Aftermath

Igår var det utång. Ja jag och J skulle ju bara ut och ta några öl, vi har ju inte setts på ett tag för att jag varit i Hälsingland så vi måste ju hitta på nåt. Passade på att komma överrens om att fira jul på soliga stränder nästa år också och det här var innan vi börjat dricka. Vi var båda riktigt trött på släkt som inte beter sig synkroniserat.

Väl ute så börjar det rätt sofistikerat. En öl. Sen kommer vi på att vi inte druckit whisky på länge och beställer in det. Efter den sätter ölsuget in igen och vi är tillbaka i baren. Vi är grymma på att skåla faktiskt. Om vi redan skålat för framgång eller andra "självklara" skålningsorsaker så brukar alltid nån ha namnsdag som vi måste fira. För alla känner väl nån som heter Bartolomeus till exempel. På den nivån är det. När vi står där i baren med whisky nr 2 så ställer bartendern fram två drinkar vid oss. Vi tittar förvånat på varandra och sedan på bartendern som tittar tillbaka på oss lika förvånat. Jaha? Han hade inte en tanke på att säga var dom kom ifrån tydligen. Efter tvåminters stirrande från vår sida får han ur sig att det är från killen rätt över baren. Déjà vu... Det har hänt förr. Men varför beställa in drinkar till någon du inte känner och inte ens sagt hej till. Vi hade ju inte ens chans att snällt tacka nej.

Underkvällen kommer vi på att vi kan å ut i morgon med eftersom J jobbar sen. Det är här vi blir alldles utom oss och hittar utterliggare en ursäkt för att skåla. Klart att vi ska ut i morgon med!

När det börjar bli dags att tänka på refrängen.. vid sådär kvart i två snåret så står J i baren med pengar i högsta hugg. En sista beställning innan hemfärd. Varför? Snart får de anställa oss som städare efter stängning eftersom vi tenderar att dröja kvar alldeles för länge efter stängning. Men kvällen tar inte slut. Nån myntar efterfest och jag tycker det låter som en utmärkt idé! Hemma hos mig! Javisst. Vin och skumpa åker fram. Men vi hinner inte komma in på skumpan. Efterfestens tema bli musik och gamla godingar åker fram, one-hit-wonders och tonårsminnen trägs tillsammans med de som blev kvar på efterfesten. Trevligt alla gånger. Men tack vare att jag somnade (tillslut) med sminket på så har mina ögonfransar blivit 4mm kortare och ansiktet krakelerat. Varför har allt roligt man gör konsekvenser?

Det stora glädjemomentet igår över att vi skulle gå ut idag igen känns inte så aktuellt. Jag känner mig 40 år äldre och sitter i soffan och fryser. Jag börjar väl inte redan bli för gammal för efterfester?

Kommer du hit ofta?

Nu är jag tillbaka hemma igen, känns riktigt bra. Mamma utrtryckte sig tydligt att hon tyckte att det var tråkigt att jag måste åka hem igen. "Du har ju varit här så kort tid". Ja just det... Hon väckte mig innan hon åkte till jobbet och sa hejdå. Två timmar senare ringer hon från jobbet och säger att Jag och pappa kan ju åka "förbi" henne och köpa saker (hon jobbar på apotek) om det är nåt jag saknar som jag behöver ha med mig hem. Det hon egentligen ville var att träffa mig en sista gång innan jag åker. Men det är svårt att uttrycka känslor i den familj jag växte upp i.

Fick en liten bok av mamma. "Lilla boken med dåliga raggningsrepliker". Jag vet inte om jag ska ta det som en pik, att jag är dålig på att ragga efter som jag aldrig får med mig en pojkvän över julen. Men jag tror faktiskt det var som en kul grej. Men hur är det egetnligen.. inte sitter väl folk på raggningsrepliker som de plockar fram om de blir intresserad av nån. Eller? Roligast i boken var ändå svaren man kunde dra till med när man bli drabbad av en dålig replik och inte är så snabbtänkt. Exempel;

- Får jag följa med dig hem?
- Nej, jag försöker lära min katt att inte släpa hem äckliga djur och måste därför själv föregå med gott exempel.

Klockren. Det får mig att vilja skaffa katt ännu mer.

En god jul

Har varit hos mamma och pappa i snart fem dagar och det börjar kännas. Kommer du ihåg att jag nämnde Askungen-syndromet? Där de elaka styvsystrarna (läs; mamma och pappa) ropar så fort askungen ska göra nånting roligt. Jag underskattade nog det uttrycket lite.

-Annika kommer du och hjälper mig med datorn! Du är ju trots allt dataingenjör! (Där kom förväntningen)

-Annika kan du göra nånting med den här maten så att det blir bra? (Här kommer överskattningen)

-Annika du åker och handlar lite. (Där kom kraven)

-Annika!
-Annika!

Åh herreugd!!! Jag som hade väntat mig en skön vecka utan jobb och bara avkoppling. Men nejdå. Det slutar med att jag får utvkeckla ett schema för att kunna göra alla tillags. Ja jag är inte den som säger nej. Jag skulle få alldeles för dåligt samvete om jag inte gjorde allt jag blev tillsagd att göra. Det som stör mig mest är att det känns som att jag är tillbaka till gymnasietiderna igen. Då jag fortfarnade bodde hemma och fick lyssna på allt tjat dagligen. Jag var en riktigt bitter tonåring. (Jo jag har bett mamma om ursäkt för mitt beteende på den tiden).

