Läste kontaktannonserna i DN häromdagen (nej så desperat är jag inte! Än.) och kom in på efterlysningarna. Jag romantiserade rubriken ordentligt när jag började fantisera om förlorade kärlekar som tappat bort varandra efter heta nätter på en weekendresa eller sånna som suttit och pratat i timmar på ett tåg och sen skillts åt på en station någonstans i sverige utan att ha bytt nummer.
Men nej då. Det här möttes jag av;
"Du söta tjej som satt i kassan på Hemköp i Hornstull kl 16 den 15/12, hör av dig!"
Va!?
För det första. Är det det sista tjejen på jorden!? Du har ju bara sett henne!? Jag är romatisk, men kärlek från första ögonkastet(plastkassen). Nja.
För det andra. Så länge du inte ligger paralyserad och inlåst eller bor 100 mil från Hornstull så kan du väl för sjutton titta ner till hemköp igen. Eller är det för mycket begärt nu när du hittat tjejen med stor T.
Jösses. Inte nog med att man kan beställa hemkörd mat, nu tror folk att man kan få allt genom sin mobiltelefon.
Suck...
måndag, december 22, 2008
lördag, december 20, 2008
Vilse i sthlm... på ett annat sätt
Jag är rätt snabbtänkt och vill ofta ha sista ordet, ofta. Jag lyckas nästan jämt också. Det är ingen egenskap jag är stolt över men jag kan ibland inte hjälpa det.
I veckan var jag på julbord med mina kollegor. Eftersom restauranten öppnade 11.30 prick och vi var tidiga så fick vi vänta utan för en stund. Fler och fler samlandes där utanför. Jag noterade kavajer, pälsar, slätstrukna hår och det luktade lite överklass. När jag står där i vänta på att få komma in så plockar jag upp min mobil ringer min röstbrevlåda eftersom jag hade ett meddelande, hade ju ändå inget bättre för mig. 1 minut in i meddelande stolpar en av de pälsklädda damerna fram till mig och md bestämd otrevligt ton säger;
- Stäng av den där! Vi är jättekänsliga för strålning här!
-??? Ursäkta mig, förlåt, säger jag vänligt och stänger av min relefon.
Jag är helt chockad, jag stänger av den så som man bara gör på sjukhus och flygplan. Avstängd. Helt mållös får jag inte fram ett ord utan börjar koka inombords istället. Nu är jag skitförbannad. Min chef kommer fram och undrar vad allt handlade om och jag bara mumlar och fräser.
Det är sällan jag förlorar tålamodet men jösses här var det nära. Hur fan kan man bete sig så jävla irrationellt. Som om hon ägde hela bryggan restauranten stog på.
Tittade mig omkring där utanför restauranten för att konstatera att det inte fanns en skylt som sa att här fick man minsann inte använda sin telefon men det fanns det ju inte. Det var en allmän plats där alla fick vara och alla var lika mycket värda. 1-0 till mig.
Inne i resaturanten sen stog jag inte ens ut med att se den där tanten men jag hade henne i ögonvrån hela tiden och jag fick nästan spelet när jag ser henne passera en annan kvinna som faktiskt PRATADE i telefonen som tanten inte ens noterar!? "jättekänslig" för strålning my ass! !?!??EW%&%"/!!! Här blir jag såg arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vafan har jag gjort henne!? 2-0 till mig.
Jag ältar inte saker ofta men den här incidenten har slagit rekord. Jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet. Jag har all respkt för dom som är känsliga men hur svårt är det att vara lite jävla artig när man BER någon att stänga av sin mobil. Vad kostar det?! 2,5-0 till mig.
Ja ville så gärna säga nåting till henne, nånting snabbtänkt som jag brukar kunna få ur mig.
- Du jag pratar med min döende mor här, tycker du fortfarande att jag ska stänga av min telefon?
eller;
- Är du känslig för strålning? Vet du hur känsliga djur är för att bli flådda?
Jag känner inte igen mig själv, tanten väckte känslor i mig som jag inte trodde jag kunde ha. Jag känner mig barnslig.
I veckan var jag på julbord med mina kollegor. Eftersom restauranten öppnade 11.30 prick och vi var tidiga så fick vi vänta utan för en stund. Fler och fler samlandes där utanför. Jag noterade kavajer, pälsar, slätstrukna hår och det luktade lite överklass. När jag står där i vänta på att få komma in så plockar jag upp min mobil ringer min röstbrevlåda eftersom jag hade ett meddelande, hade ju ändå inget bättre för mig. 1 minut in i meddelande stolpar en av de pälsklädda damerna fram till mig och md bestämd otrevligt ton säger;
- Stäng av den där! Vi är jättekänsliga för strålning här!
-??? Ursäkta mig, förlåt, säger jag vänligt och stänger av min relefon.
