Jag ger upp

Trodde aldrig jag skulle säga det här men jag ger faktiskt upp.

I 10 år och 7 månader och 3 dagar har jag skrivit dagbok, dag för dag, jag hade full koll. Första fyllan, första kärleken, första kyssen, första bostaden, sista dagen i skolan, första pojkvännen, tentor, examen, begraviningar, bröllop, festivlaler, första anställningen, allt. Jag hade koll på exakt datum, och har det fortfarande visserligen. Men nu räcker det. Jag började halka efter efter festivalerna i sommar sen hände det alldeles förmycket och nu ligger jag efter så pass mycket att jag inte kommer ihåg vilken dag jag gjorde vad. Med risk för att låta som en potentiell mentalpatient så har jag lite ångest.

Men när jag kom att tänka på det så är det inte många gånger jag faktiskt gått tillbaka och tittat vad som hände när och varför. Vissa saker mår jag dessutom bra av att inte bli påmind om. Jag kanske inte ska säga att jag ger upp men jag tar definitivt en paus. Så Stockholm kommer inte att dokumenteras. Så efterlevande får slita sitt hår för att fundera ut vad sjutton som hände under min tid i Stockholm. Om det bli några efterlevande som har intresse vill säga.

Fast jag är inte helt ur spel nu när jag flyttat till stockholm, om ni som känner mig väl fick panik nu, nejdå, jag har börjat köpa skor igen så nu är ordningen återställd. Nu ska bara musiken komma igång också så är jag ordentligt på banan igen.



"Time is free, but it's priceless. You can't own it, but you can use it. You can't keep it, but you can spend it. Once you've lost it you can never get it back."
- Harvey MacKay

What the Hell Am I Doing Here?

Igår gick jag vilse igen. Eller nej, jag var på ett ställe där jag inte visste var saker och ting låg runt om kring mig. Nackdelen med tunnelbana är att man får inte saker och ting hänga ihop.

-Vadå? Ligger inte t-centralen i en 90 gradervikel efter att ha åkt spikrakt förbi bromma, alvik, hötoget? Hm..

Hursomhelst. Igår kom turen till Kungsgatan och hötorget. Jag kliver av tunnelbanan, går för en gång skulle upp på rätt ställe och hamnar precis på kungsgatan. Är otorligt stolt över mig i just detta ögonlbick, trots att jag känner mig otroligt dåligt ful, otrendig och småfet när alla smala modelliknande tjejer (och killar) går förbi. Det luktar stureplan...

Eftersom jag inte vet var Sagabion ligger så ringer jag P som jag ska träffa. Hon skrattar gott åt det faktum att jag inte hittar. Igen.

-Gå mot stureplan, vet du var du går då?
-Nej.
-Haha, ok.

Följande prat handlar om att identifierat diverse butiker och väderstreck tills det jag vet var jag ska gå. Äntligen dyker ett bekant ansikte upp och vi kan gå in i biosalongen där tack och lov stolar och rader är nummrerade så man hittar.

Annika. nästan vilse, någonstans i Stockholm. Del 1

Jag har självdistans (vill jag tro) och samtidigt underskattar jag mig själv, därför är det här "Del 1". Utan min vetskap att jag kommer att gå vilse igen. På nåt sätt.

I lördags gick ju som sagt flyttlasset och nu är det till att anpassa sig till ett liv i en stor stad, i ett lite rum med stora förhoppningar.

Mitt stora mission idag var att få tag i bredband. Och på frågan; "Kan du klara dig utan internet?" Svara jag; "Nej". Eftersom jag inte vet var jag kommer att hamna och inte tyckte det var en bra idé att binda upp min sambo, Farmor-snart-90-år, på ett bredbandsabonnemang så är ju mobilt bredband kanon! Bra. Skitenkelt!

Så jag knallade upp till vällingby centrum, visste att butiken jag ville åt låg i K:fem huset men var? Jag runt hela huset innan jag vågade gå in. Allt är så superfräscht därinne så att man nästan tror man måste ha en inträdesbiljett för att komma in. Jag såg nog väldigt vilse ut med tanke på mannen i cafét som tittade på mig aningen förvånat över sin tidning, men jag hittade tillslut!

Jag möttes av en supertrevlig tjej (Hejdå myt om otrevliga Stockholmare) i 3-butiken. Hon Bekräftade hur lätt allting skulle var och att det bara var att plugga i och åka ända tills...

