Media snodde romantiken. Har den tagit Prinsen med?

Jag har fastnat i ämnet män... och kärlek. Romatik. Eller snarare bristen på romatik. Jag är helt överygad om att man var mer romantisk förr i tiden. För att man kunde det. Jag tror att kommersialismen har dödat romantiken. I alla fall delvis.

Tänk själv, alla dessa påtryckningar att det ska köpas blommor och choklad och söta små kort. Jag skulle älska det! Men ärligt talat, får du blommor och choklad, OCH kort? Jag har fått blommor, till och med levererade till dörren. Jag har fått choklad (på julafton av en släkting...). Kort får jag på min födelsedag. Men allt på samma gång? Nej. Det där har blivit så uttjatat i media så att ingen törs komma springande med det, tror jag...

"Det skulle kännas så corny"
"Nej gud, det är för klyschigt"
"Näe, det är pinsamt"
"Det är så himla förutsägbart"

Egentligen är det ju inte blommorna, chokladen och kortet som väger tyngst i sammanhanget utan det faktum att nån har tänkt på en, tagit sig tid, gjort nånting som han vet att hon uppskattar. Jag tror att media tillsammans med kommersen (de går väl redan hand i hand kankse...) kommer att ta död på vårt kreativa tänkande. Så mycket prylar det går att köpa, inget blir personligt längre, allt är gjort. Alla blir så himla bekväma. Jag menar vem hade inte uppskattat att få en handplockad bukett från det vilda istället, hemgjorda små chokladpraliner och ett egendesignat kort som är helt unikt.

Handeln har ju redan dragit fram alla röda kort, nallar etc för att dra med folk i det romatiska havet, speciellt, den 14 februari. På senare tid gillar jag faktiskt den här dagen. Det blir en speciell stämning om man ger sig ut bland folk. Alla par verkar ha grävt ner alla små bekymmer och eventuella problem i sina relationer. Folk är nog mer kärleksfulla mot varandra en sån här dag. Eller så kankse jag ser det jag vill se. Jag blir glad av den i alla fall. Vi kankse behöver en dag som denna (februari är ju ändå bara mörk och slaskig) även om den är fruktansvärt konstlad och skapad för at dra in pengar.

Jag tror att alla är romatiska, de som är mest romantiska är dom som inte vet om det själva. Jag har mest erfarenheter av dem som gärna säger att de är romatiska... Men bevisat sig vara raka motsatsen. Är det inte alltid så? Mycket snack men lite verkstad.

Media och kommersen kankse inte har sabbat romantiken men den har nog sabbat definitionen av den.

Männen finns här

Jag tror jag har löst det nu, min förkärlek till män med en gitarr och texter som berör, singer/songwriters à la Damien Rice, Lou Barlow, Mattias Edlund eller min kära vän Håkan Lycksell. Det är egentligen väldigt enkelt och jag borde fattat det direkt.

De (felsta) män, killar, pojkar jag har träffat i mitt liv har svårt, eller så är de bara motståndskraftiga till, att uttrycka känslor. Kankse är det nåt gammalt neadertalaktigt att inte visa svaghet what so ever eftersom det ger "fienden" ett övertag, jag vet inte. Men jag vågar säga att kvinnor, tjejer, flickor är bättre på att visa öppet hur de mår och känner.

Så att höra en man öppna sig, visa en sårbar sida är otroligt manligt i mina ögon. Det gör honom, paradoxalt(?) nog starkare än alla andra, det gör honom äkta och mer trovärdig. Höra honom berätta om ett krossat hjärta, kärleksfull relation eller om kvinnan han avgudar ger mig hopp att de faktiskt existerar... män.

Jag vet sen tidigare inlägg att män har känslor som oss kvinnor och kan bli sårade de med men jag behöver kvitton som stärker detta. Det är en av de sakerna jag behöver.

Sjävklart vill vi kvinnor att ni ska ett tokigt stort konto! Det kan nog alla med mig skriva under på.

Ja ett känslokonto alltså.

Vad händer? Vill du göra slut?

Vi hade planer att ses som vanligt, jag såg fram emot det. Men plötsligt får jag ett besked som inte var glädjande. Fan också... vad ska hända nu.

- Ska vi fortfarande ses?
- Ja men vi får ändra planerna lite, det känns inte bra, vi måste prata. Fika?

Vi bestämmer en tid och en plats. Jag fundera och funderar, kan inte ta nåt beslut, ska nog inte göra det heller, inte i det här tillståndet. Jag sätter mig vid pianot... Min enda trygghet här... rensar huvudet.