Julafton gick rätt bra. Efter att vi satt oss vid bordet. Innan var det kaos. Av mig förväntades det att jag skulle gå upp på vinden och hämta granen och klä den samt hinna med all mat. Min bror som mer har rollen som nån form kunglihet mer än en famlijmedlem strök bara runt i huset och undrade när maten var klar. Plötlsigt undrar alla (utom jag) varför granen inte är nere och klar. Pappa går upp på vinden, hittar halva granen. Kommenterar att han bara hittat toppen och återvänder till datorn. Mamma går sina stressade irriterande steg ut och hämtar resten av granen. Granen sätts upp men ljus och dekorationer blir kvar i lådorna. Mamma står tillsammans med mig och slammrar i köket så högt och irriterat vi kan och pratar inte med varandra, vi är sånna, båda vet precis hur irriterade båda är, vi kommunicerar via högljudda glasskålar och hårda smällar i ungsluckor vid sånna här tillfällen.

Med en suck och ett förkläde börjar jag sätta upp ljusen i granen, mamma går förbi och ser att jag håller på. Hon säger åt pappa att gå och hjälpa mig med ljusen och det är här jag håller på att bli förbannad på allvar. Det är inte HJÄLP jag behöver, bara nån som gör det. Jag hinner bli klar med ljusen, återvänder till köket. Pappa går förbi granen och frågar mamma vad han skulle göra med ljusen. Ingen säger nånting. Pappa sätter sig vid datorn igen.

Plötsligt får jag nog och säger åt min bror H, snällt, att klä granen. Till min förvåning säger han att han ska göra det. 1 minut senare kommer han tillbaka till köket.

- Har du inte klätt granen?
- Jo, säger H förvånat

Jag går ut och tittar. I granen hänger glittret nästan obefintligt och slarvigt tllsammans med högst 4 julgranskulor. Så ful gran har vi aldrig haft. H ser nöjd ut (Vi pratar om en kille på 26 år här). Det slutar med att jag klär granen ordentligt och återvänder till köket. Igen. Mamma drar kommentaren;

- Gud vad alla är irriterade!

På nätt sätt känns allt mycket lättare efter den kommentaren. Tro det eller ej men allt hinner bli klart till utsatt tid och alla sätter sig vid bordet i hyfsat god stämmning. Ingen kommenterar granen. Alla koncentrerar sig på maten och akvavtien bryter isen.

Jag måste börja dricka kaffe igen alltså.. God Jul.

"Hemma"

Är tillbaka till snöiga Hälsningland. Man måste älska Norrland. Lunget, luften och männsikorna.

Tågresan hit var som väntat... Väldigt mycket folk. Att folk tar med sig så mycket hundar på tåg! Men det är klart, de måste ju få fira julafton de med. Men medan jag var besvärad över en skittung väska + min väska med datorn i så stog en tjej brevid mig med sin rotweiler och minst lika många väskor som jag. Så vad var jag besvärad av? Det fick mig att aldrig vilja skaffa hund och att jag till och med kunde tänka mig att ta med mig gitarren också nästa gång det ska ut och resas.

Kom på mig själv att bli lite irriterad på tåget med. Jag hade en plats vid ett bord, vid fönstret. När jag kom dit så satt det en tjej på min plats. Visst. Inget brott i det. Men när hon såg att jag kom så kunde hon väl i alla fall påpekat att hon satt på min plats. Det gör man ju! I alla fall jag. Sen får presonen som skulle suttit (förlåt "setat" heter det här uppe) där sagt att det var ok. Jag hade gjort det. Men sa hon inget. Hon ignorerade mig till och med. Jag sa inget och satte mis snällt på platsen brevid gången men var lite irriterad. Jag skyller på kaffet som uteblev.

Efter ha läst dålig jounalistik i tågtidningen började jag studera männsikorna vid mitt bord och insåg att jag nog inte hade nånting gemensamt med dem. En äldre dam som var alldeles för upptagen med sitt korsord men tittade ofta upp och log. Han mittemot mig hade säkert studerat ekonomi eller liknande. Sin välstrukna skjorta, fina skor och välfriserad men med en out of date mobil. Kankse inte har det flaschiga jobbet han önskat sig. (ja nu har jag börjat döma folk efter deras mobiltelefon med).

Tjejer brevid mig som satt alldeles för bekvämt på "min" plats spelade alldeles för högt på sin cd walkman, eller i hennes fall, freestyle. Det är här jag blir riktigt betänksam på hur gammal hon var egetnligen. Hon är ju tillräcklig gammal för att resa genom halva sverige. Hennes klädstil, med en lila luddig hårsnodd, pekar antingen på en 13-årings eller så är hon fast i ett sent åttiotal. Om hon är det sistnämnda så måste hon har varit uppåt 26-28 års åldern. När jag sedan hör att hon lyssnar på "all that she wants" med Ace of Base (?) så måste hon ju nästan vara över 25 eller så har hennes unga föräldrar tvingat på henne dem eftersom de var skitstora på deras "tid". Svårt. Bet på naglarna gjorde hon med.

Nu ska jag springa runt i p'jamas byxor hela dagarna och spela xbox. När inte mamma eller pappa ropar vill säga och jag känner mig som askungen (men var är min prins?). Ska i alla fall glömma allt vad jobb och livet i Jönköping heter. Verkligehetsflykt är den julklapp jag ger mig själv i jul.