"Vad har du för dator?"
"Mac"
"Jaha.." säger den trevliga expediten med en något fallande ton som sen snabbt väder och optimismen sprudlar i henne igen.
"Då måste du ladda ner två drivrutiner från vår hemsida, det är jätteenkelt och sen följer du bara intstruktionerna!"
"Ok... Men jag har inte tillgång till internet innan jag får igång det här modemet"
"Ajdå, ja det är ju internetcafé i så fall"
"Hm.. ok, men jag tar det ändå, jag får lösa det där"

Väl ute ur det fina huset med fundersam min går jag ändå till tunnelbanan för att ta mig in till stan i hopp om att hitta ett internetcafé. Då kommer jag precis på att jag kan ta ner de där filerna till min mobil och sen skicka dem till min dator via Blue Tooth! Jag är ett geni!

Fast nu sitter jag redan på tunnelbanan men en tur i stan dödar ju ingen tänker jag och sitter kvar för att studera vilsna turister med en livrädsla att de ska fråga mig om vägen nånstans. Jag är förmodligen den siste de ska fråga! En man går och lägger ut små laminerade kort, på sätena, med en text och en bild på. Jag sneglar på kortet och läser nåt om hans sjuka 17-årige son. Slutar läsa. Skymtar en bild på en tanig kropp som är sängliggande. Nej. Jag KAN inte skänka pengar till alla som tigger. Nej. Jag ska inte. Hela tiden tänker jag på det en vän sa till mig en gång, när jag uttryckte dåligt samvete för att jag inte skänker mer till behövande, "Man kan inte hjälpa alla Annika".

Väl inne i stan hoppar jag av vid Hötorget i tron på att jag kom direkt till Gallerian. Pappa (uppväxt Stockholmare) sa ju att det var där jag skulle gå av. Det var det också. Men jag lär mig aldrig, ALDRIG, att det är skillnad på höger och vänster när man kommer upp ur marken. Japp. Då var jag vilse. Äsch då... Det är fint väder och jag är inte den som stressar upp mig. Hittar faktiskt Gallerian rätt lätt, men det var ju en omväg på grund av T-banesnesteget.

För första gången i mitt liv kände jag mig mättad över mitt materialistiska behov. Jag gick inte ens in i en skoaffär! Det är ju till och med rea! Otroligt! Fantastiskt! Fast jag var trött, och hungrig. Måste varit därför. Efter en kort titt i Gallerian gick jag ut ur en av alla entrér och visste naturligtvis inte var jag var när jag stog på vägen. Fan. Men där är Kungsträdgården, den känner jag igen. Men jag behöver en T-bana. Hittar den av sen slump, åker till T-centralen för att byta och så var vi där igen. Gick upp i fel trappa åt fel håll och nu är jag på Vasagatan. Jag som inte ens skulle behöva ta mig upp till markplan om jag hade gått rätt från början.

Tog mig igenom T-centralens väntsal med en konstigt känsla att för en gångs skulle INTE vara på väg långt bort som jag alltid brukar vara när jag är just där. Fast det var en bra känsla. Men nu ville jag bara hem till Råcksta igen till mitt bredband.

Järnspöken

Just nu borde jag fortsätta packa flyttlådor. Jag borde duscha. Jag borde skriva dagbok som jag ligger efter med 7 dagar nu. Jag borde duscha och ta mig ut.

Är det inte fantastiskt vad mycket annat man (läs; jag) hittar på när det kommer en massa måsten. Skriva blogg till exemepel. En annan sag i flyttstöket jag kom på som var viktigare var att spela piano (pianot kommer ju förmodligen gå upp i rök om jag inte gör det nu... förmodligen..) eller browsa bland söta små kattungar på blocket (inte för att jag kan skaffa en utan för att jag vill ha en). Jeez..

Jag har separationsågest. Allt händer lite för snabbt just nu. Jag har inte ens hunnit landa och smälta alla intryck från Roskildefestivalen (som för övrigt var fantastiskt på alla sätt och vis) innan det är dags att flytta på sig igen. Det blir alldeles för påtagligt med flyttlådor över hela lägenheten. Shit.. det händer verkligen. Jag ska inte bo här mer, smålänningarna får numer klara sig utan mig och jag vet att jag kommer vara saknad. Jag undrar vad jag kommer att sakna.

Kändes som igår när jag pratade med M och vi sa hur roligt det skulle bli om jag verkligen fick det där jobbet och flyttade till Stockholm, allt var prat som jag inte trodde skulle inträffa på ett bra tag framöver om ens aldrig. Allt det där händer.

