Ja, visst är det orättvist

Inte ens Du har väl missat alla dessa talangdokusåpor som går på tv nu; Idol, Top Model, Pussy Cat Dolls(?), Runway etc...

Jag vet inte varför men jag gillar att titta på det ibland och en sak har nog alla dessa gemensamt.

I den lilla intrvjun som görs med en deltagare i tävligen som kommer alltid, ALLTID tycka-synd-om talet.

"Min mor dog när jag var 6 år... jada jada... *tårar*... Jag är värd att bli stjärna"

Eller ännu värre, när en jurymedlem undrar varför personen i fråga vill bli modell:

"Jag växte upp i förorten med knappt några pengar... jada jada... Jag är värd att bli topp modell!"

Men herregud!!!

Ja jag tycker också det är skitsynd om de personer som har fått en sån hemsk uppväxt men det är väl inte DÄRFÖR de ska bli stjärnor, idoler eller nåt annat tokkommersiellt. Dom är där för att de har en talang och det är DÄRFÖR de blir stjärnor, modleller. Välkommen till (den kalla, hårda) världen.

Eller är det den som har haft det värst i livet som ska vinna i den här sortens tävlingar. De skulle ju i så fall göra dem i juryn till nån form av frälsare eller socialarbetare. Och vem bestämmer egentligen vem som har det värst. Den rike? Den fattige? Den föräldraröse? Den bostadslöse? Han som aldrig varit kär? Hon som gifte sig med "fel" man? Modern som lämnade bort sitt barn mot sin vilja? Killen som aldrig tog chansen på det där tokbra jobbet? Tjejen som mobbades hela sin uppväxt?

Ta tag i ditt liv, du har bara ett. Lägg det för guds skull (eller din egen) inte i andras händer. Definitivt inte i en hårt mediastyrd, hänsynslös, oempatisk jurypanel som bara bryr sig om pengar.