt skön) och drog upp ärmen på tröjan. Berättade för henne att det var första gången jag var här och då blev syster dyster mycket trevligare och pratade en massa. Det kändes lite bättre nu, tittade som vanlgit bort när det var dags för nålen och hon försökte distrahera mig med ytliga frågor eller jag kommer inte ens ihåg vad hon sa.
Nej, det gjorde inte så ont det där sticket. När jag sen tittade på det så utbrast jag;
- Men gud vilken stor nål!
Den var verkligen skitstor! Hur kunde man vara rädd för sprutor förr när de såg ut som tjockare hårstrån? De var ju ingentig mot det jag just då hade i armen. Henens kommentar till mitt uttal;
-Ja, men du vet det är mycket blod som ska ut.
På ca: 7 minuter var det klart. Det var nu det nervösa momentet kom, hur jag skulle må efteråt. Jag vet att jag har rätt lågt blodtryck och det blir ju inte högre när de tappat ut 4,5 dl, skulle man hälla ut det skulle det täcka mitt soffbord på 50cm x 50cm, typ (ja jag räknade lite på det... nördigt). Syster, som nu blivit den trevligaste syster jag träffat servade mig med juice och mackor att äta och sa jag skulle vänta där en stund så att jag fick hämta mig lite. Satte mig i väntrummet där och läste tidningen. Mådde bättre än väntat men hade lite halvsvårt att fokusera blicken (förmodligen bara paranoid). I alla fall så kom Systertrevlig in och tittade till mig några gånger under de tio minuterna jag satt där och även en annan syster för att försäkra sig om att jag inte svimmat av. Snällt.
Sen när jag var tillbaka på jobbet vad jag på världens bästa humöret. Visserligen hade solen tittat fram också, men jag var verklgien på strålande humör! Hade teorier om att det måste varit allt dåligt som kom ut med det där blodet jag nu gav bort(!) och att jag nu var helt fri från dåligheter varpå en kollega tittade på mig som om jag vore dum. Men jag är sån, måste alltid ha nåt att "skylla" på när det kommer till mitt sinnestillstånd eller situation. För det kan inte bara vara så?
Alla borde ge blod, som kan. I alla fall om ni mår lika bra som jag efteråt!
På tal om att må bra(?) så har vi väldigt många sjukanmälningar på vårt jobb. Korttidssjuka. Jag som är otroligt naiv och alltid tror det högsta om männiksor blev lätt chockerad när en veteran på jobbet berättade om hur han studerat folks sjukskrivningar under åren. "Jaha, nu går A och tar sig för ryggen och beklagar sig för alla, du ska nog se att hon sjukskriver sig i eftermiddag" eller "Aha, G jobbade extra i söndags, då kommer han vara "sjuk" på fredag"
Jodå, det stämde. Oftast. Folk har lärt sig systemet och utnyttjar det med gott samvete. Det värsta är väl kankse inte att det görs, även om det är rätt illa, utan just för att företaget inte gör nåt åt det! Det är helt otroligt. Jag försökte ta upp den här diskussionen med mina chefer. För vissa personer som är sjukskrivna så ofta måste ju följas upp. Om det verkligen är sjuka så ofta så är det ju fruktansvärt och då borde de ju verkligen få hjälp. På nåt sätt. Nånstans mår de ju inte bra. De andra som sjukskriver sig bara för att de är lediga borde verkligen ifrågasättas.
Nåja, nog om jobb nu.
Jag har äntligen fått lämna blod nu. Det tog ett tag, typ 5 år, innan jag fick (och tog tag i det). Första gången blev jag ju ratad eftersom de tyckte att jag behövde mitt blod själv, i början på den här sommaren, som var, när de kallade mig så var det dagen efter hultsfredfestivalen. Inte den lämpligaste dagen kankse. Den gången tyckte JAG att jag behövde mitt blod själv så jag behöll det. Tills i förrgår.
Jag erkänner, jag ver nervös hela förmiddagen på jobbet innan jag skulle till blodcentralen. Vet inte riktigt vad jag var nervös över, jag är inte så rädd för sprutor. Det var nog mest tanken på att en massa blod bara skulle rinna ur mig. Sen den tysta sjuksystern, som verkade lite barsk, gjorde ju inte saken bättre. Nervöst satte jag mig på bristen/stolen (som var tokigt skön) och drog upp ärmen på tröjan. Berättade för henne att det var första gången jag var här och då blev syster dyster mycket trevligare och pratade en massa. Det kändes lite bättre nu, tittade som vanlgit bort när det var dags för nålen och hon försökte distrahera mig med ytliga frågor eller jag kommer inte ens ihåg vad hon sa.
Nej, det gjorde inte så ont det där sticket. När jag sen tittade på det så utbrast jag;
- Men gud vilken stor nål!
Den var verkligen skitstor! Hur kunde man vara rädd för sprutor förr när de såg ut som tjockare hårstrån? De var ju ingentig mot det jag just då hade i armen. Henens kommentar till mitt uttal;
-Ja, men du vet det är mycket blod som ska ut.
På ca: 7 minuter var det klart. Det var nu det nervösa momentet kom, hur jag skulle må efteråt. Jag vet att jag har rätt lågt blodtryck och det blir ju inte högre när de tappat ut 4,5 dl, skulle man hälla ut det skulle det täcka mitt soffbord på 50cm x 50cm, typ (ja jag räknade lite på det... nördigt). Syster, som nu blivit den trevligaste syster jag träffat servade mig med juice och mackor att äta och sa jag skulle vänta där en stund så att jag fick hämta mig lite. Satte mig i väntrummet där och läste tidningen. Mådde bättre än väntat men hade lite halvsvårt att fokusera blicken (förmodligen bara paranoid). I alla fall så kom Systertrevlig in och tittade till mig några gånger under de tio minuterna jag satt där och även en annan syster för att försäkra sig om att jag inte svimmat av. Snällt.
Sen när jag var tillbaka på jobbet vad jag på världens bästa humöret. Visserligen hade solen tittat fram också, men jag var verklgien på strålande humör! Hade teorier om att det måste varit allt dåligt som kom ut med det där blodet jag nu gav bort(!) och att jag nu var helt fri från dåligheter varpå en kollega tittade på mig som om jag vore dum. Men jag är sån, måste alltid ha nåt att "skylla" på när det kommer till mitt sinnestillstånd eller situation. För det kan inte bara vara så?
Alla borde ge blod, som kan. I alla fall om ni mår lika bra som jag efteråt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
