from the top of my head

Jag har funderat, i ett så generöst land som vi faktiskt bor i där vi delar med oss av det mesta, skattpengar betalas in och vissa betalas ut till behövande. Inget egoistiskt tänkande här inte. Alla ska må gott och leva väl.

Självklart!

Vill du låna bilen? Självklart!
Kom och hälsa på, jag bjuder på mat!
Klart du kan få nyckeln till huset, känn dig som hemma!

etc.

Vi delar med oss som en del av det sociala en självklarhet. Vi vill inte upplevas som egoistiska. Vi vill dela glädje. Men.

En ska måste i ha för oss själva. Helt och hållet. I alla fall de flesta av oss.

Alla vill bli älskade och den de älskar vill de ha för sig själv. Man gifter sig, för att lova just detta. Vi blir arga när den vi älskar plötsligt delas med någon annan, vi blir så arga att vi inte ens vill se personen i fråga igen. Vill vill inte tänka tanken på att dela honom/henne med någon. Det ska bara vara min!

Så man kan alltså inte älska flera personer samtidigt? Kan vi bara bli ordentligt kära när vi vet att kärleken är ömsesidig och exklusiv? Älskar vi helt plötsligt inte personen i fråga när det visar sig att han/hon älskar någon annan, också?

Så ett av syskonen borde göra slut med sina föräldrar för de inte kan älska fler än en?

Är vi konservativa? Har giftemål spelat ut sin rätt, som i grund och botten känns som en handling för att vara säker på att kvinnan är orörd och kommer endast att tillhöra den blivande mannen.

Men om du nu träffar (eller har träffat redan) den mest fantastiska människan, du älskar personen över allt annat. Skulle inte du vilja att andra fick ta del av personen också? Var drar vi gränsen? Vi vill ju visa upp honom/henne. Vi vill att de vi håller av ska skaka hand med personen och få den att känna sig välkommen och kanske kramas om. Vill vi att de ska pussa honom/henne på kinden? På munnen?

I min värld är de som sårar varandra mest de som också älskar varandra mest. Det gör ont. Sluta.

Men jag är fortfaranade lite förvirrad. Vi upphör ju aldrig att såra varandra.. och det är på grund av den ständiga hetsen på att vi ska vara exklusiva. Om vi släpper allt då, låter alla göra som de vill, lovar inget, svär inte över nånting, vi bara är, vi ses och vi har trevligt. No strings attached. Jag har varit där. Det är lyckligt emellanåt, enkelt. Personen i fråga kommer aldrig vara otrogen eftersom det inte är möjligt, ni har inget förhållande med krav. Så jag undrar;

Blir vi bara lyckliga när vi får känna oss exklusiva? Borde vi inte göra nåt åt vår självkänsla i så fall eftersom vi måste ha någon annan för att bli som allra lyckligast?