*nyper*

På lördag går flyttlasset och det är med väldigt blandade känslor.



Är dom inte fruktansvärt söta!

Plast i stora lass

En arbetskamrat till en annan;

- Annika, har du lust att komma på Tupperware-party i Juni?
- Ja! Vad kul! Jag kommer jättegärna!
Kommer förmodligen inte köpa nånting men det kan vara kul att se vad det handlar om.

Jag fick en liten lapp i min hand med tid, plats, anmälningsdatum och adress, utskriven och redigerad i word eller liknande. En inbjudan till "plastparty". Jag har aldrig var på Tupperwareparty och jag ville verkligen gå. Har jag blivit tant på allvar nu?

Ett par veckor senare var det dags. Hos värdinnan, som är en av mina medarbetare, hade alla redan anlänt, jag var sist. Det är ju ett event utenför jobbet och där behöver man inte vara punktlig, trodde jag. Ute på altanen möts jag av ett helt bord med färgglada plastgrejer. Tupperware-konsulenten ler på amerikanskt, ytligt vis och hälsar mig välkommen.

Konsulenten presenenterar sig självoch är otroligt hurtig och klämkäck när hos står där i sin rosa topp och demostrerar sina produkter och jag tänker;

-Vafan gör jag här.

Efter en halvtimmes demostration, känn och kläm får vi poroduktkatalogen i våra händer och det är nu det spårar ur. Det fanns tokigt mycket att välja på och så funktionella vissa grejer var! Jag som inte skulle köpa någonting gick därifrån med ett kvitto på en order för nära 900-lappen och mår kalasbra!

Fotnot.
ryktet har sagt at en konsulent tjänar ca 70% av försäljningen av produkterna. (Tro sjutton hon var så klämkäck och dan då!) Nån som kan konfirmera dessa uppgifter?

Sådärja

Jag har sagt upp mig. Eller sagt upp mitt jobb heter det mer precist. Jag har sagt upp min lägenhet, min telefon, mitt bredband och min hemförsäkring. Jag har sagt upp Jönköping.

Nu ska flickan som växte upp på den lilla orten med tummen i munnen flytta till storstaden och ha en yrkestitel som Projektledare. Låter livsfarligt men jag har aldrig varit gladare.

Jag ska få ett jobb där man är ledig på helgerna(!?), jobbar dagtid(!?) och får minst 6 veckor semester(!!?). Nej mina arbetserfarenheter är inte sunda och inte bra. Vem kunde tro att det skulle bli så när jag överlycklig fick den där anställningen hos bemmaningsföretaget som bara skulle vara i 2 veckor. Det blev 3 år i stället. Lärorika år. Minnesvärda år. Rätt tuffa år, i alla fall de senaste. Nej nu var det dags att stämpla ut en gång för alla.

Hela min kropp visste att jag skulle få det här jobbet, från de att jag la ögonen på annonsen till det att jag lämnat den 2:a intrvjuomgången. Jag visste det men vågade inte hoppas för mycket. Jag är glad.

Jag hade tänkt sammanfatta mina näsatn 7(!?) år i Jönköping men det är mycket som ska sammanfattas och det kommer bara sluta med ännufler parenteser med utropstecken och frågentecken i.

Jag hör av mig.






"The dictionary is the only place where success comes before work"

Jag vet för mycket nu

Varje dag på väg till jobbet cyklar jag förbi en lågstadieskola med lekande barn och varje gång tänker jag på vad skönt det var att gå på lågstadiet. Det största problemet man hade var att vara orolig att inte hinna välja den bästa trampcykeln på rasten eller stå först i hopprepskön till "strömmen" och dessa suddgummin... Det hejdlösa samlandet, måste ha! Världen var liten och sommarlovet som kom varje år var otroligt långt och arbetsfritt. Fan vad skönt det var.

Vad händet sen? Pojkar? Killar? Män? Vadå inget barn-/studiebidrag längre? Vadå,
betala saker själv? Jobba? Jaha? Ska jag välja min framtid? Men min barbie har bara en bil och jag har ingen my little pony med vingar än. Mamma, Pappa!?

Plötsligt började vi lära oss saker, förstå varför vuxa människor gråter fast de inte har ett skärsår eller brutet ben. Plötsligt börjar vi tycka saker och ifrågasätta. Plötsligt gör vi misstag som vi bittert får ta itu med. Vi sårar personer och vi blir varse om det.

Vi lägger band på oss och är inte helt uppriktiga eftersom vi nu vet att det kan påverka människor negativt. Vi börjar ljuga. Vi analyserar och utvärderar. Funderar.

