Allt ska brytas ner... analyseras. Allt! Idag; Gräl.

Jag höjde rösten i helgen. Jag höjer nästan aldrig rösten. Det har hänt med några av mina bra vänner. Kan inte komma ihåg att jag gjort det mot någon av mina pojkvänner. Analyserande som jag är så måste jag bena ut varför det händer.

Ingen grälar för att det är roligt. Ingen vill dra en diskussion så långt så att man är nära att förlora allt, bara för att det är kul. Anledningen till att du inte kan hålla tyst om någonting är för att du desperat inte vill bli missförstådd och du vill inte känna på ett visst sätt gentemot personen i fråga. Har jag rätt? Det är i alla fall så jag känner det.

Jag har en vän som jag bråkar med i princip varje gång vi festar ihop. Hon är som min storasyster och kommer alltid att vara. Alla bråk handlar om ouppklarade, tillsynes, småsaker som har gjort ont, som har blivit stora på grund av att man håller av varandra så mycket. Kärlek. Logiskt.

En annan god vän har jag haft ett gräl med. Det var bland det jobbigaste grälet och mest frustrerande. Jag är nästan aldrig irrationell men jag gick faktiskt ifrån det grälet. Hade vi inte stått utomhus hade jag förmodligen smällt igen en dörr. Moget. Nej. Jag skrek på henne tillslut. I desperation på nån form av logik, ett svar ett uttalande. Hon var sur. Natten var tyst. Morgonen var tyst. Jag är inte den som är stolt och inte hon heller. Det tog nästan ett dygn innan vi viftade vit flagg och glömde allt.

Grälet handlade om att en vardag skulle förändras, jag lämnade henne i Jönköping för att flytta till Stockholm. Jag försvann. Jag var för upptagen med min flytt att jag inte såg det. Hon fick en reaktion som slutade i grälet. Kärlek. Logiskt.

Min nyvunne vän. Min senaste kompis dispyt. Vi hade delade meningar om utelivet i stockholm som slutade med en debatt östermalm vs söder mitt på sergelstorg som egentligen handlade om att hon och jag kommer från så olika kretsar men har så förbannat roligt ihop att vi inte vill annat än att få allt att funka. Frustrerande? Ja.

Ok... var vill jag komma.. Jag har nästan tappat tråden lite. Jo såhär; Prata!

Tänk om jag aldrig bråkat med min "storasyster" och tagit upp allt det där som störde mig eller sårade mig. Vår relation hade förmodligen runnit ut i sanden i bitterhet och besvikelse. Nej, hon kan omöjlig veta hur jag känner i ALLA situationer.

Samma sak gäller för min vän i Jönköping fast där står jag på andra sidan. Jag kunde omöjligt veta att hon kände så starkt inför så många saker på en gång, som jag var delaktig i. Jag blev varse om att ha sårat någon. Vilket aldrig var min mening.

Tjejer surar ihop. Ärligt talat, vi gör det. Vissa av oss ofta. Jag har turen att omge mig med vänner som beter sig mindre tjejigt och tar upp skit direkt istället. Hade vi inte haft slaget på sergel, jag och min vän, hade jag förmodligen följt med till östermalm med en dålig inställning om att min åsikt inte var ett skit värd i sammanhanget och att det bara var hennes regler som gällde. Hade jag fortsatt att vara vän med henne efter det? Förmodligen inte.

Ok nu kommer slutsatsen på riktigt, jag lovar.

Du kommer aldrig kunna räkna ut vad någon tänker, tycker, känner inför nånting om det inte kommuniceras. De slutsar du drar utifrån dina erfarenheter och det sätt du tolkar signaler på stämmer sällan in på alla. Varför inte bara vara ärlig? Eller vänd på det och fråga dig själv om DU skulle vilja att någon tolkade en situation som du var inblandad i, att de "visste" precis vad du tyckte, tänkte eller kände i en viss situation. Nej jag tänkte väl det.

Så varför drar vi oss ibland för att bara säga som det är?