Tuseday, bloody tuseday

Jag har jobbat 11 dagar i sträck nu. Det har gått oförskämt bra men det känns lite nu. Speciellt som nu när jag är ledig i hela 30 timmar innan det är dags att jobba igen och det känns som långt kvar till att jag ska börja jobba igen. Snacka om att anpassa sig efter situationen. Men jag mår faktiskt väldigt bra.

På tal om att må bra(?) så har vi väldigt många sjukanmälningar på vårt jobb. Korttidssjuka. Jag som är otroligt naiv och alltid tror det högsta om männiksor blev lätt chockerad när en veteran på jobbet berättade om hur han studerat folks sjukskrivningar under åren. "Jaha, nu går A och tar sig för ryggen och beklagar sig för alla, du ska nog se att hon sjukskriver sig i eftermiddag" eller "Aha, G jobbade extra i söndags, då kommer han vara "sjuk" på fredag"

Jodå, det stämde. Oftast. Folk har lärt sig systemet och utnyttjar det med gott samvete. Det värsta är väl kankse inte att det görs, även om det är rätt illa, utan just för att företaget inte gör nåt åt det! Det är helt otroligt. Jag försökte ta upp den här diskussionen med mina chefer. För vissa personer som är sjukskrivna så ofta måste ju följas upp. Om det verkligen är sjuka så ofta så är det ju fruktansvärt och då borde de ju verkligen få hjälp. På nåt sätt. Nånstans mår de ju inte bra. De andra som sjukskriver sig bara för att de är lediga borde verkligen ifrågasättas.

Nåja, nog om jobb nu.

Jag har äntligen fått lämna blod nu. Det tog ett tag, typ 5 år, innan jag fick (och tog tag i det). Första gången blev jag ju ratad eftersom de tyckte att jag behövde mitt blod själv, i början på den här sommaren, som var, när de kallade mig så var det dagen efter hultsfredfestivalen. Inte den lämpligaste dagen kankse. Den gången tyckte JAG att jag behövde mitt blod själv så jag behöll det. Tills i förrgår.

Jag erkänner, jag ver nervös hela förmiddagen på jobbet innan jag skulle till blodcentralen. Vet inte riktigt vad jag var nervös över, jag är inte så rädd för sprutor. Det var nog mest tanken på att en massa blod bara skulle rinna ur mig. Sen den tysta sjuksystern, som verkade lite barsk, gjorde ju inte saken bättre. Nervöst satte jag mig på bristen/stolen (som var tokigt skön) och drog upp ärmen på tröjan. Berättade för henne att det var första gången jag var här och då blev syster dyster mycket trevligare och pratade en massa. Det kändes lite bättre nu, tittade som vanlgit bort när det var dags för nålen och hon försökte distrahera mig med ytliga frågor eller jag kommer inte ens ihåg vad hon sa.

Nej, det gjorde inte så ont det där sticket. När jag sen tittade på det så utbrast jag;
- Men gud vilken stor nål!
Den var verkligen skitstor! Hur kunde man vara rädd för sprutor förr när de såg ut som tjockare hårstrån? De var ju ingentig mot det jag just då hade i armen. Henens kommentar till mitt uttal;
-Ja, men du vet det är mycket blod som ska ut.

På ca: 7 minuter var det klart. Det var nu det nervösa momentet kom, hur jag skulle må efteråt. Jag vet att jag har rätt lågt blodtryck och det blir ju inte högre när de tappat ut 4,5 dl, skulle man hälla ut det skulle det täcka mitt soffbord på 50cm x 50cm, typ (ja jag räknade lite på det... nördigt). Syster, som nu blivit den trevligaste syster jag träffat servade mig med juice och mackor att äta och sa jag skulle vänta där en stund så att jag fick hämta mig lite. Satte mig i väntrummet där och läste tidningen. Mådde bättre än väntat men hade lite halvsvårt att fokusera blicken (förmodligen bara paranoid). I alla fall så kom Systertrevlig in och tittade till mig några gånger under de tio minuterna jag satt där och även en annan syster för att försäkra sig om att jag inte svimmat av. Snällt.

Sen när jag var tillbaka på jobbet vad jag på världens bästa humöret. Visserligen hade solen tittat fram också, men jag var verklgien på strålande humör! Hade teorier om att det måste varit allt dåligt som kom ut med det där blodet jag nu gav bort(!) och att jag nu var helt fri från dåligheter varpå en kollega tittade på mig som om jag vore dum. Men jag är sån, måste alltid ha nåt att "skylla" på när det kommer till mitt sinnestillstånd eller situation. För det kan inte bara vara så?

Alla borde ge blod, som kan. I alla fall om ni mår lika bra som jag efteråt!