Nu har vi ett ansvar. Vi måste ta hand om oss själva och då får barbie och de andra stryka på foten. Vi måste bli "vuxna". Livet är inte en lek längre, nu är allt på allvar.

Väl framme på jobbet släpper tankarna om de lekande glada barnen och jag kommer direkt tillbaka till nutid. Vuxentid. Då var det dags att ta ansvar igen då...


"Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad"

Forgive and forget?

Jag älskar tidigt mornar. Allt är lugnt, tyst. Nästan dött.

I morse när jag cyklade hem från jobbet var det precis så. Lugnt, tyst, nästan dött. Små spår av en trevlig afton med öl längs cykelvägen, en och annan som väntade på bussen alldeles för tidigit för att vara på väg någon annan stans än hem i gårdagens festkläder.

En av dem går i rask takt, klackarna ekar mellan husen. 10 meter bakom henne kommer en man och ropar efter henne, festklädd. Hon ignorerar honom. Har ropar igen och blir väldigt mjuk i rösten. Hon vänder sig om, hon skriker nånting åt honom och har ett upprört kroppsspråk som visar på att hon inte vill att han följer efter henne. Eller är det precis det hon vill? Hon forstsätter gå, han efter. Vad har han gjort mot henne? Han har gjort henne upprörd och jag beundrar henne för att hon kan sätta ner foten. Hon går därifrån utan att trollbindas av hans lena ord. Hon har fått nog, hon vill inte veta av honom. Hon står på sig.

Jag önskar jag kunde vara så. Gå därifrån för mitt eget bästa och inte låta mig förblindas av alla känslorna. Flippa ur och slänga igen en dörr bakom mig och hålla den stängd när det gör ont. Ett snabbt avslut. Men det är inte jag. Jag tror inte på det. Jag förlåter snabbt. Lämnar inget osagt och inget åt slumpen, jag står ut lite till. "Vi löser det". Jag kan anpassa mig. Rationell till min nackdel. Jag blir så trött på mig själv. Eller är det anledningen till att jag är den jag är. Varför andra älskar mig och bryr sig om mig. Vad får jag ut av det? Jag har ändå en känsla av att vara överkörd, även om det är för en kort stund, men det vet ingen.

När jag cyklat förbi dem kan jag inte låta bli att vända mig om för att se om hon är ok. Hon går fortfarande i rask takt och han efter på ett säkert avstånd från henne när det plötsligt slår mig.

Det kanske är hon som gjort honom illa?


Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future.
- Paul Boese

Kära Dagbok

Jag fick för mig att skriva dagbok ingen, har haft ett långt uppehåll om att berätta hur jag mår, känner, tycker i text. Så jag satt mig ner för att skriva, fastnade i gamla anteckningar, såklart. Blev alldeles varm i kroppen när jag läste om hur det var att vara galet kär den där sommaren, jag hade aldrig varit lyckligare. Jag log.

En stycke längre ner mår jag sämre. Det är inte kul att läsa längre. Anteckningar från en osäker flicka som saknar självaktning och någon som saknar självförtroende. Usch!

Jag slutar läsa och funderar över dagbokens vara och icke vara. Jag har alltid hävdat att dagboken kan vara bra i de stunder då man ifrågasätter en viss situation och man behöver lite förankring i en värld där man kanske svävar på moln. En påminnelse om hur saker och ting var. Men jag vet inte längre. Jag är ju den som lever en dag i taget och tar tillfällen i akt utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Eller ska jag kankse skriva dagbok bara för att få ner saker och sen aldrig läsa det igen?

Varför skriver du dagbok?

An End Has a Start

Då var vi här igen... nytt år, nya tider, nya löften, nytt liv?

Jag försöker alltid intala mig själv vid varje nytt år att det är en nystart. Ett avtramp liksom. För är det nån gång det ska bli en ändring på någontig så är det nu, vid årskiftet. För det måste ske dramatiskt, det måste kännas. Måste år 2008 bli annorlunda, måste jag förädra mig själv, mitt sätt att tänka, min inställning. Var 2007 vekrligen så dåligt?

Vid tolvslaget tar jag i hand med en av gästerna på festen och vi avlägger samma löfte. Samma löfte som jag gav året därpå; Jag ska tänka på mig själv, inte slösa tid på dåliga relationer. Livet är för kort! Jaha... Men var 2007 så jävla illa då, eftersom jag lägger löftet en gång till?

