Det har slagit mig många gånger om jag verkligen varit kär på riktigt. Jag tror inte jag har det. Alldeles nyss deltog jag i en undersökning om realtioner på Spray och på frågan vad man skulle göra om drömmannen fick sitt drömjobb 500 mil bort så var det tveksamt. Skulle jag följa med? Skulle jag tvinga honom välja? Vilket alternativ väljer man av riktig kärlek?
Om man verkligen älskar någon så ska man väl släppa dem fria? Det tycker jag i alla fall och jag har inte ens bundit mina relationer med ett hårstrå. Såhär i efterhand så vet jag inte om det var rätt. Men det är väl inte så att man i ett förhållande ska berätta för den andra vad den "får" göra och inte. Men samtidigt så om man gör det så visar det på passion som inte kan döljas det vill säga stark passion. Därför undrar jag om jag någonsin har varit kär. Jag har aldrig brusat upp, skrikit åt honom, eller visat okontrollerade känslor. När bli det min tur att kasta rödvinsglas i väggen och smälla i dörrar?
Jag hatar att jag är så förbannat sansad. Alla vill väl se känslor?
Ok. Alternativet tvinga honom välja mellan jobb och mig. Det är ju rent av löjligt tycker jag. Om du skulle välja det alternativet så berätta gärna hur du tänker, för jag förstår inte. Visst det är "bara" ett jobb. Men att se den lyckan hos någon man älskar som just fått en dröm infriad är inte det värt mer? Han kankse väljer dig för att han älskar dig otroligt mycket men det där kommer ändå att följa med honom resten av livet, att han inte tog jobbet. Eller behöver du ett kvitto på att du är värd mer än ett jobb? Måste det vara så svart på vitt? Men som sagt.. Jag tror inte jag har varit så kär så att jag överhuvudtaget skulle vara en bra person att delta i undersökningen.
Om kärlek är som jag tror att den är, som inget som jag tidigare upplevt. Att hitta någon som jag omöjligt kan leva utan. Någon som får mig att känna mig älskad och vacker. Om kärlek är så, då slänger jag allt för honom och åker dubbelt så långt, om det behövs, för att få vara med honom.
onsdag, maj 17, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Nice....
:-)
som Shakira sjunger..."for you I would move to a communist country..."
Vet inte om kasta vinglas är lika med kärlek...men ibland undrar jag om man kanske inte tagit sin älskling lite förgivet...litat för mycket på honom...och därigenom tappat passionen???
Jag växte upp med mantrat att kärleken inte skulle hindra mig från att göra det jag vill. Dvs. skulle jag få det där jobbet så skulle jag ta det. Men vet inte hur jag skulle göra i verkligheten. Fast nu var ju frågan iofs omvänd. Men blir rätt intressant att tänka på det tvärtom också.
ohhh jag hade ju följt med, resa, flytta utan att jag behöver greja jobbet. Perfekt!
Får jag inte följa med och han sticker, fyyyy.
Men det säger jag inte innan, han får välja först sen agerar jag. Rätt eller fel? Vet inte..men då har han ju valt i alla fall sant och ärligt vad han ville så väljer jag sant och ärligt utifrån det.
Fast å andra sidan skall han vara på nordpolen i 2 månader...då klarar jag mig hemma. si eller så...bla bla :-)
Och visst jag kan kasta lite glas med, temperament...fast det har inte med kärlek att göra...utan med ja,...temperament/känslor, jobbigt sådant. Så har jag en partner som är cool lugn tror jag ju att han är halvt utan känslor...jämför ju med mig själv.
lite svammel från en som glömmde sova i natt...
Skicka en kommentar