"I like to wait to see how things turn out If you apply some pressure"

Nobody's whife

Varför vill alla tjejer gifta sig?

Det var det stora diskussionesämnet inatt vid halvfyra rasten. Nu vill nog inte alla tjejer gifta sig men det hävdade i alla fall en kille. Han undrade varför det var så viktigt. Jag sa att jag tycker det är jätteromantiskt! Är det inte det? Ska det inte vara det? När nån sedan säger att de borde legalisera månggifte så blev det bara förvirrande. Så män vill också gifta sig? Ok. Men varför ett behov att vara gift med flera stycken? Räcker det inte med att ha många flickvänner i så fall? Varför måste man vara gift med alla?

Det är här jag plötsligt tappar all tro på giftemål och förhållande över huvudtaget. Varför gifter man sig? Efter att ha sett hur gifta män beter sig på julfester etc. så litar inte jag svårt att lita på nån man överhuvudtaget. Det blir inte bättre när en vän på jobbet berättar om en man som vunnit 28 miljoner på lotto och därefter lämnar fru och barn och köper en porsche, hus och andra materiella ting. Vad är det för fel då!?!? Har kärleken ett pris? Han kan inte älska henne. Alls. Varför inte spendera pengarna tillsammans med fru och barn? Vad hände med delad glädje är dubbel glädje. Det är så jävla svinigt av honom! Hur kan man misshandla sin fru så svårt? Så fruktansvärt respektlöst mot en annan person och jag kan inte förstå hur man kan göra det mot en person man hävdar att man älskar.

Senare när mannen med alla miljoner blivit av med alla de saker han spenderat pengar på och är tillbaka på ruta ett så återvänder han till fru och barn. Och hon tar tillbaka honom... är DET kärlek? Hon måste ju älska honom sjukligt mycket. Eller? Jag mår illa.

Ok. Det finns självklar undantag. Jag känner killar som är helt otroliga männsikor. Sen finns det även de tjejer som beter sig värre än de svin jag träffat på. Men nu är det mina erfarenheter och mina känslor.

Jag vet att jag är naiv och jag kommer att forsätta vara det. Jag tror på kärleken och jag är envis. När allt annat pekar åt att den inte exsisterar så fortsätter jag tro på den.

Kan det vara så att vi kvinnor behöver ha ett kvitto på att ni män lovar att alltid vara där? Att det bara finns en kvinna i hela världen som ni älskar. Vi kankse inte litar på er mer än så. Eller behöver vi ha en back-up som vi kan skylla på när ni gör bort er "Du lovade faktiskt att vara mig trogen tills döden skiljer oss åt!" Vad spelar det förr roll. Bara för att de älskade har på papper att de älskar varndra som kommer det inte kunna ta bort snesteget i förhållandet och det krossade hjärtat. Det finns inga garantier.

Om dagen kommer då jag ska gifta mig så gör jag det för att det är underbart att höra från honom att han älska mig och att han inför alla andra berättar att det är mig han vill spendera resten av sitt liv med.


"people are fragile things you should know by know, careful what you put them through"

Önskas; Snö

Sitter och tittar på tv. Det går inte att sluta. Jag beställde en digitalbox från comhem för ett tag sen och som välkomstpresent slängde de med alla kanler de hade till mig. Med en baktanke såklart; att jag ska fasta för dem så hårt att jag måste beställa hela paketet för en massa pengar i månaden. Lockande.. Men det är bara en kanal jag vill ha; MTV2. Underbara underbara tv kanal. Just nu spelas My Hero med Foo Fighters. För ett tag sen visades Disarm med Smashing Pumpkins, fick mig att rysa. Förmodligen av nostalgi och lite halvtaskiga minnen. Sen visar de massa Arcade Fire, Killers, Futurheads etc. Mycket indie. Lovet it. Får mig att vilja impulsköpa en DVD-recorder så att jag kan spara godiset till en annan regnig dag. It all comes down to music...



Men inget vara för evigt och snart sitter jag här med äcklig kommersiella och uttjatade hits på Mtv och Ztv. Jag måste köpa skivor.

Har varit ur balans de senaste dagarna. Min sömn har störts ordentligt och jag har så när som på somnat på jobbet. Jag har aldrig varit med om det.. Att jag är så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Insåg snabbbt att jag var en fara på jobbet. Kunde ha hänt hemska saker. Tur att jag inte är hjärnkirurg. Så efter att ha fått höra kommentaren att jag såg ut som nånting katten släpat in så var det dags att lägga pengar på skor igen. Anrda paret för den här månaden. Man kan inte få för många par. Det kommer faktiskt före skivor i buy-and-feel-good rating.

Innelistan;

• MTV2 (har du läst ovan förstår du)
• Ljus (elektriska, levande och framförallt många! Det är ju så mörkt annars)
• Saffran (hur skulle annars lussekatterna smaka!)
• Julkort (Ett julkort väger upp 10 räkningar i brevlådan)
• Festivlebiljetter (Roskilde har släppt sina i alla fall! roskilde-festival.dk)

Utelistan;

• Utebliven snö (alla vill ha snö, även de som inte säger de vill det)
• Köer (är alla förvånade att det blev jul även iår?)
• Julbord (ÄN är det inte jul... eller?)
• Födelsedagar (ingen vill fylla år nära julen..jesus...)

