Ja. Jag tror fortfarande på romantiken. Tror jag(?).

Läste kontaktannonserna i DN häromdagen (nej så desperat är jag inte! Än.) och kom in på efterlysningarna. Jag romantiserade rubriken ordentligt när jag började fantisera om förlorade kärlekar som tappat bort varandra efter heta nätter på en weekendresa eller sånna som suttit och pratat i timmar på ett tåg och sen skillts åt på en station någonstans i sverige utan att ha bytt nummer.

Men nej då. Det här möttes jag av;

"Du söta tjej som satt i kassan på Hemköp i Hornstull kl 16 den 15/12, hör av dig!"

Va!?

För det första. Är det det sista tjejen på jorden!? Du har ju bara sett henne!? Jag är romatisk, men kärlek från första ögonkastet(plastkassen). Nja.

För det andra. Så länge du inte ligger paralyserad och inlåst eller bor 100 mil från Hornstull så kan du väl för sjutton titta ner till hemköp igen. Eller är det för mycket begärt nu när du hittat tjejen med stor T.

Jösses. Inte nog med att man kan beställa hemkörd mat, nu tror folk att man kan få allt genom sin mobiltelefon.

Suck...

Vilse i sthlm... på ett annat sätt

Jag är rätt snabbtänkt och vill ofta ha sista ordet, ofta. Jag lyckas nästan jämt också. Det är ingen egenskap jag är stolt över men jag kan ibland inte hjälpa det.

I veckan var jag på julbord med mina kollegor. Eftersom restauranten öppnade 11.30 prick och vi var tidiga så fick vi vänta utan för en stund. Fler och fler samlandes där utanför. Jag noterade kavajer, pälsar, slätstrukna hår och det luktade lite överklass. När jag står där i vänta på att få komma in så plockar jag upp min mobil ringer min röstbrevlåda eftersom jag hade ett meddelande, hade ju ändå inget bättre för mig. 1 minut in i meddelande stolpar en av de pälsklädda damerna fram till mig och md bestämd otrevligt ton säger;

- Stäng av den där! Vi är jättekänsliga för strålning här!
-??? Ursäkta mig, förlåt, säger jag vänligt och stänger av min relefon.

Jag är helt chockad, jag stänger av den så som man bara gör på sjukhus och flygplan. Avstängd. Helt mållös får jag inte fram ett ord utan börjar koka inombords istället. Nu är jag skitförbannad. Min chef kommer fram och undrar vad allt handlade om och jag bara mumlar och fräser.

Det är sällan jag förlorar tålamodet men jösses här var det nära. Hur fan kan man bete sig så jävla irrationellt. Som om hon ägde hela bryggan restauranten stog på.

Tittade mig omkring där utanför restauranten för att konstatera att det inte fanns en skylt som sa att här fick man minsann inte använda sin telefon men det fanns det ju inte. Det var en allmän plats där alla fick vara och alla var lika mycket värda. 1-0 till mig.

Inne i resaturanten sen stog jag inte ens ut med att se den där tanten men jag hade henne i ögonvrån hela tiden och jag fick nästan spelet när jag ser henne passera en annan kvinna som faktiskt PRATADE i telefonen som tanten inte ens noterar!? "jättekänslig" för strålning my ass! !?!??EW%&%"/!!! Här blir jag såg arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vafan har jag gjort henne!? 2-0 till mig.

Jag ältar inte saker ofta men den här incidenten har slagit rekord. Jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet. Jag har all respkt för dom som är känsliga men hur svårt är det att vara lite jävla artig när man BER någon att stänga av sin mobil. Vad kostar det?! 2,5-0 till mig.

Ja ville så gärna säga nåting till henne, nånting snabbtänkt som jag brukar kunna få ur mig.

- Du jag pratar med min döende mor här, tycker du fortfarande att jag ska stänga av min telefon?

eller;

- Är du känslig för strålning? Vet du hur känsliga djur är för att bli flådda?


Jag känner inte igen mig själv, tanten väckte känslor i mig som jag inte trodde jag kunde ha. Jag känner mig barnslig.

Allt ska brytas ner... analyseras. Allt! Idag; Gräl.

Jag höjde rösten i helgen. Jag höjer nästan aldrig rösten. Det har hänt med några av mina bra vänner. Kan inte komma ihåg att jag gjort det mot någon av mina pojkvänner. Analyserande som jag är så måste jag bena ut varför det händer.

Ingen grälar för att det är roligt. Ingen vill dra en diskussion så långt så att man är nära att förlora allt, bara för att det är kul. Anledningen till att du inte kan hålla tyst om någonting är för att du desperat inte vill bli missförstådd och du vill inte känna på ett visst sätt gentemot personen i fråga. Har jag rätt? Det är i alla fall så jag känner det.

Jag har en vän som jag bråkar med i princip varje gång vi festar ihop. Hon är som min storasyster och kommer alltid att vara. Alla bråk handlar om ouppklarade, tillsynes, småsaker som har gjort ont, som har blivit stora på grund av att man håller av varandra så mycket. Kärlek. Logiskt.

En annan god vän har jag haft ett gräl med. Det var bland det jobbigaste grälet och mest frustrerande. Jag är nästan aldrig irrationell men jag gick faktiskt ifrån det grälet. Hade vi inte stått utomhus hade jag förmodligen smällt igen en dörr. Moget. Nej. Jag skrek på henne tillslut. I desperation på nån form av logik, ett svar ett uttalande. Hon var sur. Natten var tyst. Morgonen var tyst. Jag är inte den som är stolt och inte hon heller. Det tog nästan ett dygn innan vi viftade vit flagg och glömde allt.

Grälet handlade om att en vardag skulle förändras, jag lämnade henne i Jönköping för att flytta till Stockholm. Jag försvann. Jag var för upptagen med min flytt att jag inte såg det. Hon fick en reaktion som slutade i grälet. Kärlek. Logiskt.

Min nyvunne vän. Min senaste kompis dispyt. Vi hade delade meningar om utelivet i stockholm som slutade med en debatt östermalm vs söder mitt på sergelstorg som egentligen handlade om att hon och jag kommer från så olika kretsar men har så förbannat roligt ihop att vi inte vill annat än att få allt att funka. Frustrerande? Ja.

Ok... var vill jag komma.. Jag har nästan tappat tråden lite. Jo såhär; Prata!

Tänk om jag aldrig bråkat med min "storasyster" och tagit upp allt det där som störde mig eller sårade mig. Vår relation hade förmodligen runnit ut i sanden i bitterhet och besvikelse. Nej, hon kan omöjlig veta hur jag känner i ALLA situationer.

