Dagens ämne är självklart; Förlovningen

Det är fantastiskt roligt det här! Alltså jag menar det bokstavligt talat. Dagens tv-sändning med tillkännagivandet innehåller så mycket roligt. Den håller nästan samma kvalité som en videoupptagning vi gjorde i klass 8. Samma stakande vid replikerna och samma nervositet i blick och röst. Otroligt roligt.



I övrigt så vill jag önska de "unga tu" ett lycka till och så vill jag beklaga att ni måste ha regeringens godkännande för denna förlovning. Välkommen till 300-talet.

Och så har jag lärt mig ett nytt ord idag; "konselj". Å vilket användningsområde sen!

Kärringen, kollektivtrafiken och Sveriges så kallade framsida

Jag har varit sur och irriterad ett par veckor nu och jag har inte kommit på vad det är för fel på mig. Jag kände inte alls igen mig själv. Som en grinig kärring nästan. Nåja, SÅ illa kanske det inte är men jag har haft rätt kort stubin av någon anledning.

För ett tag sen åkte jag till Göteborg för att fira min sista dag som barn/ungdom (läs; 25). Det kändes skönt när tåget rullande in på perrongen, glada sommarminnen med mera kom lite till liv men avbröts abrupt av Göteborgs dialekt som jag trodde jag gillade men som jag inte alls var lika glad i nu. Jag saknade Stockholm.

Jag skakade av mig det och gick ut till bussarna för att ta mig ut till min vän på Hisingen... och snälla Göteborgare... (det är här surtanten kommer in i bilden)... hur beter ni er på/i kollektivtrafiken!? När jag ska kliva på bussen så är det som om alla passagerare och blivande passagerar vore 14-åriga småtjejer och stog till insläppet till vilken pojkbandsgrupp från 90-talet som helst! Jag var i chock! Förstenad stog jag där, fasade över beteendet och började sakna Stockholms rusningstrafik. Stockholm ÄR stressigt, det är inte det jag menar MEN folk är civiliserade vi på och avstigning på tunnelbana/buss/pendeltåg etc.

Hur kan det vara sån skillnad? Jag förstår inte. Kulturkrock svenska storstäder emellan. Märkligt.

Hur som helst så kom jag på varför jag varit grinig, sur och lättirriterad. Jag fick för mig att jag skulle minsann sluta dricka kaffe jag. Jojomän. Med alla dessa thé-sorter som finns idag så trodde jag att det skulle bli hur lätt som helst. Stort misstag.

Vill passa på att be alla personer som varit i närheten av mig under den här perioden, jag beklagar och jag kan bara säga att det inte ska hända igen. Kaffe är ju dessutom förbannat gott. Vad flög det i mig?

you know i miss you

you're tearing me apart

Ni vet det här talesättet att man inte ska leta.. jag tror verkligen på det talesättet men ibland undrar jag. Allt handlar om att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Några av dem gillade jag. Dom dög, jag kunde tänka mig en framtid med dem (livsfarlig tanke.. förlika sig!) men sen infann sig en liten tvekan, en obeslutsamhet och sen kom ultimatumet och jag fick kalla fötter och sen blev det inget mer med det. Förmodligen var det till det bästa.

Ett par av dem har jag verkligen verkligen gillat! Ni vet när man börjar planer sitt liv om hur det kan se ut i framtiden, man drömmer om det, blir lite pirrig, förväntasfull. Dom har jag slagits för men förlorat och det gör ont. "Mister man en står tusen åter" som det så vackert heter.

Men jag tillhör inte dem som betalar vilket pris som helst. Jag har ett eget liv att ta hänsyn till, jag måste få vara lite fri så priset får inte bli för högt men samtidigt ska man ju aldrig nöja sig med mindre.

Fast även om man inte ska leta så måste man ändå vara tillgänglig, inget faller ner i knät på en. Jag kanske har letat på fel ställe? Gett mig efter stereotyper och haft förutfattade meningar?