Jag älskar att köpa julklappar!

Jaha.. så var julhandeln här. I alla fall förspelet. Jag vet inte hur du har det men jag har inte fått tummen ur och satt upp en lapp på min brevlåda; "Ingen Reklam TACK!". Men det är hög tid nu. Det jag fick i min brevlåda igår var likställt med en telefonkatalog över Stockholm (inkl. de gula- och rosa sidorna). Innehållet är väl ungefär lika också, information som för mig är till 2%'s intresse.

Men jag ska julhandla. Jajamän! Men inte tack vare reklamen. Måste erkänna att jag varit lite slapp iår. Jo jag planerar faktiskt hela året vad jag ska ge folk i julklapp. Jag har en liten bok där det skrivs ner småsaker som jag kommer på att DET måste jag köpa till DEN. Vid den här tiden brukar jag vara klar, rent teoretiskt alltså men nånting kom emellan. Men än är det inte för sent! Men ialla fall. Ta en lite skrivbok... den ska helt rymmas i fickan/plånboken/lilla väskan. Temat är liltet i alla fall. Sen listar du alla som är värda dina julklappar (förslagsvis får varje person några sidor var). Ideérna kan flöda ordentligt under ett helt år. Sen börjar "jobbet"!

Du kankse flanerar lite på stan.. tittar i skyltfönster och får syn på nånting som du associerar till en av dina bästa vänner. Aha! En tänkbar present kankse, den vore ju prefekt till honom/henne! Du skriver ner att du måste köpa winnerbäck DVD:n till din syster eftersom hon inte kan sluta tjata om hur hon inte fick tag på det där j-vla biljetterna i sommras. Eller flaskan med 15 årig whisky som pappa slängde i golvet fölt av icke-kärleksfulla ord vid en bokhyllsflytt i våras. Köp en ny till honom! Du noterar att din mamma fortfarande envisas med att använda dricksglas som är tunnare än papper tack vare 15 år i diskmaskinen och köper nya (det är inte ens dyrt!).

Sånna här saker kan man inte komma på så lätt när det är dags att brainstorma för julklappar på dopparedagen. Jag lovar att du har hundra andra saker att tänka på som du anser har högre proiritering just då. Plocka fram skrivboken nu! Bättre sent än aldrig!

Alltså du behöver inte köpa julklapparna så tidigt som i mellandagarna men att ha det nedskrivet till den dagen då det blir hög tid att göra det är bra. Dessutom så kankse priser sjunker tills det är dags att handla. (elektronikvaror är ju heta prissjunkande skepp).

Sen när alla springer runt som yra höns och önskar de hade mer tid, fler händer och bättre idéer så kan du luta dig tillbaka i myssoffan och dricka glögg. (vid eventuell överskottenergi kan du ju alltid bygga ett pepparkakashus i bästa eiffeltorsdesign! Men det är överkurs). Allt det kan du i alla fall göra eftersom du är klar med allt. Hälften av klapparna fixade du på internet och de andra köptes en tidigt tisdagförmiddag i november, ett lagomt avstånd från julhetsen.

Även om jag är klar alla med alla klapparna så kommer jag ändå att gå ut i hetsen... kankse är lite bisarrt men för mig är det julstämmning. Sen bär det av till lugnet i norrland där jag beundrar gnistrande snö, stjärnklar himmel. Myser till doften av mammas lussekatter, vegerianjulmatsproblem och apelsiner med nejlikor i. Jag älskar julen.

I nästa inlägg ska jag försöka kommer på bra julrim. Förslag Välkommans till min lilla julstuga. Allt för att komma i rätt stämmning!

...the cold november rain

Nej mocca är inte bra i regn. Inte ens om det är väskan vi pratar om. Hoppas den överlevde i alla fall. Duggregn är förädiskt. Du tror det inte regnar så mycket, för det gör det ju faktiskt inte, men efter att ha blivit dyngsur efter bara 3 minuter ute så undrar du hur. Jag är nog bara naiv och litar på att det där med duggregn är överdrivet, eller väldigt väldigt glömskt. Har inte pappa meteorolog lärt mig nånting? Fast lite regn är bra.. Då uppskattas solen mer när den visar sig.

Jag gillar ändå regnet. Det är skönt att gå ut i. Man får liksom vara för sig själv även fast det är männsikor omkring. Jag är ensam för alla andra springer runt och är fullt upptagna med att fly undan regnet som om det vore giftpilar. De lägger inte märke till mig. Jag är ju bara en i regnet. Osynlig. Sen har min Ipod ett magiskt sätt att förvandla alla öppna offentliga miljöer till de mest personliga och isolerande rum man kan tänka sig. Alla platser blir olika med olika musik, som om man får ett annat perspektiv på saker och ting tack vare musiken. Hm.. Jag kankse inte träffat personer vid fel tilfälle... utan vid fel musik... Nej den är nog lite långsökt.

Såg ett program på tv idag om man där det berättade om innehållet i varmkorv. Du som fortfarande äter korv kankse inte ska läsa nedanståde.... det är ritkigt illa alltså. Vanlig varmkorm innehåller till 45% köttrester (bara det är äcklig nog), resten består av konserveringsmedel och diverse vattenbindande medel. Kemikalier som inte alls är naturliga för kroppen. Snälla... Jag får rysningar bara jag tänker på det.

Kankse är skyldig att berätta nåt vackert efter det här som kompensation... men glöm inte att jag varnade först!

