Vad händer? Vill du göra slut?

Vi hade planer att ses som vanligt, jag såg fram emot det. Men plötsligt får jag ett besked som inte var glädjande. Fan också... vad ska hända nu.

- Ska vi fortfarande ses?
- Ja men vi får ändra planerna lite, det känns inte bra, vi måste prata. Fika?

Vi bestämmer en tid och en plats. Jag fundera och funderar, kan inte ta nåt beslut, ska nog inte göra det heller, inte i det här tillståndet. Jag sätter mig vid pianot... Min enda trygghet här... rensar huvudet.

På väg till cafeét är jag nervös, vad ska hända?

Jag och B har varit tillsammans i över 2,5 år nu. Det är lång tid.

B är redan där, ser glad ut, glad ut att se mig. Jag är inte redo för det här...

-Hej! Hur mår du?
- Jodå, sådär.

Vi sätter oss, jag med en apelsinjuice. Kanske kan c-vitaminerna ge mig motiation. Det är tyst. Jag tittar på mitt svarta sugrör i den solgula juicen.

B tittar på mig, pratar. Jag sitter fortfarande tyst och funderar.

- Annika, vad säger du, säg nåt?

- Jag vet inte vad jag ska säga, det känns inte bra.

- Men hur känner du då?

- Jag vet inte, jag är förvånad besviken. Allt var ju så bra och nu det här. Varför?

- Jag vet inte... Jag är lika förvånad som du. Men hur tänker du? Vill du ge upp allt, vi har ju kommit så långt ändå trots att det varit lite upp och ner, vi klarar det här!

- Jag vet inte hur mycket mer jag orkar med. Fortsätter vi och lyckas reparera det så känns det som om man bara går och väntar på nästa smäll i alla fall.

- Men vi fixar det här. Vi klarade det ju sist, vi kommer fixa det nu med.

Efter en timmes prat om framtid och dåtid, en del skratt och några lovord om en bättre framtid så känns det bättre. Jag känner mig mer motiverad och lovar mig själv med att vara mer ärlig i vår relation även om sanningen kan göra ont ibland och skapa konflikter. Men jag tror verkligen på B den här gången, det som hänt kankse leder till nånting bättre.

Vi skiljs åt utanför caféet i regnet, relativt glada och planerar att ses så snart vi kan igen. På hemvägen ler jag. Det känns faktiskt bra nu.



Epilog

Säga vad man vill men att vara med i ett band är ibland som ett kärleksfullt förhållande. Svek, upp-och-ner gångar, kompromisser etc. Den här gången handlar det om avhopp; igår basisten och i dag trummisen. Jag står i kvalet om det är värt att slita vidare, lappa ihop bandet igen. Med nya lappar som kankse ramlar av snabbare än de gamla. Men vi ska försöka... Men det är tungt men det sista jag behöver är fler avsked.

Tillbaka till pianot nu... som aldrig kommer lämna mig.

"Tålamod är konsten att hoppas."
- Luc de Clapiers de Vauvenargues