Hm... Får se nu. Jag började älska någon otorligt mycket. Han älskade mig också. So far so good. Det kom en massa saker i vägen som gjrode allting svårare men ändå kunde jag inte slita mig från honom. Visst, sen var det ju det där med att han inte ville ha en seriös relation, en relation som någon gång skulle leda till samboliv och hela baletten. Nej visst. Men jag köpte det. Skit i sambolivet och hela baletten! Jag tar hellre det här! Denna fantastiska människa som berikat mig på alla sätt och vis under en tid! Jag var ju galet kär! Jag ångrar inget! Hur ofta blir man kär egentligen! Aldrig! Sagan fick sitt slut i alla fall... Jag älskar honom. Problemet är väl att vi är på samma sida men i helt olika böcker.

Så alltså var inte 2007 dåligt. Jag slösade ingen energi eftersom jag inte ångrade någonting. Så är det nu 2008, på kanten till 25-årsdagen, som jag verklgien vet vad jag vill ha? När jag den här gången verklgien vill ha sambolivet och hela baletten! men det jag då lovar är inte att slösa energi på relationer som inte leder någonvart. det jag lovar är att inte låta mig förblindas av kärleken och ärligt... hur roligt är det?

Skit i löftena det här året, det kommer inte bli som du tänkt dig i alla fall. Njut av livet i stället! Livet är för kort.



Till E: Du är fantastisk. Tack.

"If everything could ever feel this real forever.
If anything could ever be this good again"
everlong - foo fighters

Ja, visst är det orättvist

Inte ens Du har väl missat alla dessa talangdokusåpor som går på tv nu; Idol, Top Model, Pussy Cat Dolls(?), Runway etc...

Jag vet inte varför men jag gillar att titta på det ibland och en sak har nog alla dessa gemensamt.

I den lilla intrvjun som görs med en deltagare i tävligen som kommer alltid, ALLTID tycka-synd-om talet.

"Min mor dog när jag var 6 år... jada jada... *tårar*... Jag är värd att bli stjärna"

Eller ännu värre, när en jurymedlem undrar varför personen i fråga vill bli modell:

"Jag växte upp i förorten med knappt några pengar... jada jada... Jag är värd att bli topp modell!"

Men herregud!!!

Ja jag tycker också det är skitsynd om de personer som har fått en sån hemsk uppväxt men det är väl inte DÄRFÖR de ska bli stjärnor, idoler eller nåt annat tokkommersiellt. Dom är där för att de har en talang och det är DÄRFÖR de blir stjärnor, modleller. Välkommen till (den kalla, hårda) världen.

Eller är det den som har haft det värst i livet som ska vinna i den här sortens tävlingar. De skulle ju i så fall göra dem i juryn till nån form av frälsare eller socialarbetare. Och vem bestämmer egentligen vem som har det värst. Den rike? Den fattige? Den föräldraröse? Den bostadslöse? Han som aldrig varit kär? Hon som gifte sig med "fel" man? Modern som lämnade bort sitt barn mot sin vilja? Killen som aldrig tog chansen på det där tokbra jobbet? Tjejen som mobbades hela sin uppväxt?

Ta tag i ditt liv, du har bara ett. Lägg det för guds skull (eller din egen) inte i andras händer. Definitivt inte i en hårt mediastyrd, hänsynslös, oempatisk jurypanel som bara bryr sig om pengar.

Underbara Myndighetssverige!

Häromdagen så publicerade Aftonbladet en artikel; "Kosumenter rasar mot GB's 'Flickglass'" (Länk). De skriver bland annat om att Sveriges Konsumenter tycker att det är alldeles för uppenbart mot vilka marknadsföringen är riktad till. Ok. Men var ligger brottet?

Det jag menar är att i så fall borde företag som Dressmann också hängas ut, är det inte uppenbart vilket kön (målgrupp) den reklamen riktar sig till så vet jag inte vad. Det kanske finns massor av kvinnor, tanter, flcikor som vill bära den typen av kläder, ska inte utformningen av produkten vara könsnutral där också då? Måste man ha könsneutral marknasföring? Jag har inte läst nån juridik eller andra riktlinjer för vad som gäller vid marknadsföring, men snälla nån. Det är väl ingen som står med en pistol i nacken på de som faktiskt vill köpa varan som ett företag så "hemskt" har marknadsfört i riktining till ett annat kön.

Om man vill konsumera något så gör man väl det och skiter i vem reklamen riktar sig till? Eller menar Sveriges Konsumenter att vi är så (ursäkta uttrycket..) jävla dumma att vi inte kan tänka själva?

