Järnspöken

Just nu borde jag fortsätta packa flyttlådor. Jag borde duscha. Jag borde skriva dagbok som jag ligger efter med 7 dagar nu. Jag borde duscha och ta mig ut.

Är det inte fantastiskt vad mycket annat man (läs; jag) hittar på när det kommer en massa måsten. Skriva blogg till exemepel. En annan sag i flyttstöket jag kom på som var viktigare var att spela piano (pianot kommer ju förmodligen gå upp i rök om jag inte gör det nu... förmodligen..) eller browsa bland söta små kattungar på blocket (inte för att jag kan skaffa en utan för att jag vill ha en). Jeez..

Jag har separationsågest. Allt händer lite för snabbt just nu. Jag har inte ens hunnit landa och smälta alla intryck från Roskildefestivalen (som för övrigt var fantastiskt på alla sätt och vis) innan det är dags att flytta på sig igen. Det blir alldeles för påtagligt med flyttlådor över hela lägenheten. Shit.. det händer verkligen. Jag ska inte bo här mer, smålänningarna får numer klara sig utan mig och jag vet att jag kommer vara saknad. Jag undrar vad jag kommer att sakna.

Kändes som igår när jag pratade med M och vi sa hur roligt det skulle bli om jag verkligen fick det där jobbet och flyttade till Stockholm, allt var prat som jag inte trodde skulle inträffa på ett bra tag framöver om ens aldrig. Allt det där händer.

*nyper*

På lördag går flyttlasset och det är med väldigt blandade känslor.



Är dom inte fruktansvärt söta!

Sådärja

Jag har sagt upp mig. Eller sagt upp mitt jobb heter det mer precist. Jag har sagt upp min lägenhet, min telefon, mitt bredband och min hemförsäkring. Jag har sagt upp Jönköping.

Nu ska flickan som växte upp på den lilla orten med tummen i munnen flytta till storstaden och ha en yrkestitel som Projektledare. Låter livsfarligt men jag har aldrig varit gladare.

Jag ska få ett jobb där man är ledig på helgerna(!?), jobbar dagtid(!?) och får minst 6 veckor semester(!!?). Nej mina arbetserfarenheter är inte sunda och inte bra. Vem kunde tro att det skulle bli så när jag överlycklig fick den där anställningen hos bemmaningsföretaget som bara skulle vara i 2 veckor. Det blev 3 år i stället. Lärorika år. Minnesvärda år. Rätt tuffa år, i alla fall de senaste. Nej nu var det dags att stämpla ut en gång för alla.

Hela min kropp visste att jag skulle få det här jobbet, från de att jag la ögonen på annonsen till det att jag lämnat den 2:a intrvjuomgången. Jag visste det men vågade inte hoppas för mycket. Jag är glad.

Jag hade tänkt sammanfatta mina näsatn 7(!?) år i Jönköping men det är mycket som ska sammanfattas och det kommer bara sluta med ännufler parenteser med utropstecken och frågentecken i.

Jag hör av mig.






"The dictionary is the only place where success comes before work"