Kan inte leva med dem, kan inte döda dem

Nu är jag officiellt där igen. Ruta ett. Japp. Det handlar om Män igen.

Herr: knepig-som-inte-hör-av-sig-men-som-ändå-blir-skitglad-när-jag-ringer-och-vill-absolut-ses har klivit av planen. Spelade som jag lovade. Offensivt. Det gick bra, till och med mycket bra tills han gör det oväntande. En vändning som jag inte såg skulle komma. Man skulle nästan kunna kalla det självmål. Han säger en sak och gör en annan. Men det borde inte vara oväntat egetnligen.

Det var lite jobbigt, självförtroendet fick sig en liten törn. Men jag är på benen. Jag är lycklig. Men jag har hamnat i ett oerhört cynsikt stadie där allt som någonsin sagts till mig i god ton inte är värt ett skit längre. Jag erkänner jag gick på de vackra orden igen. Man vill väl inte tro det sämsta om männsikor? Hur kan folk slänga sig med så stora ord utan att mena vad de egentligen säger? Eller tokar jag dem fel? Har alla en baktanke med allt de säger. Är jag naiv som alltid alltid går på det? Känner mig så... lurad... Säg inte att du vill lära känna mig om du inte menar det. Säg inte att du tycker att jag är underbar om du inte känner mig. Kom för fan inte och säg att du älskar mig om du inte menar det. Det gjorde ont.

Känner att jag fortfarande har ett enormt behov av närhet och kärlek.

Så är jag desperat eller vad är det med mig? Klart att jag har ögon för män fortfarande när jag är ute. Men när jag kommer på mig själv med att redan ha räknat ut att han, han som står där, främlingen (som jag finner attraktiv).. han och jag har säkert inget gemensamt, han skulle inte gå ihop med mina vänner, och min familj skulle inte gilla honom. Nej, jag orkar inte ens försöka möta hans blick(!?).

Berätta för mig vad kärlek är...


Andra bloggar om: Män, Kärlek