Jag kanske ska tänka om.

Jag pratar om min framtida lägenhet och om hur trött jag är på att leta.

Till alla romantiker (och icke-romantiker)

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=870341

Det här räcker för mig! Glädje!

...och jag tänker inte vara något som helst källkritisk till artikeln.

Ja. Jag tror fortfarande på romantiken. Tror jag(?).

Läste kontaktannonserna i DN häromdagen (nej så desperat är jag inte! Än.) och kom in på efterlysningarna. Jag romantiserade rubriken ordentligt när jag började fantisera om förlorade kärlekar som tappat bort varandra efter heta nätter på en weekendresa eller sånna som suttit och pratat i timmar på ett tåg och sen skillts åt på en station någonstans i sverige utan att ha bytt nummer.

Men nej då. Det här möttes jag av;

"Du söta tjej som satt i kassan på Hemköp i Hornstull kl 16 den 15/12, hör av dig!"

Va!?

För det första. Är det det sista tjejen på jorden!? Du har ju bara sett henne!? Jag är romatisk, men kärlek från första ögonkastet(plastkassen). Nja.

För det andra. Så länge du inte ligger paralyserad och inlåst eller bor 100 mil från Hornstull så kan du väl för sjutton titta ner till hemköp igen. Eller är det för mycket begärt nu när du hittat tjejen med stor T.

Jösses. Inte nog med att man kan beställa hemkörd mat, nu tror folk att man kan få allt genom sin mobiltelefon.

Suck...

Vilse i sthlm... på ett annat sätt

Jag är rätt snabbtänkt och vill ofta ha sista ordet, ofta. Jag lyckas nästan jämt också. Det är ingen egenskap jag är stolt över men jag kan ibland inte hjälpa det.

I veckan var jag på julbord med mina kollegor. Eftersom restauranten öppnade 11.30 prick och vi var tidiga så fick vi vänta utan för en stund. Fler och fler samlandes där utanför. Jag noterade kavajer, pälsar, slätstrukna hår och det luktade lite överklass. När jag står där i vänta på att få komma in så plockar jag upp min mobil ringer min röstbrevlåda eftersom jag hade ett meddelande, hade ju ändå inget bättre för mig. 1 minut in i meddelande stolpar en av de pälsklädda damerna fram till mig och md bestämd otrevligt ton säger;

- Stäng av den där! Vi är jättekänsliga för strålning här!
-??? Ursäkta mig, förlåt, säger jag vänligt och stänger av min relefon.

Jag är helt chockad, jag stänger av den så som man bara gör på sjukhus och flygplan. Avstängd. Helt mållös får jag inte fram ett ord utan börjar koka inombords istället. Nu är jag skitförbannad. Min chef kommer fram och undrar vad allt handlade om och jag bara mumlar och fräser.

Det är sällan jag förlorar tålamodet men jösses här var det nära. Hur fan kan man bete sig så jävla irrationellt. Som om hon ägde hela bryggan restauranten stog på.

Tittade mig omkring där utanför restauranten för att konstatera att det inte fanns en skylt som sa att här fick man minsann inte använda sin telefon men det fanns det ju inte. Det var en allmän plats där alla fick vara och alla var lika mycket värda. 1-0 till mig.

Inne i resaturanten sen stog jag inte ens ut med att se den där tanten men jag hade henne i ögonvrån hela tiden och jag fick nästan spelet när jag ser henne passera en annan kvinna som faktiskt PRATADE i telefonen som tanten inte ens noterar!? "jättekänslig" för strålning my ass! !?!??EW%&%"/!!! Här blir jag såg arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vafan har jag gjort henne!? 2-0 till mig.

Jag ältar inte saker ofta men den här incidenten har slagit rekord. Jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet. Jag har all respkt för dom som är känsliga men hur svårt är det att vara lite jävla artig när man BER någon att stänga av sin mobil. Vad kostar det?! 2,5-0 till mig.

