"Skönhetsoperationer"

Tittade på Extreme Makeover igår. Ett fruktansvärt program men med en god tanke. Eller?

Jag tror att alla har komplex. Jag har väldigt lätt att hitta "fel" på mig själv istället för att tänka efter vad jag istället är förbannat nöjd med hos mig själv. Jag kan inte säga att jag aldrig skulle skönhetsoperera mig om jag fick chansen men å andra sidan är det inte en dröm jag har. Så när blir komplexet ett problem som får oss att må dåligt? Varför får det oss att må dåligt?

Jag har alltid sagt att jag har nåt emot av folk skönhetsopererar sig, inom rimliga gränser, men jag har så smått börjat tvivla. Mitt starkaste argument har alltid varit;

-Ja men om det mår så himla dåligt och verkligen lider av det så är det ju bra om en operation
kan få dem att må bättre.

Visst, det ÄR en lösning på deras problem. Men å andra sidan så är det ju samhället som fått dem att må dåligt över hur de ser ut. Återigen beskylls media för att allt för ofta exponera trådsmala modeller och perfekta bröst/näsor/hakor etc. som gör att vi andra mår dålig över hur vi ser ut. Är det för att killarna står och dreglar över de perfekta tjejerna och får oss "vanliga" männsikor att tro att vi bara duger om vi ser ut så?

Samhälle och media har ett stort inflytande på oss, absolut, vi matas med det varje dag. Samtidigt får det oss att glömma vad som är viktigt. Media bryter ner oss. Jag tror kvinnan (eller mannen för den delen) har fått ett sämre självförtroende ju mer media breder ut sig.

Om du hade ett stakt självförtrodende skulle aldrig media komma åt dig. Du skulle låta alla bilder på smala modeller bara passera. Ignorera killarna som dreglar över "den perfekta", för om de är så ytliga och skiter i vad mrs Perfect har för inre så är de ändå inget för dig. Gör du redan såhär? Grattis! I mina ögon är du en stark person med stor integritet.

Så istället kanske vi skulle ge kandidaterna till Extreme Makeover en psykologisk behandlig istället för en kirurgisk. För att bygga upp deras självfortroende istället för deras bröst. Jag tror man skulle må bättre av det i längden. För är det verkligen så kul att vara "perfekt" när man vet att man kommit dit på konstgjord väg? Jag som inte ens kan bära löshår utan att känna mig fejk.

Jag har inte förändrats ett dugg

Här sitter jag och funderar på min framtid. En höst. En utbildning? Ett jobb. Återigen känns det som att hela min framtid beror på det här valet. Jag som, som vanligt, inte vill misslyckas.

Jag är besegrad, den impulsiva tonåringen kanskehar blivit vuxen. Kankse.

Jag kan inte flytta just nu. Jag kan inte flytta innanjag har fått ett jobb. Jag har inte råd. Pengar pengar.Vill jag flytta? Jag fortsätter att söka jobb på annanort men inte utbildning. Jag tror det är dags att slutaspringa nu. Typiskt mig att alltid tro att gräset är grönare. Sån har jag nog alltid varit! När ska det sluta? När ska jag bli nöjd!?

Jag jobbar faktiskt nu. Tjänar pengar. Det är ett jobb.Jag mår bra. Gräset är tillräckligt grönt här nu.

Mina impulsiva icke-handlingar kan också bero på liteverklighetsflykt. Bort från gamla pojkvänner och ettdåligt förflutet som arbetslös och hopplös. Men jag är stark. Varför ska nåt sånt löjligt driva mig bort. Dumt.

Vid det här laget måste även du har tröttnat på mina idéer som är så himla bra och geniala men som aldrig blir av. Men sån är jag. Like it or not. Jag är envis som en... hm... nej kommer inte på. Men å andra sidan inser jag när det är dags att hissa vit flagg.

”Vi tänker sällan på vad vi har, men alltid på vad vi saknar”-okänd