Samma sak gäller för min vän i Jönköping fast där står jag på andra sidan. Jag kunde omöjligt veta att hon kände så starkt inför så många saker på en gång, som jag var delaktig i. Jag blev varse om att ha sårat någon. Vilket aldrig var min mening.

Tjejer surar ihop. Ärligt talat, vi gör det. Vissa av oss ofta. Jag har turen att omge mig med vänner som beter sig mindre tjejigt och tar upp skit direkt istället. Hade vi inte haft slaget på sergel, jag och min vän, hade jag förmodligen följt med till östermalm med en dålig inställning om att min åsikt inte var ett skit värd i sammanhanget och att det bara var hennes regler som gällde. Hade jag fortsatt att vara vän med henne efter det? Förmodligen inte.

Ok nu kommer slutsatsen på riktigt, jag lovar.

Du kommer aldrig kunna räkna ut vad någon tänker, tycker, känner inför nånting om det inte kommuniceras. De slutsar du drar utifrån dina erfarenheter och det sätt du tolkar signaler på stämmer sällan in på alla. Varför inte bara vara ärlig? Eller vänd på det och fråga dig själv om DU skulle vilja att någon tolkade en situation som du var inblandad i, att de "visste" precis vad du tyckte, tänkte eller kände i en viss situation. Nej jag tänkte väl det.

Så varför drar vi oss ibland för att bara säga som det är?

Tjyvlyssnat. Live.

Kvinna framför mig i paketinlämnings/utlämningskassan som ska till och skicka ett rekommenderat paket.
- Vad är rekommenderat liksom? Är det speciellt på nåt sätt, säkrare?

Halvstressad, men relativt sansad, man bakom kassan:
- Ja vi skickar paketet inte du.

Jag tänker: (?) Vad sa han precis nu?

Mannen:
- Alltså vi ansvarar för det inte du. Paketet tas om hand extra noga.

Jag tänker: ok.. han måste ha tänkt högt på det första uttalanadet.. didn't make sense...

Kvinnan:
- A men alltså vadå är den nån speciellt nogrann person som bara får röra det eller vadå?

Jag tänker: Freakshow(?!)

Den nu småsvettige postkassamannen:
- Näe, eh, paketet fraktas lite bättre.. varsammare..

Här blir mannen lite pressad för att han inte kommer på nåt bättre svar åt den nyfikna kvinnan. Han stressar in bakom kassan i paketlagret (God knows vad han gjorde där), kommer tillbaka ännu svettigare när jag flikar in och säger;

- Paketet åker i en annan säck och inte med de "vanliga" paketen.

Kvinnan tittar på mig som om JAG vore dum i huvudet och blir knäpptyst.

Mannen, som nu torkar svetten ur pannan och pustar ut:
- Tack. Tack så mycket.

Jag log.

Kvinnan svansar iväg på sina klackar och designerkappa och verkar skitirriterad på att jag droppade en förklaring.

Stockholm kanske är lite småotrevligt ibland i alla fall.

from the top of my head

Jag har funderat, i ett så generöst land som vi faktiskt bor i där vi delar med oss av det mesta, skattpengar betalas in och vissa betalas ut till behövande. Inget egoistiskt tänkande här inte. Alla ska må gott och leva väl.

Självklart!

Vill du låna bilen? Självklart!
Kom och hälsa på, jag bjuder på mat!
Klart du kan få nyckeln till huset, känn dig som hemma!

etc.

Vi delar med oss som en del av det sociala en självklarhet. Vi vill inte upplevas som egoistiska. Vi vill dela glädje. Men.

En ska måste i ha för oss själva. Helt och hållet. I alla fall de flesta av oss.

Alla vill bli älskade och den de älskar vill de ha för sig själv. Man gifter sig, för att lova just detta. Vi blir arga när den vi älskar plötsligt delas med någon annan, vi blir så arga att vi inte ens vill se personen i fråga igen. Vill vill inte tänka tanken på att dela honom/henne med någon. Det ska bara vara min!

Så man kan alltså inte älska flera personer samtidigt? Kan vi bara bli ordentligt kära när vi vet att kärleken är ömsesidig och exklusiv? Älskar vi helt plötsligt inte personen i fråga när det visar sig att han/hon älskar någon annan, också?

Så ett av syskonen borde göra slut med sina föräldrar för de inte kan älska fler än en?

Är vi konservativa? Har giftemål spelat ut sin rätt, som i grund och botten känns som en handling för att vara säker på att kvinnan är orörd och kommer endast att tillhöra den blivande mannen.

Men om du nu träffar (eller har träffat redan) den mest fantastiska människan, du älskar personen över allt annat. Skulle inte du vilja att andra fick ta del av personen också? Var drar vi gränsen? Vi vill ju visa upp honom/henne. Vi vill att de vi håller av ska skaka hand med personen och få den att känna sig välkommen och kanske kramas om. Vill vi att de ska pussa honom/henne på kinden? På munnen?

I min värld är de som sårar varandra mest de som också älskar varandra mest. Det gör ont. Sluta.

Men jag är fortfaranade lite förvirrad. Vi upphör ju aldrig att såra varandra.. och det är på grund av den ständiga hetsen på att vi ska vara exklusiva. Om vi släpper allt då, låter alla göra som de vill, lovar inget, svär inte över nånting, vi bara är, vi ses och vi har trevligt. No strings attached. Jag har varit där. Det är lyckligt emellanåt, enkelt. Personen i fråga kommer aldrig vara otrogen eftersom det inte är möjligt, ni har inget förhållande med krav. Så jag undrar;

Blir vi bara lyckliga när vi får känna oss exklusiva? Borde vi inte göra nåt åt vår självkänsla i så fall eftersom vi måste ha någon annan för att bli som allra lyckligast?

Osynligt synlig

I dag har jag haft en sån där dag igen, när jag måste veta saker. Jag har det varje höst tror jag. En årlig avstämmning. Ett tyst avtal. Jag behöver livstecken från människor som inte är involverade i mitt liv längre men har varit det en gång i tiden. Människor som påverkat den person som jag blivit idag. Jag kan fortfarande inte förstår varför jag måste göra det här. Men jag blir lugn av det, att bara veta att någon finns kvar och jag är för feg för att ta upp en kontakt. Jag tror att jag respekterar personen fast nu när jag tänker på det... Vad har jag att förlora.

