Det är så typiskt Jag

Häromdagen fick jag min biljett till "friheten". Min bank gav mig det lånelöfte jag önskade mig och nu kan jag frigöra mig från att leva i kappsäck, ständig vara uppassade av min fantastiska Farmor (som är den bästa i världen visserligen men..) och få ett större privatliv.

"Vi godkänner din ansökan och ser fram emot att höra från dig när du hittar din drömbostad"
"Är det sant?!"

Jag blev glad. Hurra! Jag är bäst i världen!

Dagen efter fick jag en kraftig ångest över att komma ha en månadskostnad på nätta tiotusenlappen i framtiden och tänk om jag gör en dålig affär? Jag kansek står där med en lägenhet jag måste sälja med förlust, jag kanske förlorar jobbet, vad gör jag då? Lån? Fan. Jag är livrädd, det känns som jag aldrig har varit tvungen att ta ett mer vuxet beslut än det här. Nu kommer jag binda upp mig på något på allvar. Vad händer?

Så jag är lite skitglad längre. Det har fallit ett konstigt vemod över mig som gör att jag inte vet om banken gjorde mig en tjänst i alla fall. Jag gillar inte hur pengar alltid ska styra allt och hindra mig från allt jag vill göra. Jag är ung. Jag är frisk. Det jag borde göra är att resa, leva, uppleva inte snåla...

Hur är det man säger att man själv är sin värsta fiende? Jag tror precis jag förklarade krig.