Jag är helt chockad, jag stänger av den så som man bara gör på sjukhus och flygplan. Avstängd. Helt mållös får jag inte fram ett ord utan börjar koka inombords istället. Nu är jag skitförbannad. Min chef kommer fram och undrar vad allt handlade om och jag bara mumlar och fräser.
Det är sällan jag förlorar tålamodet men jösses här var det nära. Hur fan kan man bete sig så jävla irrationellt. Som om hon ägde hela bryggan restauranten stog på.
Tittade mig omkring där utanför restauranten för att konstatera att det inte fanns en skylt som sa att här fick man minsann inte använda sin telefon men det fanns det ju inte. Det var en allmän plats där alla fick vara och alla var lika mycket värda. 1-0 till mig.
Inne i resaturanten sen stog jag inte ens ut med att se den där tanten men jag hade henne i ögonvrån hela tiden och jag fick nästan spelet när jag ser henne passera en annan kvinna som faktiskt PRATADE i telefonen som tanten inte ens noterar!? "jättekänslig" för strålning my ass! !?!??EW%&%"/!!! Här blir jag såg arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vafan har jag gjort henne!? 2-0 till mig.
Jag ältar inte saker ofta men den här incidenten har slagit rekord. Jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet. Jag har all respkt för dom som är känsliga men hur svårt är det att vara lite jävla artig när man BER någon att stänga av sin mobil. Vad kostar det?! 2,5-0 till mig.
Ja ville så gärna säga nåting till henne, nånting snabbtänkt som jag brukar kunna få ur mig.
- Du jag pratar med min döende mor här, tycker du fortfarande att jag ska stänga av min telefon?
eller;
- Är du känslig för strålning? Vet du hur känsliga djur är för att bli flådda?
Jag känner inte igen mig själv, tanten väckte känslor i mig som jag inte trodde jag kunde ha. Jag känner mig barnslig.
tisdag, december 02, 2008
Allt ska brytas ner... analyseras. Allt! Idag; Gräl.
Jag höjde rösten i helgen. Jag höjer nästan aldrig rösten. Det har hänt med några av mina bra vänner. Kan inte komma ihåg att jag gjort det mot någon av mina pojkvänner. Analyserande som jag är så måste jag bena ut varför det händer.
Ingen grälar för att det är roligt. Ingen vill dra en diskussion så långt så att man är nära att förlora allt, bara för att det är kul. Anledningen till att du inte kan hålla tyst om någonting är för att du desperat inte vill bli missförstådd och du vill inte känna på ett visst sätt gentemot personen i fråga. Har jag rätt? Det är i alla fall så jag känner det.
Jag har en vän som jag bråkar med i princip varje gång vi festar ihop. Hon är som min storasyster och kommer alltid att vara. Alla bråk handlar om ouppklarade, tillsynes, småsaker som har gjort ont, som har blivit stora på grund av att man håller av varandra så mycket. Kärlek. Logiskt.
En annan god vän har jag haft ett gräl med. Det var bland det jobbigaste grälet och mest frustrerande. Jag är nästan aldrig irrationell men jag gick faktiskt ifrån det grälet. Hade vi inte stått utomhus hade jag förmodligen smällt igen en dörr. Moget. Nej. Jag skrek på henne tillslut. I desperation på nån form av logik, ett svar ett uttalande. Hon var sur. Natten var tyst. Morgonen var tyst. Jag är inte den som är stolt och inte hon heller. Det tog nästan ett dygn innan vi viftade vit flagg och glömde allt.
Grälet handlade om att en vardag skulle förändras, jag lämnade henne i Jönköping för att flytta till Stockholm. Jag försvann. Jag var för upptagen med min flytt att jag inte såg det. Hon fick en reaktion som slutade i grälet. Kärlek. Logiskt.
Min nyvunne vän. Min senaste kompis dispyt. Vi hade delade meningar om utelivet i stockholm som slutade med en debatt östermalm vs söder mitt på sergelstorg som egentligen handlade om att hon och jag kommer från så olika kretsar men har så förbannat roligt ihop att vi inte vill annat än att få allt att funka. Frustrerande? Ja.
Ok... var vill jag komma.. Jag har nästan tappat tråden lite. Jo såhär; Prata!
Tänk om jag aldrig bråkat med min "storasyster" och tagit upp allt det där som störde mig eller sårade mig. Vår relation hade förmodligen runnit ut i sanden i bitterhet och besvikelse. Nej, hon kan omöjlig veta hur jag känner i ALLA situationer.
Samma sak gäller för min vän i Jönköping fast där står jag på andra sidan. Jag kunde omöjligt veta att hon kände så starkt inför så många saker på en gång, som jag var delaktig i. Jag blev varse om att ha sårat någon. Vilket aldrig var min mening.