Det är alldeles för enkelt att hitta information med internet idag. Det får mig att tänka 10 gånger innan jag gör nånting som jag vet alltid kommer att finnas där, tillgängligt för alla. För vem som helst. Men sen tänker jag; vad spelar det för roll? Spelar det någon roll att någon får veta var jag bor, var jag jobbar, att jag älskar Tori Amos eller att jag varit med i ett åtgärdsprogram genom arbetsförmedlingen för att komma ut i arbetslivet. So what? Eller?

För dig som har dejtat via internet är det en livräddare att kunna veta åtmistone två saker om personen du ska träffa för första gången.

Så hur gör jag för att ångar mig? Kan jag ta bort allt? Kan jag ringa till en support och säga upp mitt medlemskap på internet? Ta bort allt! Det måste ju finnas hur många som helst som vill göra det.

Byta namn?

Jag ska nog leta upp en mailadress till personen i alla fall. Jag kan väl bara få ett "dra åt helvete" som värst antar jag.

Lägenhetsletande i huvudstaden del 2

I går var det söders tur. Söder söder, fantastiska söder. Jag vill så gärna bo på söder!

I snålregnet med en liten karta och en "uppsnittslad" bana gav jag mig ut till första objektet där jag skulle möta upp C som för den här gången följer med som min allierade.

Nni som läst tidigare vet att jag går vilse i stockholm och visst var jag rätt nära redan här också. Trots karta. Märkligt. Lägenheten låg på en tvärgata från Ringvägen, österut. Men när jag går där så slår det mig plötsligt att jag nog gått åt väster. Jag väner, går 20 meter och kommer på att nej. Jag har faktiskt gått rätt från början. Fan. Inte ens med karta reder jag ut det här alltså.

Strax efter att jag hittat fram kommer C med lille sonen L och allt vad barnvagnsbestyr heter. Vi klämmer in oss i den lilla hissen och L ser mest entusiastisk ut av oss alla. Vid entrén ser det som vanligt ut som en förfest med en snittålder på 20, skor ligger hullerombuller och det enda som saknas är hög musik, lätt röklukt och ölburkar. Men vi möts av ett jättefint kök nästan direkt när vi kommer in. Vidare så kommer "vardagsrummet" och till vänster finns "sovrummet", där man klämt in en 1.20 säng på längden vilket gör att vill man sträcka ut sig till en längd över 2 m så får man inte göra det i sängen.

"En 2 på 32 kvm kan det vara riktigt det"
Hörs sen skrockande, skeptisk röst. Sen blev han tyst när han såg hur bra planlöst det faktiskt var därinne.

Jag vara bara oroligt fundersam över hur sjutton jag skulle få plats med min tv-bänk och mitt piano. Nej. Det går inte... Fan. Den är för liten.

Efter den lägenheten så var det gångavstånd till nästa. Alldeles utanför frågar ett par damer oss om vägen. Grattis tänkte jag, jag med mina orienteringsskills.

Väl inne i trapphuset upptäcker vi att det inte finns nån hiss.

"jag hade inte ens gått hit och tittat om jag inte visste att det inte fanns nån hiss" säger C med lätt uppgiven ton och tar med sig L i en sele. Han är fortfarande mer entusiastik än vi men vi knallar upp. Jobbigt var det men det var en jättefin lägenhet! Välkomnanade hall, stort ljust kök, stort rum där jag till och med skulle få plats med både stor säng och mitt piano! Å jag är kär! Jag ville inte gå därifrån. 40 fina kvm. Det enda minuset var ju det där med trapporna. Så fort vi kommer därifrån så börja L gråta. Jag förstår honom. Så det blir paus innan vi går på den sista.

Iväg mot hornstull och med en irrgång på ca 20 minuter så hittade vi fram tillslut. Jag vet inte vad som gjorde det men jag gillade inte alls det här området. Det spelar ingen roll att metro berättar om att Dregen bor i närheten eller att Pelle Almqvist's lägenhet finns kanppt 200m bort. Jag gillar det inte. Väl inne i lägenheten är det rätt dött, vi kommer en kvart innan visningen, blöa och trötta. Det här var ingen rolig historia. Köket är från 30 talet, gasspis, litet, och inget kylskåp. Var i hela friden skulle jag få plats med det.

"Man får ju ta bort den här väggen" säger den söta, blonda mäklaren som nästan skämdes där hon stog och tog osäkert i den icke bärande väggen.

"Sätta in ett nytt kök går på 100 000" säger C och försöker se saker och ting positivt. Vidare berättar mäklaren att badrummet (som såg ut som en scen ur en skräckfilm) skulle stambytas och bli helkaklat enligt standard. Ett ljus i mörkret tänker C och jag men så lägger hon till att det inte kommer att gå att bo här på 10 dagar när detta ska genomföras. L börjar gråta, jag förstår honom och vi går ut.

Jag kan inte sluta tänka på den fina 40 kvadrataren och känner mig sjukt kluven. Jag som inte SKA slå till förrän tidigast december. Fan. Vågar jag gå miste om den här? Skit.

Säger hejdå med söder för att ta bussen till Fridhemsplan och tunnelbanan hem...

Is i magen, is i magen, is i magen.

Jag kommer inte att köpa.

Lägenhetsletande i huvudstaden del 1

I Söndags var det dags för min nu-ska-vi-leta-lägenhet-i-stockholm-för-alldeles-för-mycket-pengar-hetsen. Jag hade kartlagt 4 visningar men orkade bara 3. Det tog mer på krafterna än vad jag kunnat ana. Jag hade en allierad med mig naturligtvis, jag är annars ett otroligt lätt byte för hungriga säljare och i det här fallet mäklare som är snälla på utsidan men egentligen vill de bara ha alla pengar du har (och inte har). Just den här söndagen skulle kungsholmen skannas av.

Första lägenheten låg vid Rådhuset. 31 kvm, 3 våning, balkong och med ett utropspris på 1 395 000:-. I entrén kom de obligatoriska "sjukhus tofflorna" fram fast här var de upphottade med mäklarbyråns logga. Snyggt... I entrén hittade vi det påklistrade leendet på en pigg och glad mäklare som lika gärna skulle kunna vara flygvärdinna.

-Välkomna!

Tack sa vi och gick in tillsammans med 2 andra sällskap. Litet men välplanerat. Trevlig balkong, javisst. Gamla vitvaror och kökslådor från 50 talet. Ni vet sånna som är gjorda i trä och vilar på trä. Så drar man dem in och ut för snabbt så gör man eld på urbefolknings-vis. Kaklet i badrummet... nja. Många skruvhål som blviit igenspacklade så det liknande mer en schweizer-ost på väggarna. Nej.

