Jag har inte förändrats ett dugg

Här sitter jag och funderar på min framtid. En höst. En utbildning? Ett jobb. Återigen känns det som att hela min framtid beror på det här valet. Jag som, som vanligt, inte vill misslyckas.

Jag är besegrad, den impulsiva tonåringen kanskehar blivit vuxen. Kankse.

Jag kan inte flytta just nu. Jag kan inte flytta innanjag har fått ett jobb. Jag har inte råd. Pengar pengar.Vill jag flytta? Jag fortsätter att söka jobb på annanort men inte utbildning. Jag tror det är dags att slutaspringa nu. Typiskt mig att alltid tro att gräset är grönare. Sån har jag nog alltid varit! När ska det sluta? När ska jag bli nöjd!?

Jag jobbar faktiskt nu. Tjänar pengar. Det är ett jobb.Jag mår bra. Gräset är tillräckligt grönt här nu.

Mina impulsiva icke-handlingar kan också bero på liteverklighetsflykt. Bort från gamla pojkvänner och ettdåligt förflutet som arbetslös och hopplös. Men jag är stark. Varför ska nåt sånt löjligt driva mig bort. Dumt.

Vid det här laget måste även du har tröttnat på mina idéer som är så himla bra och geniala men som aldrig blir av. Men sån är jag. Like it or not. Jag är envis som en... hm... nej kommer inte på. Men å andra sidan inser jag när det är dags att hissa vit flagg.

”Vi tänker sällan på vad vi har, men alltid på vad vi saknar”-okänd