Cry baby

Igår tittade jag på Ett Herrans Liv, du som såg vet att gäst var Ernst Kirchsteiger. Vem kunde tro att han var så vågad där på plattan!? Hursomhelst så sa han nåt som fick mig att tänka efter, det här med att hålla inne på känslor. han fick frågan om han var en känslig man och han erkände väl att han var det, eller i alla fall att han inte var sen med att visa känslor när de väl fanns där.

Så varför stänger man in dem? Jag gör det, jag känner andra som gör det. Mår vi bättre? På en begravning jag var på för några år sen grät jag inte en tår på. Jag har aldrig utatts för en värre kraft men jag lovade mig själv att stå emot och nej, jag mådde inte bättre. Så varför? Delvis var det för att jag ville vara stark för mina nära och kära som behövde nån att luta sig emot. Jag tror att jag lever i en värld där jag tror att jag kommer att skrämma bort människor om jag visar mig svag. Är människor rädda för människor som har känslorna på ytan?

Jag gråter sällan inför andra människor men det betyder ju inte att jag inte gråter. Är det det mest utelämnande vi kan göra, att gråta inför en annan människa? Om du märker att jag är "svag" innebär det att du tycker sämre om mig? Kommer du behandla mig annorlunda?

Andra bloggar om: ernst kirchsteiger, känslor, gråta