Tveksam och jävligt svensk(?)

Det är inte första gången jag tvivlat på mig själv och jag kommer förmodligen göra det igen. Trodde jag var bättre än så

Igår var det tvättdag. Klockan 16.57 gick jag ner i tvättstugan och slängde in min tvätt. På väg upp möts jag av en kille med två stora tvättkassar på väg ner.

Åh nej!? Tog jag fel, har jag tagit hans tvättid?

Jag blir alldeles kall och nervös och framme vid porten minns jag knappt min portkod.

Jag borde så klart frågat honom när jag mötte honom! Varför gjorde jag inte det?!

"Ursäkta.. hade du bokat tvättid nu?" Skit enkelt hade det varit.

Men nejdå, jag går mina två trappor upp... ställer mig i köket i väntan på att killen ska ringa på min dörr och fråga varför jag i helvete har tagit hans tid. Men jag är SÄKER på att jag hade den tiden nu... tror jag.. kanske. Fan.

Ingen ringer på min dörr.

Efter en timme går jag ner.. lite nervöst.. till tvättstugan. Funderade på om jag för första gången ska vara med om de omtalade tvättstugebråken som tycks förekomma titt som tätt. Kommer mina kläder ligga utslängda på golvet kanske! Gör folk så?

Väl nere i tvättstugan tittar jag noggrannt på bokningstavlan och på kalendern som sitter upp. Tittar igen. Och igen. Jodå. Det ÄR minsann min tvättid nu. Självgod som fan går jag och hänger upp min tvätt.

Frågan är varför jag tvivlade så mycket på mig själv från början.