Vackert idag är Jeff Buckleys Hallelujah, efter att du lyssnat på den som kommer du garanterat inte att tänka på korv längre.

Gå ut i regnet nu! Det kankse aldrig mer kommer regna!


Jönköping på bloggkartan.se

Emo-helg i Göteborg

Jag har kommit in en emo period. I dubbelbemärkelse kankse man kan säga. Det måste vara årstiden. Vem lyssnar på emo på sommaren? Eller kankse... Hm..

Spenderade helgen i Göteborg. Grått var det, det var tråkigt, Göteborg är ju alltid soligt.. Det måste vara årstiden. Mycket roligare var det att träffa gamla vänner. Det är nåt speciellt med vänner som man känt länge som man återförenas med. Glädjen i ögonen är så äkta. Eller åtminstone så tror jag att den är äkta i alla fall. En sak är i alla fall säker, gamla vänner känner mig bäst. Ibland bättre än jag själv känner mig. De har en klarare syn på saker som rör mig än vad jag har i alla fall. Jag med mina grubblerier som blir solklarheter när jag lyssnar på mina vänner. Som vanligt får jag höra att jag tänker för mycket. Men jag har inte kommit på nåt sätt att stänga av så ni får stå ut med mig ett tag till. Jag behöver er.

Helgen kändes rätt lång med. Den var rätt innehållsrik och gav mig lite av varje känsla man kan ha. Som ett blandband. Några låtar gör dig glad, andra påminner dig om svunna tider, en annan gör dig arg och ledsen. Det måste vara årstiden...

Så min helg kan sammanfattas med ett blandband som kankse skulle kunna se ut såhär;

Sida A
Unchanging - John Frusciante
Be Yourself - Audioslave
Not That Easy - Bianca
All I Have - Tiger Lou
Crash And Burn - Robyn
Time Is runnig Out - Muse
Mr. Writer - Stereophonics
Modern Way - Kaiser Chiefs

Sida B
Misery - Theraphy?

C'mon C'mon - The Von Bondies
Bullet Proof... I Wish I Was - Radiohead
Just Like Heaven - The Cure
Press Hold - Johnossi
In The Round - The Cardigans
Need To Get Some - Division of Laura Lee
Sheep Dog - Mando Diao

Det måste vara årsitiden...

CD, DVD & NMA

De senste dagarna har varit långa, rätt enformiga och ensamma. God bless the Internet.

Jag år mycket bättre idag! (Tackar som frågar). Jag vet inte om det var alla de serier jag plöjt eller de litrarna av grönt the jag druckit. Vad jag är säker på är att förhandsbokningen av The Hjärta & Smärta ep, som Kent släpper i veckan, gjorde mig mycket gott. Jag har glömt vad mitt botemedel mot allt det otäcka i mitt liv har varit. Köpa skivor! Inte undra på att det har varit tungt ett tag. Kan inte minnas sist jag köpte en skiva. I förbyggande syfte (om jag mot alla odds blir sjuk igen) så slängde jag med en DVD-film också (det hade liknande effekt som skivor). Filmen jag aldrig tröttnar på (hoppas jag), Pulp Fiction. Så julen kommer tidigt i år!

Gårdagskvällen blir ju inte sämre när Kent intog scenen på Nordic Music Awards igår heller. Ja ja... Jag vet att det var playback... Det spelar ingen roll, jag älskar dem i alla fall. Det måste vara kärlek för kärlek handlar om att gilla sidor hos nån/nånting som är midre bra. Jag fattar inte varför jag inte kan tröttna på dem. Jag blir alldeles glad när jag ser dem live. Jag har nog blivit smått besatt. Btw tack för planschen P! Den är guld värd för mig. I owe you one.

Tittade faktiskt på nästan hela NMA igår. Fick se Mew på scenen igen. De är ju sjukt bra! Slår mig själv eftersom jag tenderar att glömma dem ibland. Det ska inte hända igen. De är ett grymt liveband och jag hoppas att få se dem igen. Jag rekommenderar dig att se dem om du har möjlighet. Coldplay gjorde också bra ifrån sig. Jag börjar ångra mig bittert att jag inte tog chansen att åka och se dem när de kommer. Men men. I övrigt var väl NMA som alla andra MTV jippon. Rätt ytliga. Kankse inte går att göra dem på annat sätt.

Bäst idag:
Carpark North - Human

Mew - She Spider

The Cardigans - Give me your eyes

Hello Saferide - Valentine's day

Du är aldrig välkommen, förbannade förkylning

Jag skulle se Tiger Lou, Christian Kjellvander dricka öl, sova gott på värdens skönaste soffa, spendera helgen med en av det godaste vänner. Men nejdå..

Den här helgen bestämde sig min kropp för att blir klen och förkyld i stället. Jag blir sjuk 2-3 ggr per år MAX och just den här helgen var inte passande för sjukdommar. (Fast ingen helg är väl en bra helg att bli sjuk på). Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att vara sjuk. I morse var det fruktansvärt jobbigt att ta sig från sängen till soffan (2m), att sen ta sig till köket för frukost var ett helt företag. Ännu jobbigare blev det när jag upptäckte att jag inte hade frukost och gav mig ut för att att handla. Vägen till affären och tillbaka (200m) kändes mer som en lång uppförsbacke i motvind med en ryggsäck på 50 kilo som bagage.

