Festar du annorlunda?

Den här julen har jag fått mig själv i julklapp. Jag har, på ett sätt, ljugit för mig själv. Så här Annika, Varsågod!

Påstående som visat sig vara fel;
"Ensam är stark", "Jag trivs med att vara ensam!"

Nej nej nej. Visst, jag föredrar att promenena ensam, träna ensam, spela gitarr ensam. Men när jag nästan höll på att bli nekad till att få ledig i jul så såg jag en jul ensam i min lilla lägenhet, 60 mil från människor som älskar mig på riktigt, fick jag panik! Lugnt och stilla försökte jag intala mig själv att julen bara är en helt vanlig dag som alla andra. Andra dagar kan jag sitta ensam hemma utan problem, så varför skulle jag inte kunna göra det den 24 December? Nej, jag fixade det inte. Jag var panikslagen. Aldrig har jag känt mig så ensam i hela mitt liv! Inget är ju mycket värt om man inte kan dela det med någon!

Jag fick ledigt efter mycket om och men och jag har aldrig längtat hem till mamma och pappa så mycket som jag gjorde just då. Att komma hem till människor som jag vet att jag inte belastar, allt är okonstlat.

Väl hemma så kom paniken igen när jag började tänka på nyårsafton, jag har ingen att fira med! Men va fan! Det är ju en helt vanlig dag det med! Alla gamla vänner hade planer med sina respektive och det blev mer och mer påtagligt att jag är ensam singel i hela (nästan) vänskapskretsen. Jag har massor med vänner men just då i den stunden var jag otroligt ensam.

- Men du får vara med oss Annika!
- Ja, kom hit, vi har inga direkta planer, men det är bara att komma!

Tack tack tack, snälla vänner. Men jag vill inte ha en sån nyårsafton där jag är kvällens charity case, snart sätter de väl en skrammelbössa i handen på mig med, för det "kostar ju mer att vara singel". Jag känner mig hemsk, kan jag inte umgås med folk som har förhållande nu heller? Men det är annorlunda.

Höjer ett varningsfinger här för dig som är käslig för födommar, följa text kan i så fall verka lite stötande!

Folk som lever i (romatiska?)relationer blir lungare vid festligare tillställningar. De sitter tätt tillsammans, en hand på knäet och den andra, knappt, snuddandes vid glaset med alkoholhaltig dryck. De pratar ganska lågmält och tittar lite storögt på de högljudda sinlgarna som skrattar högt åt pinsamma upplevelser från krogen tidigare kväll. (Jaja, för det är inte första gången på en vecka de har festat till det!) Vissa par sitter halvdrömmandes, förmodligen tänkter de tillbaka på sin singeltid, och småler. Kort därefter pussar de ömt sin respektive på kinden eftersom de får lite dåligt samvete över att han tänkt tanken "De skulle va skönt att vara singel igen". När singlarna i sällskapet dragit fram den 4 spritsorten ur barskåpet för att se om de funkar med en ny blandning så börjar paren tacka för kvällen, artigt kramar de värden/värdinnan och traskar i väg hand i hand hemmåt. Stadiga på foten, tysta. Singlarna blir knapptysta och förvånade;

- Ska ni redan gå!?

Sedan ropar de "Hejdå" skålandes och kommer på sig själva med att inte ha utbytt två meningar med paren på festen och får lite dåligt samvete men det glöms med den stundande tequila som hällts upp utan omtake. Skål!

Slutsats(försök):
Så vad har hänt? Är det så att singlarna inte har "växt upp"? Kommer alla sitta sådär om några år, städade, artiga, lågmälda. Kommer singlarna att tröttna? Festar de så hårt för att förtränga de fakta att de hellre skulle gå hem med en kärlek för en lugn stund i soffan? Är dom avundsjuka?

Paren då. Har de aldrig gillat att festa till det ordentligt, är de rädda att göra bort sig, bjuda på sig själva? Eller är de så rädda för att bli fulla för att de har nånting att dölja för sin älskade? Tror dom att han/hon kommer att lämna dem om de skulle visa sitt rätta "festjag"? Eller ÄR personen sån här egentligen, att festadet från förr inte var roligt alls och att det är det här livet han eller hon vill ha?

Jag hoppas hursomhelst, singel, förlovad, gift, skild, ensam eller i sällskap att du får en fantastisk nyårsafton!