Nästa lägenhet var i Kristineberg, nordost om tranebergsbron kan man säga. Lugnt och fint område, natur och nära till vattnet. Vackert. Jättefräsch lägenhet och ännu fräschare mäklare(mäklarinna). Den här hade kanonbra planlösning, ljus och fin. Balkongplaner (=dyra kommande kostnader) och till och med plats för en stor säng avskillt från vardagsrummet. 37 kvm. Kanon! Utropspris: 1 195 000. Lågt. Vilket jag i frågasatte.

-Ja jo det är lite lågt, jag bedömmer att det priset ska sättas för att få hit folk på visningen.(?).

Sådäja. Så får man inte göra. Ajaj. Och på frågan om de hade sålt många lägenheter i området och vad det gått på svarade hon entusiatiskt;

-Ja gud ja! Massor! I maj senast!
(jag just det... det var ju snart ett halvår sen! Jösses)
- och det flesta har ju gått på omkring 1,6 milj. 1,8 milj.

Hyran var hög på den här lägenheten och jag är inte köpklar än så vi gick innan jag blev mer kär i den.

Sista visningen var den mest humorristiska. Mest för att den stackars mäklaren, som försökte sälja en lägenhet där du vaknar med essingeleden i örat, var mer osäker än bambi på hal is. När vi går in i den lilla delen där man klämt in en säng så berättar han direkt "naturligtvis kan måla om väggarna här inne!". Som var snorgröna. Ja och P tittade på varandra och gjorde vårt bästa för att hålla masken. Hans tonårsliknandeansikte letade någon form av bekräftelse från oss men vi var kalla som isbitar. Vi hade redan dömt ut honom när han inte ens klarade av att läsa av en måttstock han lagt ut för att mäta hur bred sängen som stog därinne var. Känns förberett...

Han otroligt snabb att påpeka att fönsterna var ljudisolerade när jag inte ens hunnit reflektera över dånet från trafiken där nere. I köket var spisen helt ny och där var det nyrenoverat, fast som han sa själv om kylskåpet, "Inte riktigt lika ny" (läs: från tidigt 80-tal). Jag tror att han har valt fel bransch.

Trots två klädkammare, vackra trägolv genomgående i lägenhete och ett utropspris på 1 050 000 så var det no no på denna också.

Jag kommer nog aldrig bli nöjd.

På Söndag blir det söder för hela slanten. Favoritstället. Vi får väl se hur det går.

Det är så typiskt Jag

Häromdagen fick jag min biljett till "friheten". Min bank gav mig det lånelöfte jag önskade mig och nu kan jag frigöra mig från att leva i kappsäck, ständig vara uppassade av min fantastiska Farmor (som är den bästa i världen visserligen men..) och få ett större privatliv.

"Vi godkänner din ansökan och ser fram emot att höra från dig när du hittar din drömbostad"
"Är det sant?!"

Jag blev glad. Hurra! Jag är bäst i världen!

Dagen efter fick jag en kraftig ångest över att komma ha en månadskostnad på nätta tiotusenlappen i framtiden och tänk om jag gör en dålig affär? Jag kansek står där med en lägenhet jag måste sälja med förlust, jag kanske förlorar jobbet, vad gör jag då? Lån? Fan. Jag är livrädd, det känns som jag aldrig har varit tvungen att ta ett mer vuxet beslut än det här. Nu kommer jag binda upp mig på något på allvar. Vad händer?

Så jag är lite skitglad längre. Det har fallit ett konstigt vemod över mig som gör att jag inte vet om banken gjorde mig en tjänst i alla fall. Jag gillar inte hur pengar alltid ska styra allt och hindra mig från allt jag vill göra. Jag är ung. Jag är frisk. Det jag borde göra är att resa, leva, uppleva inte snåla...

Hur är det man säger att man själv är sin värsta fiende? Jag tror precis jag förklarade krig.

Höst-söndag

kräver sina höst-låtar.

Man måste älska lokala sändningar

Ett av det största problemen i Stockholmsområdet idag är att man inte hunnit klart med renoveringen av Roslagsbanan för att vägverket beställt för lite makadam (grus i folkmun). Detta får reportern att måla upp som en katastrof och söker genast efter offer om en kommentar.

Hade vägverket beställt för mycket grus hade det blivit ett jävla liv om det också. Snälla.. snälla.

"Hur känns det att få behöva åka ersättningsbuss i tre veckor till" (detta har man alltså gjort i fem månader).

"Ja det är väl bara att bita ihop".
Säger en likgiltig Täby/Hägernäs/Österåkerbo och verkar inte bry sig särskillt mycket.

Inte vi heller.

Men glöm inte att vi lever i ett fritt land!

(Hämtad från DN.se)

Listan på censurerade skyltar

APA, ARG, BAJ, CUC, CUK, DUM, DYR, ETA, ETT, FAN, FEG, FEL, FEM, FES, FET, FNL, FUC, FUL, GAM, GAS, GAY, GET, GEY, GLO, GOM, GUB, GUC, GUD, GUK, HAL, HAN, HAO, HAR, HAS, HAT, HER, HES, HET, HJO, HKH, HMO, HOM, HON, HOR, HOT, HRA, HUD, HUK, HUS, HUT, JUG, JUK, JUO, JUR, KDS, KUC, KUF, KUG, KUK, KYK, LAM, LAT, LEM, LOJ, LSD, LUS, LUZ, MAD, MAO, MAS, MEN, MES, MLB, KUF, MUS, MUT, NAZ, NEJ, NJA, NOS, NRP, NUP, NYP, NYS, OND, OOO, ORA, ORM, OST, OXE, PAJ, PAP, PES, PKK, PLO, PNS, PRO, PUB, PUC, PUK, PYS, RAS, REA, ROM, RPS, RUG, RUK, RUS, SAB, SAC, SAF, SAP, SAT, SEG, SEK, SEX, SJU, SOP, SOS, SPY, SSU, SUG, SUP, SUR, SWE, SYF, TAJ, TBC, TOA, TOK, TYP, TOT, TRE, UCK, USH, UFF, UPA, USA, UFO, WAM, WAR, WTC, WWW, XTC, XTZ, XXL, XXX, XUK.

Källa: Språk

Öh.. va?

Vissa är ju rena DDR-fasoner.

Nej, så konstigt är det faktiskt inte!

