Tjyvlyssnat. Live.

Kvinna framför mig i paketinlämnings/utlämningskassan som ska till och skicka ett rekommenderat paket.
- Vad är rekommenderat liksom? Är det speciellt på nåt sätt, säkrare?

Halvstressad, men relativt sansad, man bakom kassan:
- Ja vi skickar paketet inte du.

Jag tänker: (?) Vad sa han precis nu?

Mannen:
- Alltså vi ansvarar för det inte du. Paketet tas om hand extra noga.

Jag tänker: ok.. han måste ha tänkt högt på det första uttalanadet.. didn't make sense...

Kvinnan:
- A men alltså vadå är den nån speciellt nogrann person som bara får röra det eller vadå?

Jag tänker: Freakshow(?!)

Den nu småsvettige postkassamannen:
- Näe, eh, paketet fraktas lite bättre.. varsammare..

Här blir mannen lite pressad för att han inte kommer på nåt bättre svar åt den nyfikna kvinnan. Han stressar in bakom kassan i paketlagret (God knows vad han gjorde där), kommer tillbaka ännu svettigare när jag flikar in och säger;

- Paketet åker i en annan säck och inte med de "vanliga" paketen.

Kvinnan tittar på mig som om JAG vore dum i huvudet och blir knäpptyst.

Mannen, som nu torkar svetten ur pannan och pustar ut:
- Tack. Tack så mycket.

Jag log.

Kvinnan svansar iväg på sina klackar och designerkappa och verkar skitirriterad på att jag droppade en förklaring.

Stockholm kanske är lite småotrevligt ibland i alla fall.

from the top of my head

Jag har funderat, i ett så generöst land som vi faktiskt bor i där vi delar med oss av det mesta, skattpengar betalas in och vissa betalas ut till behövande. Inget egoistiskt tänkande här inte. Alla ska må gott och leva väl.

Självklart!

Vill du låna bilen? Självklart!
Kom och hälsa på, jag bjuder på mat!
Klart du kan få nyckeln till huset, känn dig som hemma!

etc.

Vi delar med oss som en del av det sociala en självklarhet. Vi vill inte upplevas som egoistiska. Vi vill dela glädje. Men.

En ska måste i ha för oss själva. Helt och hållet. I alla fall de flesta av oss.

Alla vill bli älskade och den de älskar vill de ha för sig själv. Man gifter sig, för att lova just detta. Vi blir arga när den vi älskar plötsligt delas med någon annan, vi blir så arga att vi inte ens vill se personen i fråga igen. Vill vill inte tänka tanken på att dela honom/henne med någon. Det ska bara vara min!

Så man kan alltså inte älska flera personer samtidigt? Kan vi bara bli ordentligt kära när vi vet att kärleken är ömsesidig och exklusiv? Älskar vi helt plötsligt inte personen i fråga när det visar sig att han/hon älskar någon annan, också?

Så ett av syskonen borde göra slut med sina föräldrar för de inte kan älska fler än en?

Är vi konservativa? Har giftemål spelat ut sin rätt, som i grund och botten känns som en handling för att vara säker på att kvinnan är orörd och kommer endast att tillhöra den blivande mannen.

Men om du nu träffar (eller har träffat redan) den mest fantastiska människan, du älskar personen över allt annat. Skulle inte du vilja att andra fick ta del av personen också? Var drar vi gränsen? Vi vill ju visa upp honom/henne. Vi vill att de vi håller av ska skaka hand med personen och få den att känna sig välkommen och kanske kramas om. Vill vi att de ska pussa honom/henne på kinden? På munnen?

I min värld är de som sårar varandra mest de som också älskar varandra mest. Det gör ont. Sluta.

Men jag är fortfaranade lite förvirrad. Vi upphör ju aldrig att såra varandra.. och det är på grund av den ständiga hetsen på att vi ska vara exklusiva. Om vi släpper allt då, låter alla göra som de vill, lovar inget, svär inte över nånting, vi bara är, vi ses och vi har trevligt. No strings attached. Jag har varit där. Det är lyckligt emellanåt, enkelt. Personen i fråga kommer aldrig vara otrogen eftersom det inte är möjligt, ni har inget förhållande med krav. Så jag undrar;

Blir vi bara lyckliga när vi får känna oss exklusiva? Borde vi inte göra nåt åt vår självkänsla i så fall eftersom vi måste ha någon annan för att bli som allra lyckligast?

Osynligt synlig

I dag har jag haft en sån där dag igen, när jag måste veta saker. Jag har det varje höst tror jag. En årlig avstämmning. Ett tyst avtal. Jag behöver livstecken från människor som inte är involverade i mitt liv längre men har varit det en gång i tiden. Människor som påverkat den person som jag blivit idag. Jag kan fortfarande inte förstår varför jag måste göra det här. Men jag blir lugn av det, att bara veta att någon finns kvar och jag är för feg för att ta upp en kontakt. Jag tror att jag respekterar personen fast nu när jag tänker på det... Vad har jag att förlora.

Det är alldeles för enkelt att hitta information med internet idag. Det får mig att tänka 10 gånger innan jag gör nånting som jag vet alltid kommer att finnas där, tillgängligt för alla. För vem som helst. Men sen tänker jag; vad spelar det för roll? Spelar det någon roll att någon får veta var jag bor, var jag jobbar, att jag älskar Tori Amos eller att jag varit med i ett åtgärdsprogram genom arbetsförmedlingen för att komma ut i arbetslivet. So what? Eller?

För dig som har dejtat via internet är det en livräddare att kunna veta åtmistone två saker om personen du ska träffa för första gången.

Så hur gör jag för att ångar mig? Kan jag ta bort allt? Kan jag ringa till en support och säga upp mitt medlemskap på internet? Ta bort allt! Det måste ju finnas hur många som helst som vill göra det.

Byta namn?

Jag ska nog leta upp en mailadress till personen i alla fall. Jag kan väl bara få ett "dra åt helvete" som värst antar jag.