(Jag hittade tillslut en underbar singel(och fest)vän som vill festa in det nya året tillsammans med mig. )

Men är vi verkligen flockdjur?

Åkte buss till jobbet idag som vanligt, jättemycket folk på bussen så folk måste stå sådär tätt inpå varnadra och sitta jättenära någon man inte känner alls.

Det är rätt underligt hur man fungerar egentligen, just det här med att vara i närheten av någon på sånna ställen där man inte känner alla män ändå vistas på en rätt lite yta. Det är inga som helst problem att stå nästintill lutandes mot varandra när bussen är just full. Hade det bara varit två personer på bussen och person två ställt sig tokigt nära nummer ett så hade förmodligen person nummer två klassats som lite knepig och rentav psykiskt sjuk. Jag skulle tycka att det var skitknepigt i alla fall. Jag hade blivit rädd.

Även om någon hade suttit ensam på ett säte för två och en person kliver på, sätter sig brevid personen som redan sitter ner (fast det finns flera "helt lediga" säten i bussen), det känns direkt konstigt. Så gör man inte(?). Men ju fler som kliver på bussen, deso mer legitimt blir det att sitta nära någon annan och till och med nudda vid varadandra.

Samma sak gäller stranden. På morgonen när solbadande människor inte vaknat än för en dag på stranden så ligger folk med stora ytrymmen emellan sig. Det är ju ingen som lägger upp handduken 30 cm ifrån familjen som är i full färd med att bygga sandslott. Men allteftersom folk börjar flockas till stranden så blir aven avstånden mindre. Helt plötsligt ligger någon faktiskt 30-50 cm ifrån den där sandtokiga famlijen. Men det känns inte konstigt alls.

Vad är det som gör det? Uppenbarligen så är vi otroligt anpassningsbara till situationer. När man kliver på en buss som det sitter 2-3 personer på, tysta, lugna, på egna säten, så blir även jag som kliver på tyst och lugn och sätter mig på ett eget säte.

Den omvända varianten varierar dock. Alltså när bussen varit helt smockfufll och när folk börjar kliva av och det börjar bli helt lediga säten. Folk börjar vrida på sig och det ser nästan ut som på vissa att om önskar att grannen hade flyttat sig vid det här laget (- Det finns ju massor av lediga säten nu!). I sånna här situationer sitter jag alltid kvar. Egentligen finns det ju faktiskt ingen anledning att flytta på sig, jag sitter ju redan och et var tanken när jag klev på bussen. Om nu inte min granne ber mig att flytta. Jag tycker det är taskigt ATT flytta sig om inget annat är uttalat. På nåt sätt känns det lite kränkande mot personen som sitter kvar . Vet inte varför jag tänker så... Fast nu när jag tänker på det så kankse jag i själva verket kanske är taskig som sitter kvar?

Hm... Jag kanske ska flytta mig ändå då...

Kan du sitta brevid mig?

Cry baby

Igår tittade jag på Ett Herrans Liv, du som såg vet att gäst var Ernst Kirchsteiger. Vem kunde tro att han var så vågad där på plattan!? Hursomhelst så sa han nåt som fick mig att tänka efter, det här med att hålla inne på känslor. han fick frågan om han var en känslig man och han erkände väl att han var det, eller i alla fall att han inte var sen med att visa känslor när de väl fanns där.

Så varför stänger man in dem? Jag gör det, jag känner andra som gör det. Mår vi bättre? På en begravning jag var på för några år sen grät jag inte en tår på. Jag har aldrig utatts för en värre kraft men jag lovade mig själv att stå emot och nej, jag mådde inte bättre. Så varför? Delvis var det för att jag ville vara stark för mina nära och kära som behövde nån att luta sig emot. Jag tror att jag lever i en värld där jag tror att jag kommer att skrämma bort människor om jag visar mig svag. Är människor rädda för människor som har känslorna på ytan?

Jag gråter sällan inför andra människor men det betyder ju inte att jag inte gråter. Är det det mest utelämnande vi kan göra, att gråta inför en annan människa? Om du märker att jag är "svag" innebär det att du tycker sämre om mig? Kommer du behandla mig annorlunda?

Andra bloggar om: ernst kirchsteiger, känslor, gråta