Jag vet för mycket nu

Varje dag på väg till jobbet cyklar jag förbi en lågstadieskola med lekande barn och varje gång tänker jag på vad skönt det var att gå på lågstadiet. Det största problemet man hade var att vara orolig att inte hinna välja den bästa trampcykeln på rasten eller stå först i hopprepskön till "strömmen" och dessa suddgummin... Det hejdlösa samlandet, måste ha! Världen var liten och sommarlovet som kom varje år var otroligt långt och arbetsfritt. Fan vad skönt det var.

Vad händet sen? Pojkar? Killar? Män? Vadå inget barn-/studiebidrag längre? Vadå,
betala saker själv? Jobba? Jaha? Ska jag välja min framtid? Men min barbie har bara en bil och jag har ingen my little pony med vingar än. Mamma, Pappa!?

Plötsligt började vi lära oss saker, förstå varför vuxa människor gråter fast de inte har ett skärsår eller brutet ben. Plötsligt börjar vi tycka saker och ifrågasätta. Plötsligt gör vi misstag som vi bittert får ta itu med. Vi sårar personer och vi blir varse om det.

Vi lägger band på oss och är inte helt uppriktiga eftersom vi nu vet att det kan påverka människor negativt. Vi börjar ljuga. Vi analyserar och utvärderar. Funderar.

Nu har vi ett ansvar. Vi måste ta hand om oss själva och då får barbie och de andra stryka på foten. Vi måste bli "vuxna". Livet är inte en lek längre, nu är allt på allvar.

Väl framme på jobbet släpper tankarna om de lekande glada barnen och jag kommer direkt tillbaka till nutid. Vuxentid. Då var det dags att ta ansvar igen då...


"Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad"