The only way is up

Jag har börjat avancera på jobbet. Eller jag vill i alla fall tro att jag har det. jag blev nämligen indragen på möte tillsammans med de chefer som skulle säga till om saker. Jag fick representera de som jobbade "på golvet". Kände mig hedrad. Jag fick vara med för att; "du är inte rädd för att sägavad du tycker". Damn right!

Jag älskar verkligen möten! Jag tycker det är skitkul att höra vad folk har för kommentarer och åsikter (eller inte), hur sura det blir om de skulle få sin idé kritiserad eller att nån annan kommer med en skitbra idé som de andra bara sitter och tänker att DET skulle dom ha kommit på istället.

Den här gången handlade det om lite geografiska problem i lagret. Det ska flyttas runt en massa saker den kommande tiden och vi försökte komma fram till en bra lösning. Vi satt i säkert en timme. Jag kom med flest kommentarer och förslag (jag kan verkligen inte hålla mig alltså). Fick nån ideér sågade vid fotknölarna men det var det värt. Är inte möten till för att brainstorma? Eller?

Efter mötet var slut så kan jag ärligt inte säga om vi kom fram till nåt eller inte. Vad hände med klubban ibordet? Dagordningen? Be om ordet? Tala till punkt?

Det är nästan så att man saknar mastodontmöten i kårfullmäktige där vi satt i 10-talet timmar och diskuterade, upprepade och surade. Men där fick man allt svart på vitt efteråt i alla fall.



Dagens irritationsmoment:
Jag gåendes på trottoaren med två tunga matkassar och möter två personer som går i bredd. Hallå! gå bakom varandra när ni möter mig! Nej nej... jag får trampa ut i vägen, 3 meter bred som jag (förtillfället är), mycket smidigt. Tack.

Eller håller jag på att bli en sur gammal kärring!?

Andra bloggar om: möten, gamla kärringar