Sveriges Konsumenter, som har dragit igång det hela, är väl de största bovarna som spär på allt vad könsstereotypiskt heter. Om ämnet aldrig hade tagits upp så tror jag knappt att nån ens tänkt tanken på att glassen skulle vara riktad till tjejer. De är snarare de som sitter där som har fördomar de olika könen. Bara för att en glass är rosa, stjärnformad och glittrig behöver den inte vara riktad till småflickor?

Herregud... folk svälter i vissa länder men här är vi oroliga för hurvida en glass är könsneutral eller inte...

Jag blir förbannad.

Bokrea

Jag har varit på bokrea. Jag tycker alltid det är sån hysteri när det är på tapeten; tidigar skickas ut tidigt om vilka böcker man kan köpa billigt och det slängs lakan över högar av böcker som inte får tas bort förrän den stora dagen. Tänk om man faktiskt vill köpa den där boken just då till originalpris... får man inte lyfta på lakanet då? Aldrig har väl handeln varit mer ärligt i så fall.

"Nej nej! Lyft inte på lakanet! Du får boken för minipris om några dagar om du väntar!"

Bokhandeln kankse är den mest... ärliga?

Jag förstår inte heller varför folk står i kö på tolsvlaget för att kasta sig över sitt bokfynd. Det finns ju många många ex kvar även tre dagar efter. Det är ju inte som andra reor där man slåss om storlekar direkt. Eller är det nånting annat jag missat? (Det är faktiskt bara andra gången jag fydar på en bokrea). De kankse försvann riktiga guldkorn där några minuter efter tolv som jag gick miste om. Men det jag inte vet lider jag ju inte heller av.

Märkte, där i mitt bokflanerande, att jag drabbades lite av fynda-skivor-syndromet. Du vet när man går och plockar på sig en massa massa grejer;

"Den måste jag ha!"

"...och den här hade jag helt glömt!"

"Jag har ju alltid velat köpa den här!"

Inte heller den här gången gick jag därifrån med allt jag en gång tagit åt mig. Det slutade med två böcker. (ungefär som skivsyndromet brukar sluta också). Jag köpte ett Rocklexikon och ett Fransk-Svenskt(och vice versa) lexikon. Jag är otroligt nöjd! Jag tror att 2007 blir ett bokår för min del. Försöker i alla fall intala mig det. Så förutom mitt musikinredda rum, med alla instrument man kan tänka sig (i min stora villa vid havet) så kommer det att finnas ett stort bibliotek också. Jag älskar att drömma =).

Nu ska jag återgå till mitt Rocklexikon, vilken guldgruva! Vilken timekiller! Vilken underhållning! Alla borde äga ett!

Självhjälp

Musik hjälper till att minnas, att bli glad, att glömma, att gå vidare, att bli kär, att leva, att längta, att sakna, att stilla sinnet.

Om mitt liv var en film så skulle den låten var ett av spåren på soundtracket;





... get a hold of yourself, don't worry about the aftermath...

Man kommer aldrig längre ner än till marken

Ibland känner jag mig som den där fallskärmshopparen som aldrig fick ut sin skärm ordentligt.

Han kastade sig ut, han var ute efter kicken, han fick den också. Sen kom paniken. Han ser slutet men ger inte upp i alla fall, nånstans tror han att han ska klara sig.

De som bevittnar allt är övertygade om att det kommer att gå riktigt illa.

Han träffar marken. Hårt.

Hans vänner hittar honom. Han har överlevt men är väldigt chockad.

Han kommer att hoppa igen.

Jag med.




När kärlek inte är galenskap är den inte kärlek.
-Pedro Calderòn

Handlar allt om kontroll?

Jag föll igår. Tappade kontrollen och skadade min fot.

Jag föll (för Honom). Tappade kontrollen och blev ledsen.



Innebär det alltid att man skadar sig på ett eller annat sätt när man tappar kontrollen?

Föraren av bilen tappar kontrollen och kör in i ett träd. Han skadar sig.

En person tappar kontrollen av sina handlingar och sitt psyke och ger sig på en oskyldig människa. Nån/Några blir skadade.

Brandmannen tappar kontrollen av en brand. Olyckan är ett faktum.

Killen som ska göra sitt livs redovisning tappar kontrollen, stammar coh får inte fram något vettigt. Han mår jättedåligt.

De älskande paret som bråkar tappar kontrollen och säger saker de inte menar till varandra. Dom gör varandra illa.