Finns nog en anledning när folk råder en att "stanna inne" när man är sjuk. Skittråkigt.

Så vad gör man? Ett bra tillfälle att ta tag i sånna saker som måste göras men som man aldrig riktigt har tid till. Sortera sina CD skivor, rensa hårddisken, sortera kvitton, skriva klart låtar. Javisst. Utmärkt! Problemet är bara att jag inte orkar göra nånting sammanhängande längre än 10 minuter sen måste jag vila eller sova. Spenderade en hel del tid med min mobil dock, minst 10 minuter faktiskt. Hittade java-spelen på den. Shit alltså. Mycket har ju hänt sedan masken, som fanns på de gamla nokiatelefonerna du vet, när man växer ju fler äpplen?/prickar man äter. Jösses. Här var det plattoformsspel och rätt snygg grafik à la nintendo 8 bitars. Jag är imponerad. I min lilla mobil!

Jag måste sova...

Closer

Det var inte en dag för tidigt jag äntligen fick chansen att se den. Filmen som mina vänner inte kunde sluta prata om. Filmen som alla pratade om.

Closer

Jag har enorma förväntningar när filmen startar.. Dumt att ha förväntningar. Men när filmen inleds med ledmotivet, Damien Rice - The Blower's Daughter (vilket jag älskar), så har jag redan här svårt att inte tycka om filmen. Jag visste att den skulle handla om relationer men jag var inte medveten att det var i så stor grad!

Hjälp! Jag som tycker att jag kan röra till det ibland. Jag ligger hästlängder efter. Men även om det ligger en bra bit från mitt liv så känns filmen ändå väldigt nära och äkta. Förvirrade männsikor som egentligen bara vill ha en sak. Kärlek. När har man den? Var är den? Hur känns den? Är det dags att springa eller att äntligen stanna? Varför, varför såra någon man älskar?

Jag sitter som förstelnad under hela filmen. Det gäller att hänga med i turerna och känslorstormarna. När filmen är slut sitter jag fortfarande orörlig och undrar vad jag precis sett. Jag har en stor klump i magen. Jag mår illa.

Jag har sett en riktigt bra film.

Losing my religion

En helt underbar dag idag, om man ser till vädret. Jag älskar hösten just nu, de riktigt gråa, mulna, regningar höstdagarna känns väldigt avlägsna nu och jag hoppas de håller sig långt borta. Jag vill inte bli stungen av det där elaka depp-biet den här hösten.

Har haft mycket tid för mig själv de senaste dagarna, på gott och ont. Gott eftersom det ger mig tid att ransaka mig själv, ont för att jag har en förmåga att överanalyera och gå in djup i vissa saker som inte är bra för nån. citerar; "Du tänker för mycket Annika".

Erkänner att jag drog fram en gammal bok om mitt stjärntecken som jag lusläste. Kom på mig själv att jag ett tag läste den som nån form av bibel. Min religion. Tror att jag letade efter ursäkter om hur jag var och inte, eller varför jag är som jag är. Är inte det lite av det religionerna också håller på med? En strävan efter att finna sin väg genom livet och rättfärdiga sina beteenden och eventuella "felsteg". Jag måste bränna den där boken...

Nu så går all min tid (nästan) åt att hitta min förlorade david & the citizens-skiva som är helt borta. Jag har svurit högt för mig själv och letat precis överallt! Varför är det alltid så att man absolut måste lyssna på den skivan man just då tappat bort... Antar att det är lite som med allt annat... You don't know what you've got 'til it's gone... Eller så vill man alltid ha det man inte kan få. Smärtsamt.

Just nu saknar jag allt och alla som jag har förlorat.

/a person called she

Jag är kärleksfull och i behov av kärlek

Åtmistone om man ska tro på de drömmar jag haft och med sidan jag använde mig av för att tyda min drömma med. Eller så läste jag det jag ville läsa och tror därför blint på att det är så. Det är samma sak med horoskop. Står det att jag har ekonomiska problem (vem har inte det) så har jag ju det. Står det att jag är kluven vad gäller en viss fråga så är jag det (jag är alltid kluven).

Hur som helst så handlar det nog bara om att jag läser det jag vill läsa, eller tro på så får jag det att stämma. Eller så styr horoskopen mitt liv. Står det att det inte är nån bra idé att gå ut och träffa männsikor så kankse jag stannar hemma. Nej jag borde sluta läsa sånt där. Jag är alldeles för lättpåverkad.

Idag har jag inte läst nåt horoskop och tänker inte göra det heller. Jag är på ett strålande humör och tänker inte låta nånting komma åt det.

"För att vara lycklig krävs det tre ting: något att göra, något att älska och något att hoppas på." --Oswald Chambers

Here we go again

Tokigt längesen jag var här och gjorde nåt. Egetnlgien borde jag skriva ner alla festivalminnen från de gångna festivlaerna iår... men det får bli en annan regning dag.

Jag är bara irriterad nu. Jag får inte vara ifred. Varör tror folk att man är olycklig för att man är singel? Eller åtmistone så får jag den uppfattningen när folk i min närhet försöker para ihop mig alla möjliga och städigt hävdar att det är "min typ" eller att han är "perfekt" för mig.

Tack så hemsk mycket alla söta vänner! Inte för att ni försöker hitta The One till mig utan för att ni gör er besväret. Jag menar inte att vara otacksam. Men det är inte lika kul. Det är ju som att sitta med bakbunda händer och någon annan öppnar dina julklappar åt dig. Nej. Jag tror att jag vill fixa det här själv. När jag vill.

