Lägenhetsletande i huvudstaden del 2

I går var det söders tur. Söder söder, fantastiska söder. Jag vill så gärna bo på söder!

I snålregnet med en liten karta och en "uppsnittslad" bana gav jag mig ut till första objektet där jag skulle möta upp C som för den här gången följer med som min allierade.

Nni som läst tidigare vet att jag går vilse i stockholm och visst var jag rätt nära redan här också. Trots karta. Märkligt. Lägenheten låg på en tvärgata från Ringvägen, österut. Men när jag går där så slår det mig plötsligt att jag nog gått åt väster. Jag väner, går 20 meter och kommer på att nej. Jag har faktiskt gått rätt från början. Fan. Inte ens med karta reder jag ut det här alltså.

Strax efter att jag hittat fram kommer C med lille sonen L och allt vad barnvagnsbestyr heter. Vi klämmer in oss i den lilla hissen och L ser mest entusiastisk ut av oss alla. Vid entrén ser det som vanligt ut som en förfest med en snittålder på 20, skor ligger hullerombuller och det enda som saknas är hög musik, lätt röklukt och ölburkar. Men vi möts av ett jättefint kök nästan direkt när vi kommer in. Vidare så kommer "vardagsrummet" och till vänster finns "sovrummet", där man klämt in en 1.20 säng på längden vilket gör att vill man sträcka ut sig till en längd över 2 m så får man inte göra det i sängen.

"En 2 på 32 kvm kan det vara riktigt det"
Hörs sen skrockande, skeptisk röst. Sen blev han tyst när han såg hur bra planlöst det faktiskt var därinne.

Jag vara bara oroligt fundersam över hur sjutton jag skulle få plats med min tv-bänk och mitt piano. Nej. Det går inte... Fan. Den är för liten.

Efter den lägenheten så var det gångavstånd till nästa. Alldeles utanför frågar ett par damer oss om vägen. Grattis tänkte jag, jag med mina orienteringsskills.

Väl inne i trapphuset upptäcker vi att det inte finns nån hiss.

"jag hade inte ens gått hit och tittat om jag inte visste att det inte fanns nån hiss" säger C med lätt uppgiven ton och tar med sig L i en sele. Han är fortfarande mer entusiastik än vi men vi knallar upp. Jobbigt var det men det var en jättefin lägenhet! Välkomnanade hall, stort ljust kök, stort rum där jag till och med skulle få plats med både stor säng och mitt piano! Å jag är kär! Jag ville inte gå därifrån. 40 fina kvm. Det enda minuset var ju det där med trapporna. Så fort vi kommer därifrån så börja L gråta. Jag förstår honom. Så det blir paus innan vi går på den sista.

Iväg mot hornstull och med en irrgång på ca 20 minuter så hittade vi fram tillslut. Jag vet inte vad som gjorde det men jag gillade inte alls det här området. Det spelar ingen roll att metro berättar om att Dregen bor i närheten eller att Pelle Almqvist's lägenhet finns kanppt 200m bort. Jag gillar det inte. Väl inne i lägenheten är det rätt dött, vi kommer en kvart innan visningen, blöa och trötta. Det här var ingen rolig historia. Köket är från 30 talet, gasspis, litet, och inget kylskåp. Var i hela friden skulle jag få plats med det.

"Man får ju ta bort den här väggen" säger den söta, blonda mäklaren som nästan skämdes där hon stog och tog osäkert i den icke bärande väggen.

"Sätta in ett nytt kök går på 100 000" säger C och försöker se saker och ting positivt. Vidare berättar mäklaren att badrummet (som såg ut som en scen ur en skräckfilm) skulle stambytas och bli helkaklat enligt standard. Ett ljus i mörkret tänker C och jag men så lägger hon till att det inte kommer att gå att bo här på 10 dagar när detta ska genomföras. L börjar gråta, jag förstår honom och vi går ut.

Jag kan inte sluta tänka på den fina 40 kvadrataren och känner mig sjukt kluven. Jag som inte SKA slå till förrän tidigast december. Fan. Vågar jag gå miste om den här? Skit.

Säger hejdå med söder för att ta bussen till Fridhemsplan och tunnelbanan hem...

Is i magen, is i magen, is i magen.

Jag kommer inte att köpa.