På väg till cafeét är jag nervös, vad ska hända?

Jag och B har varit tillsammans i över 2,5 år nu. Det är lång tid.

B är redan där, ser glad ut, glad ut att se mig. Jag är inte redo för det här...

-Hej! Hur mår du?
- Jodå, sådär.

Vi sätter oss, jag med en apelsinjuice. Kanske kan c-vitaminerna ge mig motiation. Det är tyst. Jag tittar på mitt svarta sugrör i den solgula juicen.

B tittar på mig, pratar. Jag sitter fortfarande tyst och funderar.

- Annika, vad säger du, säg nåt?

- Jag vet inte vad jag ska säga, det känns inte bra.

- Men hur känner du då?

- Jag vet inte, jag är förvånad besviken. Allt var ju så bra och nu det här. Varför?

- Jag vet inte... Jag är lika förvånad som du. Men hur tänker du? Vill du ge upp allt, vi har ju kommit så långt ändå trots att det varit lite upp och ner, vi klarar det här!

- Jag vet inte hur mycket mer jag orkar med. Fortsätter vi och lyckas reparera det så känns det som om man bara går och väntar på nästa smäll i alla fall.

- Men vi fixar det här. Vi klarade det ju sist, vi kommer fixa det nu med.

Efter en timmes prat om framtid och dåtid, en del skratt och några lovord om en bättre framtid så känns det bättre. Jag känner mig mer motiverad och lovar mig själv med att vara mer ärlig i vår relation även om sanningen kan göra ont ibland och skapa konflikter. Men jag tror verkligen på B den här gången, det som hänt kankse leder till nånting bättre.

Vi skiljs åt utanför caféet i regnet, relativt glada och planerar att ses så snart vi kan igen. På hemvägen ler jag. Det känns faktiskt bra nu.



Epilog

Säga vad man vill men att vara med i ett band är ibland som ett kärleksfullt förhållande. Svek, upp-och-ner gångar, kompromisser etc. Den här gången handlar det om avhopp; igår basisten och i dag trummisen. Jag står i kvalet om det är värt att slita vidare, lappa ihop bandet igen. Med nya lappar som kankse ramlar av snabbare än de gamla. Men vi ska försöka... Men det är tungt men det sista jag behöver är fler avsked.

Tillbaka till pianot nu... som aldrig kommer lämna mig.

"Tålamod är konsten att hoppas."
- Luc de Clapiers de Vauvenargues

Jag är redo för 2007

Du vet den där känslan när man är kär, man glömmer bort det runt i kring, man svävar som på moln. Man blir liksom besatt på nåt sätt. Man längtar, man saknar. man kan inte låta bli.

Jag är kär.

För en vecka sen gick jag och köpte kärlek för 8 999:-. Så numer är jag sambo med ett efterlängtat piano och vi har en otroligt sund relation! Det är så skönt att komma hem till en lägenhet som inte längre är tom utan som har ett liv. Jag mår kanonbra! Jag rekommenderar ALLA att lära sig ett intrument, bli förälskad och leva lyckliga resten av sina liv. Herregud! Vilken kanonstart på året! Jag kommer aldrig att göra slut! Det blir inte mycket bättre än såhär.

Ja, Nej, jo, alltså,... Jag saknar ju fortfarande en man...

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nytt år nya tider ny kalender.

Alltid ska det vara lika svårt. Jag känner mig otroligt kräsen, petig och snudd på snobbig när jag ska välja ut en fånig lite bok där jag kan planera in mitt kommande år i. Snacka om i-landsproblem. Där står jag, framför detta hav av kalendrar. Blåa, gröna, snobbenmöstrade, stora, små, fula, snygga.

Tar en av dem, tittar i den... Nej, den här kommer jag tröttna på. (och jag kan inte ens säga varför)
Tar en annan, tittar i den... Nej den här känns inte bra (och jag kan inte ens säga varför).
Tar en tredje, tittar i den... Nej... det här är inte "jag" (och jag kan inte ens säga varför).

Efter att ha vänt, vridigt, klämt, bläddrat i ett antar kalendrar så hittar jag äntligen en;

-Den här blir jättebra! (och jag kan inte ens säga varför).

Är det inte lite så med allt? Att man vet vad man INTE vill ha. Ska vi gå igenom all beslut på dåliga erfarenheter med andra ord? Innan vi tar ett beslut?


"Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag"
- Oscar Wilde