Ändå kan jag inte sluta irritera mig på folk som tycker synd om någon som just blivit singel.
-Stackare. Vad synd att det inte funka.
-Men guuud vad tråkigt att höra!

Om jag ska referera till mig själv och det jag gått igenom så borde någon stått med champagne och blommor när mina förhållanden tagit slut. Jag är gladare utan dem. Och det har inget att göra med personerna i fråga som då var en del i mitt liv. Det är absolut inget fel på dem. Det är för att jag inte kan vara i ett sunt förhållande just nu. Vissa människor trivs med att var ensamstående. Eller?

"Skönhetsoperationer"

Tittade på Extreme Makeover igår. Ett fruktansvärt program men med en god tanke. Eller?

Jag tror att alla har komplex. Jag har väldigt lätt att hitta "fel" på mig själv istället för att tänka efter vad jag istället är förbannat nöjd med hos mig själv. Jag kan inte säga att jag aldrig skulle skönhetsoperera mig om jag fick chansen men å andra sidan är det inte en dröm jag har. Så när blir komplexet ett problem som får oss att må dåligt? Varför får det oss att må dåligt?

Jag har alltid sagt att jag har nåt emot av folk skönhetsopererar sig, inom rimliga gränser, men jag har så smått börjat tvivla. Mitt starkaste argument har alltid varit;

-Ja men om det mår så himla dåligt och verkligen lider av det så är det ju bra om en operation
kan få dem att må bättre.

Visst, det ÄR en lösning på deras problem. Men å andra sidan så är det ju samhället som fått dem att må dåligt över hur de ser ut. Återigen beskylls media för att allt för ofta exponera trådsmala modeller och perfekta bröst/näsor/hakor etc. som gör att vi andra mår dålig över hur vi ser ut. Är det för att killarna står och dreglar över de perfekta tjejerna och får oss "vanliga" männsikor att tro att vi bara duger om vi ser ut så?

Samhälle och media har ett stort inflytande på oss, absolut, vi matas med det varje dag. Samtidigt får det oss att glömma vad som är viktigt. Media bryter ner oss. Jag tror kvinnan (eller mannen för den delen) har fått ett sämre självförtroende ju mer media breder ut sig.

Om du hade ett stakt självförtrodende skulle aldrig media komma åt dig. Du skulle låta alla bilder på smala modeller bara passera. Ignorera killarna som dreglar över "den perfekta", för om de är så ytliga och skiter i vad mrs Perfect har för inre så är de ändå inget för dig. Gör du redan såhär? Grattis! I mina ögon är du en stark person med stor integritet.

Så istället kanske vi skulle ge kandidaterna till Extreme Makeover en psykologisk behandlig istället för en kirurgisk. För att bygga upp deras självfortroende istället för deras bröst. Jag tror man skulle må bättre av det i längden. För är det verkligen så kul att vara "perfekt" när man vet att man kommit dit på konstgjord väg? Jag som inte ens kan bära löshår utan att känna mig fejk.

Jag har inte förändrats ett dugg

Här sitter jag och funderar på min framtid. En höst. En utbildning? Ett jobb. Återigen känns det som att hela min framtid beror på det här valet. Jag som, som vanligt, inte vill misslyckas.

Jag är besegrad, den impulsiva tonåringen kanskehar blivit vuxen. Kankse.

Jag kan inte flytta just nu. Jag kan inte flytta innanjag har fått ett jobb. Jag har inte råd. Pengar pengar.Vill jag flytta? Jag fortsätter att söka jobb på annanort men inte utbildning. Jag tror det är dags att slutaspringa nu. Typiskt mig att alltid tro att gräset är grönare. Sån har jag nog alltid varit! När ska det sluta? När ska jag bli nöjd!?

Jag jobbar faktiskt nu. Tjänar pengar. Det är ett jobb.Jag mår bra. Gräset är tillräckligt grönt här nu.

Mina impulsiva icke-handlingar kan också bero på liteverklighetsflykt. Bort från gamla pojkvänner och ettdåligt förflutet som arbetslös och hopplös. Men jag är stark. Varför ska nåt sånt löjligt driva mig bort. Dumt.

Vid det här laget måste även du har tröttnat på mina idéer som är så himla bra och geniala men som aldrig blir av. Men sån är jag. Like it or not. Jag är envis som en... hm... nej kommer inte på. Men å andra sidan inser jag när det är dags att hissa vit flagg.

”Vi tänker sällan på vad vi har, men alltid på vad vi saknar”-okänd

Ödet

Du vet jag tror ju på ödet en massa. Kanske lite förmycket ibland. Efter kvällens film (om ödet får bestämma) så börajde jga tänka en massa på ödetigen. Kom även på att det där uttrycket som alltidsägs med stor passion ”Ödet förde oss samman!”.

Ja men kära nån! Öder för alla samman. Det är inget unikt alls. Om jag träffar nån via en kompis. Ödet.Träffar jag nån på krogen. Ödet. Träffar jag nån pådet mest ödsliga stället i hela världen. Ödet.

Alla är jämlika. Hade jag aldirg blivit vän med den där vännen så hade jag aldrig träffat den jag träffade. Hade jag inte flyttat till den staden och gått på denkrogen så hade jag inte träffat den andra personen. Ja ni fattar nu va. Så var ska man dra gränsen tillödet? I filmen så flyger telefonummer hit och ditoch saker glöms för att hittas av ”rätt” person. Ärdet det som är ödet?