Idag fyller min Farmors bror år. Han fyller 98(!). Jag tänker också bli 98, minst. Jag vill verkligen leva länge om jag får vara frisk. Hursomhelst så kom jag att tänka en hel del på ålder idag. Och relationer. Jag kom på ett nytt försvar för att jag är singel. Ja för att försvara mig får jag göra, varje dag. Det finns otroligt många krigare därute som gärna skjuter relaitonspilar på mig för att jag inte ska vara ensam och "olycklig". Men nog om det. Såhär är det.

Fler och fler väljer att leva ensamstående, det syns på bostadssituationeroch inte minst på dejtingmarknaden, människor vill träffas och ha roligt. Därmed inte sagt att man gifter sig med första bästa. Nejdå. Med tanke på hur gamla vi faktiskt blir, (läs ovan om min farmors bror) så är det väl klart att vi är jävligt noga med att träffa nån man står ut med. Skulle jag springa och gifta mig när jag är 30 betyder det att jag kanske lever med den är människan i 60 år!? Smaka på det.

Det är beundransvärt med de som faktiskt har en sund relation så förbannat länge. Det är större chans att misslyckas anser jag. Det krävs en rejäl insats för att hålla en sån gnista uppe. Från båda håll.

Så alla vi singlar som inte har någon att dela tandborsttället med hoppas jag tillhör den kategorin människor som faktiskt tror på en himlastormande kärlek som vara för alltid. Jag gör det och jag kommer inte att ändra mig på den punkten.

There are only two options regarding commitment.
You're either in or out.
There's no such thing as a life in-between.
Pat Riley

Hösten är här

Jag tänker inte förneka det längre, imorse drog jag på mig höststövlarna på gott och ont. Gott efterson jag älskar dem, ont för att det kommer ta ungefär 10 månader innan man kan klampa ut i lätta ballerina skor igen i värme.

Men.
Men.
Men.

Icke att förglömma. Hösten är en underbar start på ett rikt inomhusliv. För att göra hösten lite roligare så tänker jag bidra med små ljus i mörkret.

1. Musik.
Nu har du tid att grotta ner dig i The Cure's samtliga album för att hinna ikapp alla andra som lyssnade in sig när de kom. Det bästa av allt är att The Cure är bara en i raden av artister som har en till synes outtömlig källa på musik.

2. Fotografier.
Handen på hjärtat. Har du sorterat dina sommarkort ordentligt? Nuförtiden finns de ju inte oftast på papper längre därmed inte sagt att de är ordning och reda bara för att de är digitala. Ta tag i det här nu! På köpet så sveps du med i glada sommarminnen. Har du papperskort från förra seklet så kan du passa på att sortera dem med, de har ju i så fall legat alldeles för länge i en låda.

3. Serier.
Äntligen! De regniga dagarna i somras var ju ordentligt pissiga och som vanligt så går det inte ett skit av kvalité på tv och man har sett alla sevärda filmer redan. Men nu är de flesta tillbaka igen, (i alla fall i Amerikansk tv). Heroes, California, One Tree Hill, Desperate Housewives, Greys Anatomy. Dags att börja frossa igen.
För dig som inte frossat lika hårt i detta finns gamla serier att tokplöja. För att få en skön feelgood-känsla i allt rusk så måste Gilmore Girl ses. Om du gillar för många dialoger, original och inte har fattat charmen med småstäder.

4. Gå ut.
Det är skittråkigt att folk låser in sig på hösten, för det gör dom (vi). Det är inte så konstigt att vi svenskar är tillbakadragna och lite svårflirtade, vi blommar bara på sommaren. Hade det varit sommar här året runt som i andra länder så hade vi också varit mer som sydeuropéerna, jag är helt övertygad. Så ge dig ut och gör hösten till en "sommar"period också. Ta ditt ansvar.

5. Skapa listor.
Det var faktiskt skitroligt. Jag ska nog göra det igen. Allt kan listas! Även om det känns rätt 1999.

Here everybody has a neighbour.
Everybody has a friend.
Everybody has a reason to begin again.

- Bruce Springsteen

Vilse Del 2

Gick vilse alltså. På östermalm såklart. Jag ska inte var där helt enkelt.

Den här gången var jag nästa säker på att jag skulle hitta när jag skämtsamt sa till P, som ville jag skulle komma förbi hennes jobb, att hon skulle ge mig karta och kompass så jag hittade. Så hon mailade över en karta. Klart jag hittar nu! Vägen var enkelt och jag kom i håg kartan i huvudet.

Yeah right.

När jag klev av på Östermalmstorg så tänkte jag att jag inte skulle gå upp på östermalmstorg som jag brukar utan ta en annan uppgång får då kommer jag närmare stureplan. Ja... det gjorde jag ju också. Men var sjutton jag var hade jag ingen aning om. Gick till höger först... ångrade mig och gick till vänster.. Ringer P.

- Hej.
- Hej.
- Du kommer inte bli förvånad...
- Har du gått vilse igen? Vaar ääär duuu?
- Birger Jarlsgatan... nånstans...
- Gå mot "svampen".
- Ja men nu vet jag det är ju häråt! säger jag och börjar gå till höger igen.
- Nu har jag butiken Laura Ashley till höger.
- Nee, säger P. Vänd. Du går åt fel håll.

Så jag vänder. Igen. Killen som stått vid en reklamskylt och prata i telefon medan jag gått förbi 3-4 gånger ser igenkännande på mig. Jag skäms. Men kan inte sluta skratta åt det i alla fall. Jag kommer aldrig lära mig.

Fast jag fick i alla fall kändisspotta lite idag. Utanför mitt fönster på jobbet såg jag Johan Rehborg, Johan Ulvesson och Magnus Uggla. Köra iväg i samma bil. Märklig kombination. Och senare på ett fik nånstans på Östermalm (nej man kan inte fråga mig var) så fanns Zlatan och Olof Mellberg fikandes. Stort fik men 90% av alla satt just i den här delen. Jag fattade inte först men la ihop ett och ett när jag såg dom sitta där. Alla fikagäster försöker sitta helt oberörda men ser skitstela ut och ingen lyssnar på vad fika sällskapen säger eftersom de är fokuserade på vad som händer i fotbollskillshörnet men låtsas ändå inte bry sig. Klart man tittar! De är ju offentliga människor som dessutom presterar. Lite exotiskt är det allt. Man får titta.

Som tur var fick söder avsluta dagen. Det känns som hemma. Det känns som att folk är mindre stela och framförallt är det lite mer livligt på Söder. På Östermalm finns ju nästan inte en käft ute efter kl 19 när butikerna sedan en timme stängt och folk har fikat klart.

