Vem har ersatt mig?

Om du inte har märkt det så är det riktigt kallt ute. Snön är som frigolit nästan och jag älskar det. Snön har varit kvar på alla träd i dagarna nu och det är vackert. Ljust och vackert. Jag hoppas att slaksen håller sig så långt borta det bara går. Det finns vissa fördelar med kyla med. Man kan gå långa promenader och handla frysta grönsaker och grejer eftersom de håller sig fryst hela vägen hem. Fast en nackdel är ju att sladden till hörlurarna fryser(!) och mer känns som en trädkvist runt halsen. Stelfrusna, bokstavligt talat alltså. Hoppas de överlever vintern. Hur mycket kyla tål de egentligen?

Har funderat på en sak idag... Det här med att männsikor och kommer och går i ens liv. Jag menar inte att männsikor går ur tiden utan att de bara fösvinner, det kan vara att de flyttar eller nånting annat. En männsika som du varit nära, ritkigt nära, säg en pojk- eller flickvän, de brukar man ju komma nära. En dag kankse det tar slut, kontakten behålls ett tag men sen så försvinner den med. Det är jobbigt men sen inser man att man faktiskt klarar sig utan personen. Jag har känt så i alla fall. Jag menar jag lever ju, jag mår bra och jag har "förlorat" personer som stått mig väldigt nära.

Det jag undrar över är om alla människor ersätts, är man så ersättningsbar? Eller handlar det om att man inte har nåt "behov" av människan längre? Eller bygger man upp ett behov? Jag menar man klarade sig ju alldeles fint innan man visste att personen i fråga existerade. Hjälp mig?