Men är vi verkligen flockdjur?

Åkte buss till jobbet idag som vanligt, jättemycket folk på bussen så folk måste stå sådär tätt inpå varnadra och sitta jättenära någon man inte känner alls.

Det är rätt underligt hur man fungerar egentligen, just det här med att vara i närheten av någon på sånna ställen där man inte känner alla män ändå vistas på en rätt lite yta. Det är inga som helst problem att stå nästintill lutandes mot varandra när bussen är just full. Hade det bara varit två personer på bussen och person två ställt sig tokigt nära nummer ett så hade förmodligen person nummer två klassats som lite knepig och rentav psykiskt sjuk. Jag skulle tycka att det var skitknepigt i alla fall. Jag hade blivit rädd.

Även om någon hade suttit ensam på ett säte för två och en person kliver på, sätter sig brevid personen som redan sitter ner (fast det finns flera "helt lediga" säten i bussen), det känns direkt konstigt. Så gör man inte(?). Men ju fler som kliver på bussen, deso mer legitimt blir det att sitta nära någon annan och till och med nudda vid varadandra.

Samma sak gäller stranden. På morgonen när solbadande människor inte vaknat än för en dag på stranden så ligger folk med stora ytrymmen emellan sig. Det är ju ingen som lägger upp handduken 30 cm ifrån familjen som är i full färd med att bygga sandslott. Men allteftersom folk börjar flockas till stranden så blir aven avstånden mindre. Helt plötsligt ligger någon faktiskt 30-50 cm ifrån den där sandtokiga famlijen. Men det känns inte konstigt alls.

Vad är det som gör det? Uppenbarligen så är vi otroligt anpassningsbara till situationer. När man kliver på en buss som det sitter 2-3 personer på, tysta, lugna, på egna säten, så blir även jag som kliver på tyst och lugn och sätter mig på ett eget säte.

Den omvända varianten varierar dock. Alltså när bussen varit helt smockfufll och när folk börjar kliva av och det börjar bli helt lediga säten. Folk börjar vrida på sig och det ser nästan ut som på vissa att om önskar att grannen hade flyttat sig vid det här laget (- Det finns ju massor av lediga säten nu!). I sånna här situationer sitter jag alltid kvar. Egentligen finns det ju faktiskt ingen anledning att flytta på sig, jag sitter ju redan och et var tanken när jag klev på bussen. Om nu inte min granne ber mig att flytta. Jag tycker det är taskigt ATT flytta sig om inget annat är uttalat. På nåt sätt känns det lite kränkande mot personen som sitter kvar . Vet inte varför jag tänker så... Fast nu när jag tänker på det så kankse jag i själva verket kanske är taskig som sitter kvar?

Hm... Jag kanske ska flytta mig ändå då...

Kan du sitta brevid mig?