Från kapsyler till... känslor?

Jag har samlat på saker hela mitt liv. Alla gör väl det mer eller mindre, men jag samlade på mycket. Tuggummipapper (ni vet jenka och de där, shake etc.) Festisflaskor (när de fann i glas, är det bara jag som kommer ihåg det!?), kapsyler, kinderäggsgubbar mm... Tror inte jag minns själv allt jag sparade på.

Nu på senare tid har mitt sparande begränsats. Det jag håller fast vid är minnen. Gamla brev från vänner när vi gick på lågstadie, foton (såklart) och dagböcker. Men när det kommer till att spara på minnen så kan jag inte riktigt komma på varför jag spar på saker och minnen från gamla pojkvänner och andra män som sårat mig i mitt liv. Du har också säkert en låda med grejer som påminner dig om ditt ex, även om personen i fråga har sårat dig.

Varför vill man spara på sånt? Jag tog fram min "minneslåda" för inte så längesen för att se vad jag hållit fast vid. Där ligger saker som jag fått av pojkvänner, brev som de skrivit, allt ner till minsta lilla grej som kan spåras tillbaka till dem. Sparar man på sånt där för att komma ihåg att man faktiskt blivit älskad en gång i tiden? När jag läste ett gammalt brev från en kille som en gång fanns i mitt liv så kommer jag tillbaka till exakt den känslan jag kände då. Det är läskigt. Det var som om han var tillbaka igen och det gjorde nästan lika ont igen. Varför sparar jag då på sånna här saker?

Varför sparar du på saker som påminner dig om människor som du älskat men inte finns kvar på samma sätt i ditt liv?

Andra bloggar om: minnen, ex-pojkvänner