Snälla säg nåt då!

Idag har det varit en sån här dag när man bara går och väntar på att en viss person ska höra av sig men aldrig gör det. Istället så hör alla, man aldrig skulle tänka sig, av sig och varje gång jag får ett sms eller när telefonen ringer hoppas jag på personen jag väntar på. Men nejdå. Men tro inte att jag är otacksam över att få sms av mina kära vänner som berättar om min dubbelgångare och att folk på bussen luktar illa och, icke att förglömma, telefonsamtal från bröder som undrar hur man bowlar(?). Tvärtom! Jag älskar när folk hör av sig! Vem gör inte det?

Jag är mest arg på att jag lurar mig själv med att vara helt säker på att det är han som behagat höra av sig men jag får fel alla gånger. Det är som en förbannelse. Det känns som om nån testar mig. Testar mig på mitt tålamod, mitt intresse och mitt självförtroende. Jag fick underkänt på ett av dem. Jag kunde inte vänta så jag tog saken i egna händer. Ja, för vill man har nånting gjort får man göra det själv. Så jag ringer med inställningen om att inte få något som helst svar från andra änden. Mycket riktigt.

Jag har gått och känt på mig hela veckan att nånting inte är som det ska helt och håller och jag brukar ha rätt. Jag hatar när jag har rätt. Det var faktikst HAN som tog initiativet att vi skulle ses. Hur svårt är det att berätta att han inte var så intressead längre? Ett sms hade faktiskt rätt. Bara jag får höra nånting. Var inte så himla tyst! Hatar tystnad. Vad tror han? Att jag ska komma efter honom med yxa. Ok jag har fått korgen. Jag kan ta en skitstor om jag behöver, bara du inte är tyst!


Så det jag har lärt mig idag är att;

1. Alltid lita på min kvinnliga intution helt och hållet
2. Inte lita på vad män säger (det ska mycket till nu alltså)
3. Ta allt med en nypa salt (och jävlig mycket peppar

Dagens låt:
Apply some pressure - Maximo Park