Östermalm - Söder 1-1

Kan man öva upp sitt lokalsinne? Tips är välkomna.

Jag ger upp

Trodde aldrig jag skulle säga det här men jag ger faktiskt upp.

I 10 år och 7 månader och 3 dagar har jag skrivit dagbok, dag för dag, jag hade full koll. Första fyllan, första kärleken, första kyssen, första bostaden, sista dagen i skolan, första pojkvännen, tentor, examen, begraviningar, bröllop, festivlaler, första anställningen, allt. Jag hade koll på exakt datum, och har det fortfarande visserligen. Men nu räcker det. Jag började halka efter efter festivalerna i sommar sen hände det alldeles förmycket och nu ligger jag efter så pass mycket att jag inte kommer ihåg vilken dag jag gjorde vad. Med risk för att låta som en potentiell mentalpatient så har jag lite ångest.

Men när jag kom att tänka på det så är det inte många gånger jag faktiskt gått tillbaka och tittat vad som hände när och varför. Vissa saker mår jag dessutom bra av att inte bli påmind om. Jag kanske inte ska säga att jag ger upp men jag tar definitivt en paus. Så Stockholm kommer inte att dokumenteras. Så efterlevande får slita sitt hår för att fundera ut vad sjutton som hände under min tid i Stockholm. Om det bli några efterlevande som har intresse vill säga.

Fast jag är inte helt ur spel nu när jag flyttat till stockholm, om ni som känner mig väl fick panik nu, nejdå, jag har börjat köpa skor igen så nu är ordningen återställd. Nu ska bara musiken komma igång också så är jag ordentligt på banan igen.



"Time is free, but it's priceless. You can't own it, but you can use it. You can't keep it, but you can spend it. Once you've lost it you can never get it back."
- Harvey MacKay

What the Hell Am I Doing Here?

Igår gick jag vilse igen. Eller nej, jag var på ett ställe där jag inte visste var saker och ting låg runt om kring mig. Nackdelen med tunnelbana är att man får inte saker och ting hänga ihop.

-Vadå? Ligger inte t-centralen i en 90 gradervikel efter att ha åkt spikrakt förbi bromma, alvik, hötoget? Hm..

Hursomhelst. Igår kom turen till Kungsgatan och hötorget. Jag kliver av tunnelbanan, går för en gång skulle upp på rätt ställe och hamnar precis på kungsgatan. Är otorligt stolt över mig i just detta ögonlbick, trots att jag känner mig otroligt dåligt ful, otrendig och småfet när alla smala modelliknande tjejer (och killar) går förbi. Det luktar stureplan...

Eftersom jag inte vet var Sagabion ligger så ringer jag P som jag ska träffa. Hon skrattar gott åt det faktum att jag inte hittar. Igen.

-Gå mot stureplan, vet du var du går då?
-Nej.
-Haha, ok.

Följande prat handlar om att identifierat diverse butiker och väderstreck tills det jag vet var jag ska gå. Äntligen dyker ett bekant ansikte upp och vi kan gå in i biosalongen där tack och lov stolar och rader är nummrerade så man hittar.

Annika. nästan vilse, någonstans i Stockholm. Del 1

Jag har självdistans (vill jag tro) och samtidigt underskattar jag mig själv, därför är det här "Del 1". Utan min vetskap att jag kommer att gå vilse igen. På nåt sätt.

I lördags gick ju som sagt flyttlasset och nu är det till att anpassa sig till ett liv i en stor stad, i ett lite rum med stora förhoppningar.

Mitt stora mission idag var att få tag i bredband. Och på frågan; "Kan du klara dig utan internet?" Svara jag; "Nej". Eftersom jag inte vet var jag kommer att hamna och inte tyckte det var en bra idé att binda upp min sambo, Farmor-snart-90-år, på ett bredbandsabonnemang så är ju mobilt bredband kanon! Bra. Skitenkelt!

Så jag knallade upp till vällingby centrum, visste att butiken jag ville åt låg i K:fem huset men var? Jag runt hela huset innan jag vågade gå in. Allt är så superfräscht därinne så att man nästan tror man måste ha en inträdesbiljett för att komma in. Jag såg nog väldigt vilse ut med tanke på mannen i cafét som tittade på mig aningen förvånat över sin tidning, men jag hittade tillslut!

Jag möttes av en supertrevlig tjej (Hejdå myt om otrevliga Stockholmare) i 3-butiken. Hon Bekräftade hur lätt allting skulle var och att det bara var att plugga i och åka ända tills...

"Vad har du för dator?"
"Mac"
"Jaha.." säger den trevliga expediten med en något fallande ton som sen snabbt väder och optimismen sprudlar i henne igen.
"Då måste du ladda ner två drivrutiner från vår hemsida, det är jätteenkelt och sen följer du bara intstruktionerna!"
"Ok... Men jag har inte tillgång till internet innan jag får igång det här modemet"
"Ajdå, ja det är ju internetcafé i så fall"
"Hm.. ok, men jag tar det ändå, jag får lösa det där"

Väl ute ur det fina huset med fundersam min går jag ändå till tunnelbanan för att ta mig in till stan i hopp om att hitta ett internetcafé. Då kommer jag precis på att jag kan ta ner de där filerna till min mobil och sen skicka dem till min dator via Blue Tooth! Jag är ett geni!

Fast nu sitter jag redan på tunnelbanan men en tur i stan dödar ju ingen tänker jag och sitter kvar för att studera vilsna turister med en livrädsla att de ska fråga mig om vägen nånstans. Jag är förmodligen den siste de ska fråga! En man går och lägger ut små laminerade kort, på sätena, med en text och en bild på. Jag sneglar på kortet och läser nåt om hans sjuka 17-årige son. Slutar läsa. Skymtar en bild på en tanig kropp som är sängliggande. Nej. Jag KAN inte skänka pengar till alla som tigger. Nej. Jag ska inte. Hela tiden tänker jag på det en vän sa till mig en gång, när jag uttryckte dåligt samvete för att jag inte skänker mer till behövande, "Man kan inte hjälpa alla Annika".

Väl inne i stan hoppar jag av vid Hötorget i tron på att jag kom direkt till Gallerian. Pappa (uppväxt Stockholmare) sa ju att det var där jag skulle gå av. Det var det också. Men jag lär mig aldrig, ALDRIG, att det är skillnad på höger och vänster när man kommer upp ur marken. Japp. Då var jag vilse. Äsch då... Det är fint väder och jag är inte den som stressar upp mig. Hittar faktiskt Gallerian rätt lätt, men det var ju en omväg på grund av T-banesnesteget.

