All you need is love

Jag har varit på bröllop. Första bröllopen där en kompis till mig gifter sig. Nu börjar jag faktiskt känna mig gammal(?!).

Så när som på 160 gäster kom, värdet var hur vackert som helst! Bruden är bland det vackraste jag sett (brudgummen med för den delen) och jag får tårar i ögonen när två av mina vänner framför en akustisk version av Stand inside your love (Smashing Pumpkins) i kyrkan. Säga vad man vill alltså men musik har och kommer alltid att vara en stämmningspåverkare. Texten i den låten är bland det vackraste och passar alldeles utmärkt på ett bröllop.

Jag vill också gifta mig.

Men jag insåg under festen att jag aldrig kommer att göra det. Det räcker med att bara titta på Brudparet så förstår man att de har något tillsammans som är helt obeskrivligt. Det är nästan så man kunde ta på deras kärlek till varandra. Jag har nog aldrig sett lyckligare männsikor tillsammans. Jag hade träffat bruden ett par gånger innan bröllopet och nog märktes det tidigt på min vän att han var väldigt kär i hans blivande fru. Men kär hade ju han varit förr så jag undrade hur han kunde vara så säker den här gången, vad gjorde henne så speciell att han bestämde sig för att fria till henne? Han ger mig det enkla och, egentligen, mest självklara svaret;

"Hon gör mig till en bättre människa, hon får mig att tycka om mig själv. "

Lättpåverkad, impulsiv, naiv, kalla det var du vill men en kort tid därefter av slutades mitt dåvarande förhållande och jag undrade varför jag spenderat så mycket energi på relationer och förhållanden som gjort mig mer olycklig än lycklig. Det är inte dåliga och elaka människor jag träffat eller haft föfhållande med, tror det mer handlar om att de aldrig varit kär i mig.

Så efter det samtalet med min vän fick han mig att inse att jag måste sätta ett större värde på mig själv. Han gav mig, som alltid, ett starkare självförtroende och nu har jag lärt mig att tidigare se varningstecken när det är dags att dra sig ur och gå vidare. Ribban är högre satt, kankse är det därför jag varit singel i nära 2 år nu men å andra sidan så har jag aldrig varit lyckligare.

Så varför jag är cynisk och inte tror att jag kommer att gifta mig beror på att jag inte tror att det finns nån som skulle kunna värdera mig så otroligt högt och om det nu skulle finnas någon som gör det så skulle jag vara alldeles för rädd för att släppa taget för att dras med i allt. Fast det måste ju i så fall betyda att jag inte träffat honom... om han inte kan ge mig tryggheten i att släppa kontrollen... Hursom helst så känns den dagen långt borta då jag gifter mig. Men jag springer gärna på fler bröllop om de är hälften så vackra som de jag varit på, det kan jag leva länge på.

"Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth. It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres."

[1 Corinthians 13:1-7]

Andra bloggar om: Bröllop, kärlek

Nature fails(?)

Du vet när man blir sådär.. kär.. Du går runt och ler hela dagarna och livet blir helt plötsligt mycket enklare. Du utstrålar ett självförtroende man inte trodde man kunde ha och lyser starkare än solen själv. Du vet hur det känns va? Jag hoppas det, för det är helt underbart.

Naturen gör det här med oss. Det går inte riktigt att förklara. Kärlek är nånting som naturen sett till att vi ska må väldigt bra av. Den ska göra oss snygga och säkra på oss själva. Men när vi går där, lyckliga, med tankar, endast, på den personen som lyckats ge dig den där känslan, ska vi verkligen vara så förbannat karismatiska och snygga då? Jag menar, vi ska väl inte locka till oss andra, vi har ju redan hittat personen. Egentligen borde vi bli fula av kärlek, inte attrahera någon annan eftersom vi är upptagna.

Så naturen tycker inte att vi ska hålla oss till en person? Eller så vill den sätta oss på prov;

"Sådär, nu är du skitsnygg och alla tycker det, nu ska vi se om du klarar av det här eller faller för frestelsen, se så lätt du kan få någon annan, du kankse inte gillar person nr.1 så jäkla mycket som du tror!?"

Det jag inte får ihop riktigt är när kärleken tar slut från ett håll, en blir sårad, tappar självförtrodendet och utstrålar inte särskillt mycket värme. Det är ju nu vi verkligen behöver vara snygga och karismatiska! Det är nu vi behöver någon vid vår sida mest av allt. Eller? Naturen kankse vill att vi ska sörja. Plågas en stund. Gråta. Vara ensamma i misären för att reda ut begreppen, helt på egen hand. Inte göra nåt förhastat helt enkelt, som att kasta sig in i ett nytt förhållande. Det är kankse här vi ska plocka ihop bitarna och ta lärdom av vad som hänt i det just avslutade förhållandet. Det måste vara så. Vissa lär sig snabbt, andra får gå livets hårdaste skola längre innan allt står klart.

Jag tror jag tillhör dem som lär sig snabbt. Jag hoppas att jag kommer göra det nästa gång det inträffar. Lovar att ge ut en bok i så fall, en lärobok. Så att alla kan lära sig snabbt och kan vara snygga hela tiden.

"feels like reckless driving when we're talking
it's fun while it lasts, and it's faster than walking
but no one's going to sympathize when we crash
they'll say "you hit what you head for, you get what you ask"
and we'll say we didn't know, we didn't even try
one minute there was road beneath us, the next just sky"
- Ani DiFranco

Jag har placerat min blogg i
Jönköping på bloggkartan.se

Andra bloggar om: Naturen, Kärlek, Ani DiFranco