Kära Dagbok

Jag fick för mig att skriva dagbok ingen, har haft ett långt uppehåll om att berätta hur jag mår, känner, tycker i text. Så jag satt mig ner för att skriva, fastnade i gamla anteckningar, såklart. Blev alldeles varm i kroppen när jag läste om hur det var att vara galet kär den där sommaren, jag hade aldrig varit lyckligare. Jag log.

En stycke längre ner mår jag sämre. Det är inte kul att läsa längre. Anteckningar från en osäker flicka som saknar självaktning och någon som saknar självförtroende. Usch!

Jag slutar läsa och funderar över dagbokens vara och icke vara. Jag har alltid hävdat att dagboken kan vara bra i de stunder då man ifrågasätter en viss situation och man behöver lite förankring i en värld där man kanske svävar på moln. En påminnelse om hur saker och ting var. Men jag vet inte längre. Jag är ju den som lever en dag i taget och tar tillfällen i akt utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Eller ska jag kankse skriva dagbok bara för att få ner saker och sen aldrig läsa det igen?

Varför skriver du dagbok?