För första gången i mitt liv kände jag mig mättad över mitt materialistiska behov. Jag gick inte ens in i en skoaffär! Det är ju till och med rea! Otroligt! Fantastiskt! Fast jag var trött, och hungrig. Måste varit därför. Efter en kort titt i Gallerian gick jag ut ur en av alla entrér och visste naturligtvis inte var jag var när jag stog på vägen. Fan. Men där är Kungsträdgården, den känner jag igen. Men jag behöver en T-bana. Hittar den av sen slump, åker till T-centralen för att byta och så var vi där igen. Gick upp i fel trappa åt fel håll och nu är jag på Vasagatan. Jag som inte ens skulle behöva ta mig upp till markplan om jag hade gått rätt från början.

Tog mig igenom T-centralens väntsal med en konstigt känsla att för en gångs skulle INTE vara på väg långt bort som jag alltid brukar vara när jag är just där. Fast det var en bra känsla. Men nu ville jag bara hem till Råcksta igen till mitt bredband.

Järnspöken

Just nu borde jag fortsätta packa flyttlådor. Jag borde duscha. Jag borde skriva dagbok som jag ligger efter med 7 dagar nu. Jag borde duscha och ta mig ut.

Är det inte fantastiskt vad mycket annat man (läs; jag) hittar på när det kommer en massa måsten. Skriva blogg till exemepel. En annan sag i flyttstöket jag kom på som var viktigare var att spela piano (pianot kommer ju förmodligen gå upp i rök om jag inte gör det nu... förmodligen..) eller browsa bland söta små kattungar på blocket (inte för att jag kan skaffa en utan för att jag vill ha en). Jeez..

Jag har separationsågest. Allt händer lite för snabbt just nu. Jag har inte ens hunnit landa och smälta alla intryck från Roskildefestivalen (som för övrigt var fantastiskt på alla sätt och vis) innan det är dags att flytta på sig igen. Det blir alldeles för påtagligt med flyttlådor över hela lägenheten. Shit.. det händer verkligen. Jag ska inte bo här mer, smålänningarna får numer klara sig utan mig och jag vet att jag kommer vara saknad. Jag undrar vad jag kommer att sakna.

Kändes som igår när jag pratade med M och vi sa hur roligt det skulle bli om jag verkligen fick det där jobbet och flyttade till Stockholm, allt var prat som jag inte trodde skulle inträffa på ett bra tag framöver om ens aldrig. Allt det där händer.

*nyper*

På lördag går flyttlasset och det är med väldigt blandade känslor.



Är dom inte fruktansvärt söta!

Plast i stora lass

En arbetskamrat till en annan;

- Annika, har du lust att komma på Tupperware-party i Juni?
- Ja! Vad kul! Jag kommer jättegärna!
Kommer förmodligen inte köpa nånting men det kan vara kul att se vad det handlar om.

Jag fick en liten lapp i min hand med tid, plats, anmälningsdatum och adress, utskriven och redigerad i word eller liknande. En inbjudan till "plastparty". Jag har aldrig var på Tupperwareparty och jag ville verkligen gå. Har jag blivit tant på allvar nu?

Ett par veckor senare var det dags. Hos värdinnan, som är en av mina medarbetare, hade alla redan anlänt, jag var sist. Det är ju ett event utenför jobbet och där behöver man inte vara punktlig, trodde jag. Ute på altanen möts jag av ett helt bord med färgglada plastgrejer. Tupperware-konsulenten ler på amerikanskt, ytligt vis och hälsar mig välkommen.

Konsulenten presenenterar sig självoch är otroligt hurtig och klämkäck när hos står där i sin rosa topp och demostrerar sina produkter och jag tänker;

-Vafan gör jag här.

Efter en halvtimmes demostration, känn och kläm får vi poroduktkatalogen i våra händer och det är nu det spårar ur. Det fanns tokigt mycket att välja på och så funktionella vissa grejer var! Jag som inte skulle köpa någonting gick därifrån med ett kvitto på en order för nära 900-lappen och mår kalasbra!

Fotnot.
ryktet har sagt at en konsulent tjänar ca 70% av försäljningen av produkterna. (Tro sjutton hon var så klämkäck och dan då!) Nån som kan konfirmera dessa uppgifter?

Sådärja

Jag har sagt upp mig. Eller sagt upp mitt jobb heter det mer precist. Jag har sagt upp min lägenhet, min telefon, mitt bredband och min hemförsäkring. Jag har sagt upp Jönköping.

Nu ska flickan som växte upp på den lilla orten med tummen i munnen flytta till storstaden och ha en yrkestitel som Projektledare. Låter livsfarligt men jag har aldrig varit gladare.

Jag ska få ett jobb där man är ledig på helgerna(!?), jobbar dagtid(!?) och får minst 6 veckor semester(!!?). Nej mina arbetserfarenheter är inte sunda och inte bra. Vem kunde tro att det skulle bli så när jag överlycklig fick den där anställningen hos bemmaningsföretaget som bara skulle vara i 2 veckor. Det blev 3 år i stället. Lärorika år. Minnesvärda år. Rätt tuffa år, i alla fall de senaste. Nej nu var det dags att stämpla ut en gång för alla.

Hela min kropp visste att jag skulle få det här jobbet, från de att jag la ögonen på annonsen till det att jag lämnat den 2:a intrvjuomgången. Jag visste det men vågade inte hoppas för mycket. Jag är glad.

Jag hade tänkt sammanfatta mina näsatn 7(!?) år i Jönköping men det är mycket som ska sammanfattas och det kommer bara sluta med ännufler parenteser med utropstecken och frågentecken i.

Jag hör av mig.






"The dictionary is the only place where success comes before work"

Jag vet för mycket nu

Varje dag på väg till jobbet cyklar jag förbi en lågstadieskola med lekande barn och varje gång tänker jag på vad skönt det var att gå på lågstadiet. Det största problemet man hade var att vara orolig att inte hinna välja den bästa trampcykeln på rasten eller stå först i hopprepskön till "strömmen" och dessa suddgummin... Det hejdlösa samlandet, måste ha! Världen var liten och sommarlovet som kom varje år var otroligt långt och arbetsfritt. Fan vad skönt det var.

Vad händet sen? Pojkar? Killar? Män? Vadå inget barn-/studiebidrag längre? Vadå,
betala saker själv? Jobba? Jaha? Ska jag välja min framtid? Men min barbie har bara en bil och jag har ingen my little pony med vingar än. Mamma, Pappa!?

Plötsligt började vi lära oss saker, förstå varför vuxa människor gråter fast de inte har ett skärsår eller brutet ben. Plötsligt börjar vi tycka saker och ifrågasätta. Plötsligt gör vi misstag som vi bittert får ta itu med. Vi sårar personer och vi blir varse om det.

Vi lägger band på oss och är inte helt uppriktiga eftersom vi nu vet att det kan påverka människor negativt. Vi börjar ljuga. Vi analyserar och utvärderar. Funderar.

Nu har vi ett ansvar. Vi måste ta hand om oss själva och då får barbie och de andra stryka på foten. Vi måste bli "vuxna". Livet är inte en lek längre, nu är allt på allvar.

Väl framme på jobbet släpper tankarna om de lekande glada barnen och jag kommer direkt tillbaka till nutid. Vuxentid. Då var det dags att ta ansvar igen då...


"Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad"

Forgive and forget?

Jag älskar tidigt mornar. Allt är lugnt, tyst. Nästan dött.

I morse när jag cyklade hem från jobbet var det precis så. Lugnt, tyst, nästan dött. Små spår av en trevlig afton med öl längs cykelvägen, en och annan som väntade på bussen alldeles för tidigit för att vara på väg någon annan stans än hem i gårdagens festkläder.

En av dem går i rask takt, klackarna ekar mellan husen. 10 meter bakom henne kommer en man och ropar efter henne, festklädd. Hon ignorerar honom. Har ropar igen och blir väldigt mjuk i rösten. Hon vänder sig om, hon skriker nånting åt honom och har ett upprört kroppsspråk som visar på att hon inte vill att han följer efter henne. Eller är det precis det hon vill? Hon forstsätter gå, han efter. Vad har han gjort mot henne? Han har gjort henne upprörd och jag beundrar henne för att hon kan sätta ner foten. Hon går därifrån utan att trollbindas av hans lena ord. Hon har fått nog, hon vill inte veta av honom. Hon står på sig.

Jag önskar jag kunde vara så. Gå därifrån för mitt eget bästa och inte låta mig förblindas av alla känslorna. Flippa ur och slänga igen en dörr bakom mig och hålla den stängd när det gör ont. Ett snabbt avslut. Men det är inte jag. Jag tror inte på det. Jag förlåter snabbt. Lämnar inget osagt och inget åt slumpen, jag står ut lite till. "Vi löser det". Jag kan anpassa mig. Rationell till min nackdel. Jag blir så trött på mig själv. Eller är det anledningen till att jag är den jag är. Varför andra älskar mig och bryr sig om mig. Vad får jag ut av det? Jag har ändå en känsla av att vara överkörd, även om det är för en kort stund, men det vet ingen.

När jag cyklat förbi dem kan jag inte låta bli att vända mig om för att se om hon är ok. Hon går fortfarande i rask takt och han efter på ett säkert avstånd från henne när det plötsligt slår mig.

Det kanske är hon som gjort honom illa?


Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future.
- Paul Boese

Kära Dagbok

Jag fick för mig att skriva dagbok ingen, har haft ett långt uppehåll om att berätta hur jag mår, känner, tycker i text. Så jag satt mig ner för att skriva, fastnade i gamla anteckningar, såklart. Blev alldeles varm i kroppen när jag läste om hur det var att vara galet kär den där sommaren, jag hade aldrig varit lyckligare. Jag log.

En stycke längre ner mår jag sämre. Det är inte kul att läsa längre. Anteckningar från en osäker flicka som saknar självaktning och någon som saknar självförtroende. Usch!

Jag slutar läsa och funderar över dagbokens vara och icke vara. Jag har alltid hävdat att dagboken kan vara bra i de stunder då man ifrågasätter en viss situation och man behöver lite förankring i en värld där man kanske svävar på moln. En påminnelse om hur saker och ting var. Men jag vet inte längre. Jag är ju den som lever en dag i taget och tar tillfällen i akt utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Eller ska jag kankse skriva dagbok bara för att få ner saker och sen aldrig läsa det igen?

Varför skriver du dagbok?

An End Has a Start

Då var vi här igen... nytt år, nya tider, nya löften, nytt liv?

Jag försöker alltid intala mig själv vid varje nytt år att det är en nystart. Ett avtramp liksom. För är det nån gång det ska bli en ändring på någontig så är det nu, vid årskiftet. För det måste ske dramatiskt, det måste kännas. Måste år 2008 bli annorlunda, måste jag förädra mig själv, mitt sätt att tänka, min inställning. Var 2007 vekrligen så dåligt?

Vid tolvslaget tar jag i hand med en av gästerna på festen och vi avlägger samma löfte. Samma löfte som jag gav året därpå; Jag ska tänka på mig själv, inte slösa tid på dåliga relationer. Livet är för kort! Jaha... Men var 2007 så jävla illa då, eftersom jag lägger löftet en gång till?

Hm... Får se nu. Jag började älska någon otorligt mycket. Han älskade mig också. So far so good. Det kom en massa saker i vägen som gjrode allting svårare men ändå kunde jag inte slita mig från honom. Visst, sen var det ju det där med att han inte ville ha en seriös relation, en relation som någon gång skulle leda till samboliv och hela baletten. Nej visst. Men jag köpte det. Skit i sambolivet och hela baletten! Jag tar hellre det här! Denna fantastiska människa som berikat mig på alla sätt och vis under en tid! Jag var ju galet kär! Jag ångrar inget! Hur ofta blir man kär egentligen! Aldrig! Sagan fick sitt slut i alla fall... Jag älskar honom. Problemet är väl att vi är på samma sida men i helt olika böcker.

Så alltså var inte 2007 dåligt. Jag slösade ingen energi eftersom jag inte ångrade någonting. Så är det nu 2008, på kanten till 25-årsdagen, som jag verklgien vet vad jag vill ha? När jag den här gången verklgien vill ha sambolivet och hela baletten! men det jag då lovar är inte att slösa energi på relationer som inte leder någonvart. det jag lovar är att inte låta mig förblindas av kärleken och ärligt... hur roligt är det?

Skit i löftena det här året, det kommer inte bli som du tänkt dig i alla fall. Njut av livet i stället! Livet är för kort.



Till E: Du är fantastisk. Tack.

"If everything could ever feel this real forever.
If anything could ever be this good again"
everlong - foo fighters