Jag ger upp

Trodde aldrig jag skulle säga det här men jag ger faktiskt upp.

I 10 år och 7 månader och 3 dagar har jag skrivit dagbok, dag för dag, jag hade full koll. Första fyllan, första kärleken, första kyssen, första bostaden, sista dagen i skolan, första pojkvännen, tentor, examen, begraviningar, bröllop, festivlaler, första anställningen, allt. Jag hade koll på exakt datum, och har det fortfarande visserligen. Men nu räcker det. Jag började halka efter efter festivalerna i sommar sen hände det alldeles förmycket och nu ligger jag efter så pass mycket att jag inte kommer ihåg vilken dag jag gjorde vad. Med risk för att låta som en potentiell mentalpatient så har jag lite ångest.

Men när jag kom att tänka på det så är det inte många gånger jag faktiskt gått tillbaka och tittat vad som hände när och varför. Vissa saker mår jag dessutom bra av att inte bli påmind om. Jag kanske inte ska säga att jag ger upp men jag tar definitivt en paus. Så Stockholm kommer inte att dokumenteras. Så efterlevande får slita sitt hår för att fundera ut vad sjutton som hände under min tid i Stockholm. Om det bli några efterlevande som har intresse vill säga.

Fast jag är inte helt ur spel nu när jag flyttat till stockholm, om ni som känner mig väl fick panik nu, nejdå, jag har börjat köpa skor igen så nu är ordningen återställd. Nu ska bara musiken komma igång också så är jag ordentligt på banan igen.



"Time is free, but it's priceless. You can't own it, but you can use it. You can't keep it, but you can spend it. Once you've lost it you can never get it back."
- Harvey MacKay

What the Hell Am I Doing Here?

Igår gick jag vilse igen. Eller nej, jag var på ett ställe där jag inte visste var saker och ting låg runt om kring mig. Nackdelen med tunnelbana är att man får inte saker och ting hänga ihop.

-Vadå? Ligger inte t-centralen i en 90 gradervikel efter att ha åkt spikrakt förbi bromma, alvik, hötoget? Hm..

Hursomhelst. Igår kom turen till Kungsgatan och hötorget. Jag kliver av tunnelbanan, går för en gång skulle upp på rätt ställe och hamnar precis på kungsgatan. Är otorligt stolt över mig i just detta ögonlbick, trots att jag känner mig otroligt dåligt ful, otrendig och småfet när alla smala modelliknande tjejer (och killar) går förbi. Det luktar stureplan...

Eftersom jag inte vet var Sagabion ligger så ringer jag P som jag ska träffa. Hon skrattar gott åt det faktum att jag inte hittar. Igen.

-Gå mot stureplan, vet du var du går då?
-Nej.
-Haha, ok.

Följande prat handlar om att identifierat diverse butiker och väderstreck tills det jag vet var jag ska gå. Äntligen dyker ett bekant ansikte upp och vi kan gå in i biosalongen där tack och lov stolar och rader är nummrerade så man hittar.