you're tearing me apart

Ni vet det här talesättet att man inte ska leta.. jag tror verkligen på det talesättet men ibland undrar jag. Allt handlar om att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Några av dem gillade jag. Dom dög, jag kunde tänka mig en framtid med dem (livsfarlig tanke.. förlika sig!) men sen infann sig en liten tvekan, en obeslutsamhet och sen kom ultimatumet och jag fick kalla fötter och sen blev det inget mer med det. Förmodligen var det till det bästa.

Ett par av dem har jag verkligen verkligen gillat! Ni vet när man börjar planer sitt liv om hur det kan se ut i framtiden, man drömmer om det, blir lite pirrig, förväntasfull. Dom har jag slagits för men förlorat och det gör ont. "Mister man en står tusen åter" som det så vackert heter.

Men jag tillhör inte dem som betalar vilket pris som helst. Jag har ett eget liv att ta hänsyn till, jag måste få vara lite fri så priset får inte bli för högt men samtidigt ska man ju aldrig nöja sig med mindre.

Fast även om man inte ska leta så måste man ändå vara tillgänglig, inget faller ner i knät på en. Jag kanske har letat på fel ställe? Gett mig efter stereotyper och haft förutfattade meningar?

Jag kanske ska tänka om.

Jag pratar om min framtida lägenhet och om hur trött jag är på att leta.

Till alla romantiker (och icke-romantiker)

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=870341

Det här räcker för mig! Glädje!

...och jag tänker inte vara något som helst källkritisk till artikeln.