Betyder det i så fall att människor som alltid kan hålla kontrollen aldrig skadar sig själv, eller andra?

Media snodde romantiken. Har den tagit Prinsen med?

Jag har fastnat i ämnet män... och kärlek. Romatik. Eller snarare bristen på romatik. Jag är helt överygad om att man var mer romantisk förr i tiden. För att man kunde det. Jag tror att kommersialismen har dödat romantiken. I alla fall delvis.

Tänk själv, alla dessa påtryckningar att det ska köpas blommor och choklad och söta små kort. Jag skulle älska det! Men ärligt talat, får du blommor och choklad, OCH kort? Jag har fått blommor, till och med levererade till dörren. Jag har fått choklad (på julafton av en släkting...). Kort får jag på min födelsedag. Men allt på samma gång? Nej. Det där har blivit så uttjatat i media så att ingen törs komma springande med det, tror jag...

"Det skulle kännas så corny"
"Nej gud, det är för klyschigt"
"Näe, det är pinsamt"
"Det är så himla förutsägbart"

Egentligen är det ju inte blommorna, chokladen och kortet som väger tyngst i sammanhanget utan det faktum att nån har tänkt på en, tagit sig tid, gjort nånting som han vet att hon uppskattar. Jag tror att media tillsammans med kommersen (de går väl redan hand i hand kankse...) kommer att ta död på vårt kreativa tänkande. Så mycket prylar det går att köpa, inget blir personligt längre, allt är gjort. Alla blir så himla bekväma. Jag menar vem hade inte uppskattat att få en handplockad bukett från det vilda istället, hemgjorda små chokladpraliner och ett egendesignat kort som är helt unikt.

Handeln har ju redan dragit fram alla röda kort, nallar etc för att dra med folk i det romatiska havet, speciellt, den 14 februari. På senare tid gillar jag faktiskt den här dagen. Det blir en speciell stämning om man ger sig ut bland folk. Alla par verkar ha grävt ner alla små bekymmer och eventuella problem i sina relationer. Folk är nog mer kärleksfulla mot varandra en sån här dag. Eller så kankse jag ser det jag vill se. Jag blir glad av den i alla fall. Vi kankse behöver en dag som denna (februari är ju ändå bara mörk och slaskig) även om den är fruktansvärt konstlad och skapad för at dra in pengar.

Jag tror att alla är romatiska, de som är mest romantiska är dom som inte vet om det själva. Jag har mest erfarenheter av dem som gärna säger att de är romatiska... Men bevisat sig vara raka motsatsen. Är det inte alltid så? Mycket snack men lite verkstad.

Media och kommersen kankse inte har sabbat romantiken men den har nog sabbat definitionen av den.

Männen finns här

Jag tror jag har löst det nu, min förkärlek till män med en gitarr och texter som berör, singer/songwriters à la Damien Rice, Lou Barlow, Mattias Edlund eller min kära vän Håkan Lycksell. Det är egentligen väldigt enkelt och jag borde fattat det direkt.

De (felsta) män, killar, pojkar jag har träffat i mitt liv har svårt, eller så är de bara motståndskraftiga till, att uttrycka känslor. Kankse är det nåt gammalt neadertalaktigt att inte visa svaghet what so ever eftersom det ger "fienden" ett övertag, jag vet inte. Men jag vågar säga att kvinnor, tjejer, flickor är bättre på att visa öppet hur de mår och känner.

Så att höra en man öppna sig, visa en sårbar sida är otroligt manligt i mina ögon. Det gör honom, paradoxalt(?) nog starkare än alla andra, det gör honom äkta och mer trovärdig. Höra honom berätta om ett krossat hjärta, kärleksfull relation eller om kvinnan han avgudar ger mig hopp att de faktiskt existerar... män.

Jag vet sen tidigare inlägg att män har känslor som oss kvinnor och kan bli sårade de med men jag behöver kvitton som stärker detta. Det är en av de sakerna jag behöver.

Sjävklart vill vi kvinnor att ni ska ett tokigt stort konto! Det kan nog alla med mig skriva under på.

Ja ett känslokonto alltså.

Vad händer? Vill du göra slut?

Vi hade planer att ses som vanligt, jag såg fram emot det. Men plötsligt får jag ett besked som inte var glädjande. Fan också... vad ska hända nu.

- Ska vi fortfarande ses?
- Ja men vi får ändra planerna lite, det känns inte bra, vi måste prata. Fika?

Vi bestämmer en tid och en plats. Jag fundera och funderar, kan inte ta nåt beslut, ska nog inte göra det heller, inte i det här tillståndet. Jag sätter mig vid pianot... Min enda trygghet här... rensar huvudet.

