Forgive and forget?

Jag älskar tidigt mornar. Allt är lugnt, tyst. Nästan dött.

I morse när jag cyklade hem från jobbet var det precis så. Lugnt, tyst, nästan dött. Små spår av en trevlig afton med öl längs cykelvägen, en och annan som väntade på bussen alldeles för tidigit för att vara på väg någon annan stans än hem i gårdagens festkläder.

En av dem går i rask takt, klackarna ekar mellan husen. 10 meter bakom henne kommer en man och ropar efter henne, festklädd. Hon ignorerar honom. Har ropar igen och blir väldigt mjuk i rösten. Hon vänder sig om, hon skriker nånting åt honom och har ett upprört kroppsspråk som visar på att hon inte vill att han följer efter henne. Eller är det precis det hon vill? Hon forstsätter gå, han efter. Vad har han gjort mot henne? Han har gjort henne upprörd och jag beundrar henne för att hon kan sätta ner foten. Hon går därifrån utan att trollbindas av hans lena ord. Hon har fått nog, hon vill inte veta av honom. Hon står på sig.

Jag önskar jag kunde vara så. Gå därifrån för mitt eget bästa och inte låta mig förblindas av alla känslorna. Flippa ur och slänga igen en dörr bakom mig och hålla den stängd när det gör ont. Ett snabbt avslut. Men det är inte jag. Jag tror inte på det. Jag förlåter snabbt. Lämnar inget osagt och inget åt slumpen, jag står ut lite till. "Vi löser det". Jag kan anpassa mig. Rationell till min nackdel. Jag blir så trött på mig själv. Eller är det anledningen till att jag är den jag är. Varför andra älskar mig och bryr sig om mig. Vad får jag ut av det? Jag har ändå en känsla av att vara överkörd, även om det är för en kort stund, men det vet ingen.

När jag cyklat förbi dem kan jag inte låta bli att vända mig om för att se om hon är ok. Hon går fortfarande i rask takt och han efter på ett säkert avstånd från henne när det plötsligt slår mig.

Det kanske är hon som gjort honom illa?


Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future.
- Paul Boese