Here we go again

Tokigt längesen jag var här och gjorde nåt. Egetnlgien borde jag skriva ner alla festivalminnen från de gångna festivlaerna iår... men det får bli en annan regning dag.

Jag är bara irriterad nu. Jag får inte vara ifred. Varör tror folk att man är olycklig för att man är singel? Eller åtmistone så får jag den uppfattningen när folk i min närhet försöker para ihop mig alla möjliga och städigt hävdar att det är "min typ" eller att han är "perfekt" för mig.

Tack så hemsk mycket alla söta vänner! Inte för att ni försöker hitta The One till mig utan för att ni gör er besväret. Jag menar inte att vara otacksam. Men det är inte lika kul. Det är ju som att sitta med bakbunda händer och någon annan öppnar dina julklappar åt dig. Nej. Jag tror att jag vill fixa det här själv. När jag vill.

Ändå kan jag inte sluta irritera mig på folk som tycker synd om någon som just blivit singel.
-Stackare. Vad synd att det inte funka.
-Men guuud vad tråkigt att höra!

Om jag ska referera till mig själv och det jag gått igenom så borde någon stått med champagne och blommor när mina förhållanden tagit slut. Jag är gladare utan dem. Och det har inget att göra med personerna i fråga som då var en del i mitt liv. Det är absolut inget fel på dem. Det är för att jag inte kan vara i ett sunt förhållande just nu. Vissa människor trivs med att var ensamstående. Eller?