På väg till cafeét är jag nervös, vad ska hända?

Jag och B har varit tillsammans i över 2,5 år nu. Det är lång tid.

B är redan där, ser glad ut, glad ut att se mig. Jag är inte redo för det här...

-Hej! Hur mår du?
- Jodå, sådär.

Vi sätter oss, jag med en apelsinjuice. Kanske kan c-vitaminerna ge mig motiation. Det är tyst. Jag tittar på mitt svarta sugrör i den solgula juicen.

B tittar på mig, pratar. Jag sitter fortfarande tyst och funderar.

- Annika, vad säger du, säg nåt?

- Jag vet inte vad jag ska säga, det känns inte bra.

- Men hur känner du då?

- Jag vet inte, jag är förvånad besviken. Allt var ju så bra och nu det här. Varför?

- Jag vet inte... Jag är lika förvånad som du. Men hur tänker du? Vill du ge upp allt, vi har ju kommit så långt ändå trots att det varit lite upp och ner, vi klarar det här!

- Jag vet inte hur mycket mer jag orkar med. Fortsätter vi och lyckas reparera det så känns det som om man bara går och väntar på nästa smäll i alla fall.

- Men vi fixar det här. Vi klarade det ju sist, vi kommer fixa det nu med.

Efter en timmes prat om framtid och dåtid, en del skratt och några lovord om en bättre framtid så känns det bättre. Jag känner mig mer motiverad och lovar mig själv med att vara mer ärlig i vår relation även om sanningen kan göra ont ibland och skapa konflikter. Men jag tror verkligen på B den här gången, det som hänt kankse leder till nånting bättre.

Vi skiljs åt utanför caféet i regnet, relativt glada och planerar att ses så snart vi kan igen. På hemvägen ler jag. Det känns faktiskt bra nu.



Epilog

Säga vad man vill men att vara med i ett band är ibland som ett kärleksfullt förhållande. Svek, upp-och-ner gångar, kompromisser etc. Den här gången handlar det om avhopp; igår basisten och i dag trummisen. Jag står i kvalet om det är värt att slita vidare, lappa ihop bandet igen. Med nya lappar som kankse ramlar av snabbare än de gamla. Men vi ska försöka... Men det är tungt men det sista jag behöver är fler avsked.

Tillbaka till pianot nu... som aldrig kommer lämna mig.

"Tålamod är konsten att hoppas."
- Luc de Clapiers de Vauvenargues

Jag är redo för 2007

Du vet den där känslan när man är kär, man glömmer bort det runt i kring, man svävar som på moln. Man blir liksom besatt på nåt sätt. Man längtar, man saknar. man kan inte låta bli.

Jag är kär.

För en vecka sen gick jag och köpte kärlek för 8 999:-. Så numer är jag sambo med ett efterlängtat piano och vi har en otroligt sund relation! Det är så skönt att komma hem till en lägenhet som inte längre är tom utan som har ett liv. Jag mår kanonbra! Jag rekommenderar ALLA att lära sig ett intrument, bli förälskad och leva lyckliga resten av sina liv. Herregud! Vilken kanonstart på året! Jag kommer aldrig att göra slut! Det blir inte mycket bättre än såhär.

Ja, Nej, jo, alltså,... Jag saknar ju fortfarande en man...

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nytt år nya tider ny kalender.

Alltid ska det vara lika svårt. Jag känner mig otroligt kräsen, petig och snudd på snobbig när jag ska välja ut en fånig lite bok där jag kan planera in mitt kommande år i. Snacka om i-landsproblem. Där står jag, framför detta hav av kalendrar. Blåa, gröna, snobbenmöstrade, stora, små, fula, snygga.

Tar en av dem, tittar i den... Nej, den här kommer jag tröttna på. (och jag kan inte ens säga varför)
Tar en annan, tittar i den... Nej den här känns inte bra (och jag kan inte ens säga varför).
Tar en tredje, tittar i den... Nej... det här är inte "jag" (och jag kan inte ens säga varför).

Efter att ha vänt, vridigt, klämt, bläddrat i ett antar kalendrar så hittar jag äntligen en;

-Den här blir jättebra! (och jag kan inte ens säga varför).

Är det inte lite så med allt? Att man vet vad man INTE vill ha. Ska vi gå igenom all beslut på dåliga erfarenheter med andra ord? Innan vi tar ett beslut?


"Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag"
- Oscar Wilde