Annika. nästan vilse, någonstans i Stockholm. Del 1

Jag har självdistans (vill jag tro) och samtidigt underskattar jag mig själv, därför är det här "Del 1". Utan min vetskap att jag kommer att gå vilse igen. På nåt sätt.

I lördags gick ju som sagt flyttlasset och nu är det till att anpassa sig till ett liv i en stor stad, i ett lite rum med stora förhoppningar.

Mitt stora mission idag var att få tag i bredband. Och på frågan; "Kan du klara dig utan internet?" Svara jag; "Nej". Eftersom jag inte vet var jag kommer att hamna och inte tyckte det var en bra idé att binda upp min sambo, Farmor-snart-90-år, på ett bredbandsabonnemang så är ju mobilt bredband kanon! Bra. Skitenkelt!

Så jag knallade upp till vällingby centrum, visste att butiken jag ville åt låg i K:fem huset men var? Jag runt hela huset innan jag vågade gå in. Allt är så superfräscht därinne så att man nästan tror man måste ha en inträdesbiljett för att komma in. Jag såg nog väldigt vilse ut med tanke på mannen i cafét som tittade på mig aningen förvånat över sin tidning, men jag hittade tillslut!

Jag möttes av en supertrevlig tjej (Hejdå myt om otrevliga Stockholmare) i 3-butiken. Hon Bekräftade hur lätt allting skulle var och att det bara var att plugga i och åka ända tills...

"Vad har du för dator?"
"Mac"
"Jaha.." säger den trevliga expediten med en något fallande ton som sen snabbt väder och optimismen sprudlar i henne igen.
"Då måste du ladda ner två drivrutiner från vår hemsida, det är jätteenkelt och sen följer du bara intstruktionerna!"
"Ok... Men jag har inte tillgång till internet innan jag får igång det här modemet"
"Ajdå, ja det är ju internetcafé i så fall"
"Hm.. ok, men jag tar det ändå, jag får lösa det där"

Väl ute ur det fina huset med fundersam min går jag ändå till tunnelbanan för att ta mig in till stan i hopp om att hitta ett internetcafé. Då kommer jag precis på att jag kan ta ner de där filerna till min mobil och sen skicka dem till min dator via Blue Tooth! Jag är ett geni!

Fast nu sitter jag redan på tunnelbanan men en tur i stan dödar ju ingen tänker jag och sitter kvar för att studera vilsna turister med en livrädsla att de ska fråga mig om vägen nånstans. Jag är förmodligen den siste de ska fråga! En man går och lägger ut små laminerade kort, på sätena, med en text och en bild på. Jag sneglar på kortet och läser nåt om hans sjuka 17-årige son. Slutar läsa. Skymtar en bild på en tanig kropp som är sängliggande. Nej. Jag KAN inte skänka pengar till alla som tigger. Nej. Jag ska inte. Hela tiden tänker jag på det en vän sa till mig en gång, när jag uttryckte dåligt samvete för att jag inte skänker mer till behövande, "Man kan inte hjälpa alla Annika".

Väl inne i stan hoppar jag av vid Hötorget i tron på att jag kom direkt till Gallerian. Pappa (uppväxt Stockholmare) sa ju att det var där jag skulle gå av. Det var det också. Men jag lär mig aldrig, ALDRIG, att det är skillnad på höger och vänster när man kommer upp ur marken. Japp. Då var jag vilse. Äsch då... Det är fint väder och jag är inte den som stressar upp mig. Hittar faktiskt Gallerian rätt lätt, men det var ju en omväg på grund av T-banesnesteget.

För första gången i mitt liv kände jag mig mättad över mitt materialistiska behov. Jag gick inte ens in i en skoaffär! Det är ju till och med rea! Otroligt! Fantastiskt! Fast jag var trött, och hungrig. Måste varit därför. Efter en kort titt i Gallerian gick jag ut ur en av alla entrér och visste naturligtvis inte var jag var när jag stog på vägen. Fan. Men där är Kungsträdgården, den känner jag igen. Men jag behöver en T-bana. Hittar den av sen slump, åker till T-centralen för att byta och så var vi där igen. Gick upp i fel trappa åt fel håll och nu är jag på Vasagatan. Jag som inte ens skulle behöva ta mig upp till markplan om jag hade gått rätt från början.

Tog mig igenom T-centralens väntsal med en konstigt känsla att för en gångs skulle INTE vara på väg långt bort som jag alltid brukar vara när jag är just där. Fast det var en bra känsla. Men nu ville jag bara hem till Råcksta igen till mitt bredband.

Järnspöken

Just nu borde jag fortsätta packa flyttlådor. Jag borde duscha. Jag borde skriva dagbok som jag ligger efter med 7 dagar nu. Jag borde duscha och ta mig ut.

Är det inte fantastiskt vad mycket annat man (läs; jag) hittar på när det kommer en massa måsten. Skriva blogg till exemepel. En annan sag i flyttstöket jag kom på som var viktigare var att spela piano (pianot kommer ju förmodligen gå upp i rök om jag inte gör det nu... förmodligen..) eller browsa bland söta små kattungar på blocket (inte för att jag kan skaffa en utan för att jag vill ha en). Jeez..

Jag har separationsågest. Allt händer lite för snabbt just nu. Jag har inte ens hunnit landa och smälta alla intryck från Roskildefestivalen (som för övrigt var fantastiskt på alla sätt och vis) innan det är dags att flytta på sig igen. Det blir alldeles för påtagligt med flyttlådor över hela lägenheten. Shit.. det händer verkligen. Jag ska inte bo här mer, smålänningarna får numer klara sig utan mig och jag vet att jag kommer vara saknad. Jag undrar vad jag kommer att sakna.

Kändes som igår när jag pratade med M och vi sa hur roligt det skulle bli om jag verkligen fick det där jobbet och flyttade till Stockholm, allt var prat som jag inte trodde skulle inträffa på ett bra tag framöver om ens aldrig. Allt det där händer.

*nyper*

På lördag går flyttlasset och det är med väldigt blandade känslor.



Är dom inte fruktansvärt söta!