Tjejer surar ihop. Ärligt talat, vi gör det. Vissa av oss ofta. Jag har turen att omge mig med vänner som beter sig mindre tjejigt och tar upp skit direkt istället. Hade vi inte haft slaget på sergel, jag och min vän, hade jag förmodligen följt med till östermalm med en dålig inställning om att min åsikt inte var ett skit värd i sammanhanget och att det bara var hennes regler som gällde. Hade jag fortsatt att vara vän med henne efter det? Förmodligen inte.
Ok nu kommer slutsatsen på riktigt, jag lovar.
Du kommer aldrig kunna räkna ut vad någon tänker, tycker, känner inför nånting om det inte kommuniceras. De slutsar du drar utifrån dina erfarenheter och det sätt du tolkar signaler på stämmer sällan in på alla. Varför inte bara vara ärlig? Eller vänd på det och fråga dig själv om DU skulle vilja att någon tolkade en situation som du var inblandad i, att de "visste" precis vad du tyckte, tänkte eller kände i en viss situation. Nej jag tänkte väl det.
Så varför drar vi oss ibland för att bara säga som det är?
Ingen grälar för att det är roligt. Ingen vill dra en diskussion så långt så att man är nära att förlora allt, bara för att det är kul. Anledningen till att du inte kan hålla tyst om någonting är för att du desperat inte vill bli missförstådd och du vill inte känna på ett visst sätt gentemot personen i fråga. Har jag rätt? Det är i alla fall så jag känner det.
Jag har en vän som jag bråkar med i princip varje gång vi festar ihop. Hon är som min storasyster och kommer alltid att vara. Alla bråk handlar om ouppklarade, tillsynes, småsaker som har gjort ont, som har blivit stora på grund av att man håller av varandra så mycket. Kärlek. Logiskt.
En annan god vän har jag haft ett gräl med. Det var bland det jobbigaste grälet och mest frustrerande. Jag är nästan aldrig irrationell men jag gick faktiskt ifrån det grälet. Hade vi inte stått utomhus hade jag förmodligen smällt igen en dörr. Moget. Nej. Jag skrek på henne tillslut. I desperation på nån form av logik, ett svar ett uttalande. Hon var sur. Natten var tyst. Morgonen var tyst. Jag är inte den som är stolt och inte hon heller. Det tog nästan ett dygn innan vi viftade vit flagg och glömde allt.
Grälet handlade om att en vardag skulle förändras, jag lämnade henne i Jönköping för att flytta till Stockholm. Jag försvann. Jag var för upptagen med min flytt att jag inte såg det. Hon fick en reaktion som slutade i grälet. Kärlek. Logiskt.
Min nyvunne vän. Min senaste kompis dispyt. Vi hade delade meningar om utelivet i stockholm som slutade med en debatt östermalm vs söder mitt på sergelstorg som egentligen handlade om att hon och jag kommer från så olika kretsar men har så förbannat roligt ihop att vi inte vill annat än att få allt att funka. Frustrerande? Ja.
Ok... var vill jag komma.. Jag har nästan tappat tråden lite. Jo såhär; Prata!
Tänk om jag aldrig bråkat med min "storasyster" och tagit upp allt det där som störde mig eller sårade mig. Vår relation hade förmodligen runnit ut i sanden i bitterhet och besvikelse. Nej, hon kan omöjlig veta hur jag känner i ALLA situationer.
Samma sak gäller för min vän i Jönköping fast där står jag på andra sidan. Jag kunde omöjligt veta att hon kände så starkt inför så många saker på en gång, som jag var delaktig i. Jag blev varse om att ha sårat någon. Vilket aldrig var min mening.
Tjejer surar ihop. Ärligt talat, vi gör det. Vissa av oss ofta. Jag har turen att omge mig med vänner som beter sig mindre tjejigt och tar upp skit direkt istället. Hade vi inte haft slaget på sergel, jag och min vän, hade jag förmodligen följt med till östermalm med en dålig inställning om att min åsikt inte var ett skit värd i sammanhanget och att det bara var hennes regler som gällde. Hade jag fortsatt att vara vän med henne efter det? Förmodligen inte.
Ok nu kommer slutsatsen på riktigt, jag lovar.
Du kommer aldrig kunna räkna ut vad någon tänker, tycker, känner inför nånting om det inte kommuniceras. De slutsar du drar utifrån dina erfarenheter och det sätt du tolkar signaler på stämmer sällan in på alla. Varför inte bara vara ärlig? Eller vänd på det och fråga dig själv om DU skulle vilja att någon tolkade en situation som du var inblandad i, att de "visste" precis vad du tyckte, tänkte eller kände i en viss situation. Nej jag tänkte väl det.
Så varför drar vi oss ibland för att bara säga som det är?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