Jag ska skriva mitt telefonnummer på en sedel ochglömma min jacka på en parkbänk.

Kvinnodagen. Min dag.

Tidigt iväg till Ams-kursen. Fortsatte på min egendesignadeväggljusstake i järn, skitnygg. Efter att ha fått rätsida på enkille på kursen som skyllde kärnvapen krigen på kvinnansinträde i politiken(!?) så fick jag ett sms, det är för bra för att vara sant. Hon? Kommer HON till hultsfred!? Tori Amos. Hjälp. Jag som gav löfte om att springa till hultsfred om hon kom (trodde liksom det aldrig skulle ske). Jag får ett till sms. Samma innehåll, och ett till. Ok, den första ljög inte med andraord. (Inte för att jag trodde det D!). Det är verkligen sant! var på väg med svetsen mot armen bara för att kolla att jag inte drömde. (nypa är ju lite mesigt).

Hinner inte tänka efter så mycket på Hultsfred vs. Roskildedå mobilen ringer. Från Lernia. Jag har fått ett jobb. I enmånads tid som lagerarbetare. Hurra ett jobb! Trodde jag ja. Lite senare får jag ett nytt samtal från chefen på företaget. Det var ju inte alls säkert att jag skulle få det. Nähä!? Hallå!?Killen innan sa jag skulle komma och skriva på papper kl 13. Nej det skulle ju kollas med kunde först innan jag kunde vetasäkert. Men kamma er! Hon skulle i alla fall ringa upp...

Skitförbannad återvänder jag till min järnljustake som var på god väg att våldtas med svetsen. Men istället blev jag tyst... Frenetiskt försökte jag med sandpapper slipa bort allt det fula på en järnbit som det inte fanns nåt hopp för. Sa jag att jag är envis? Går hem på lunchen. Väntar på ett samtal. Verifierar uppgifterna om Hultsfredssläppen och lyckas i alla fall få ett leende på läpparna. Life goes on. Från telefonen hörs plötsligt.*...did you give the world some love today babe.. did yo..*

- Annika (glatt)
- Hej Annika! Elisabeth på Lernia bemanning här. (överentusiastiskt)
- Hej (väldigt kort)
- Nu är det klart! Du får jobbet!
- Jaha! Vad bra!
- Kan du komma upp till mig så vi får gå igenom anställnings...jada jada jada.

Men tro inte att de kom undan. Nej nej. Jag uttryckte mitt missnöje med hur det hela skötts. Det där med att jag först fått jobbet och sen och allt det där. Så trött att bli behandlad som... en arbetslös? Jag var sansad. Men ibland har jag god lust att be folk dra åt helvet...just bara för att jag inte kan bli arg på folk. Ribban sitter i alla fall förbannat högt.

Jaha! Vad kul! Jag fick jobbet. Jag kommer att få en lön. Jagkommer kankse kunna åka på båda festivalerna! Å köpa den där!Och det DÄR som jag aldrig haft råd med! Men hallå.... lugn..Jag är bra på mycket men det finns inget jag är så bra på som att skena. Eller så är jag bara bra på att se möjligheter (å vilket personligt-brev-för-jobbansökan-klycha).

Nu är det min tur.

-This is the year...-

Flyttplaner. Igen.

Det är minusgrader här nu. Många minus. Men det fuknardet är sån mysig norrlandskyla, jag lägtar lite dit trorjag. Lite svårt att inse att jag aldrig kommer bo där igen.

Men livet går vidare.Jag vill flytta nu! Nej.. det blir inte Umeå, inte stockholmheller som jag var inne på. Olsloplaner vet vi ju hur demgick. Vet inte vad som kom i vägen riktigt.. Var nog E.

Jag måste varit kär. H stoppade mig från att fara utomlands. Vad tokig jag är när jag är kär. Enda tillståndet jag inte kankontrollera och jag är ett kontrollfreak... tror jag. Men nu är det i alla fall jag som bestämmer! Japp. Inomkort kommer jag placeras väster ut, åka spårvagn varje dag, ta den där fikan i utkikstornet (eller hur J?), möta Kent vid Frihamnen, springa på Sticky varje helg. Med dig F!

Pessimisten på min axel:
P: Å nej... du har hon fått för sig nåt igen!
Optimisten på min axel:
O: Men vadå? Hon KOMMER flytta den här gången.
P: Säkert... du ser ju hur alla andra planer gått.
O: Ja men såhär entusiastik har hon aldrig varit!
P: Men var ska hon bo? Inge får tag på lägenhet i en sån stad.
O: Det finns ju massor i andrahand! Dessutom kommer hon judela lägenhet med en annan också. Så oddsen har redan stigit!
P: Man alltså jag tror inte på det här förrän jag ser det. Jag sätter hennes festivalbiljett på att hon inte kommer flytta.
O: Jag tar vadet! Om jag vinner så blir det alltså två festivaleriår!
P: Haha, du kan inte mena allvar? Du tror verkligen på att honverkligen kommer göra det den här gången!
O: Men gud så pessimistisk du är! Negativitet kommer man ingestans med.
P: Fast nu var faktiskt du pessimistisk.
O: Äsch, nu hjälper vi henne flytta i stället.


/it’s times like these you learn to live again/