Ja ville så gärna säga nåting till henne, nånting snabbtänkt som jag brukar kunna få ur mig.

- Du jag pratar med min döende mor här, tycker du fortfarande att jag ska stänga av min telefon?

eller;

- Är du känslig för strålning? Vet du hur känsliga djur är för att bli flådda?


Jag känner inte igen mig själv, tanten väckte känslor i mig som jag inte trodde jag kunde ha. Jag känner mig barnslig.

Allt ska brytas ner... analyseras. Allt! Idag; Gräl.

Jag höjde rösten i helgen. Jag höjer nästan aldrig rösten. Det har hänt med några av mina bra vänner. Kan inte komma ihåg att jag gjort det mot någon av mina pojkvänner. Analyserande som jag är så måste jag bena ut varför det händer.

Ingen grälar för att det är roligt. Ingen vill dra en diskussion så långt så att man är nära att förlora allt, bara för att det är kul. Anledningen till att du inte kan hålla tyst om någonting är för att du desperat inte vill bli missförstådd och du vill inte känna på ett visst sätt gentemot personen i fråga. Har jag rätt? Det är i alla fall så jag känner det.

Jag har en vän som jag bråkar med i princip varje gång vi festar ihop. Hon är som min storasyster och kommer alltid att vara. Alla bråk handlar om ouppklarade, tillsynes, småsaker som har gjort ont, som har blivit stora på grund av att man håller av varandra så mycket. Kärlek. Logiskt.

En annan god vän har jag haft ett gräl med. Det var bland det jobbigaste grälet och mest frustrerande. Jag är nästan aldrig irrationell men jag gick faktiskt ifrån det grälet. Hade vi inte stått utomhus hade jag förmodligen smällt igen en dörr. Moget. Nej. Jag skrek på henne tillslut. I desperation på nån form av logik, ett svar ett uttalande. Hon var sur. Natten var tyst. Morgonen var tyst. Jag är inte den som är stolt och inte hon heller. Det tog nästan ett dygn innan vi viftade vit flagg och glömde allt.

Grälet handlade om att en vardag skulle förändras, jag lämnade henne i Jönköping för att flytta till Stockholm. Jag försvann. Jag var för upptagen med min flytt att jag inte såg det. Hon fick en reaktion som slutade i grälet. Kärlek. Logiskt.

Min nyvunne vän. Min senaste kompis dispyt. Vi hade delade meningar om utelivet i stockholm som slutade med en debatt östermalm vs söder mitt på sergelstorg som egentligen handlade om att hon och jag kommer från så olika kretsar men har så förbannat roligt ihop att vi inte vill annat än att få allt att funka. Frustrerande? Ja.

Ok... var vill jag komma.. Jag har nästan tappat tråden lite. Jo såhär; Prata!

Tänk om jag aldrig bråkat med min "storasyster" och tagit upp allt det där som störde mig eller sårade mig. Vår relation hade förmodligen runnit ut i sanden i bitterhet och besvikelse. Nej, hon kan omöjlig veta hur jag känner i ALLA situationer.

Samma sak gäller för min vän i Jönköping fast där står jag på andra sidan. Jag kunde omöjligt veta att hon kände så starkt inför så många saker på en gång, som jag var delaktig i. Jag blev varse om att ha sårat någon. Vilket aldrig var min mening.

Tjejer surar ihop. Ärligt talat, vi gör det. Vissa av oss ofta. Jag har turen att omge mig med vänner som beter sig mindre tjejigt och tar upp skit direkt istället. Hade vi inte haft slaget på sergel, jag och min vän, hade jag förmodligen följt med till östermalm med en dålig inställning om att min åsikt inte var ett skit värd i sammanhanget och att det bara var hennes regler som gällde. Hade jag fortsatt att vara vän med henne efter det? Förmodligen inte.

Ok nu kommer slutsatsen på riktigt, jag lovar.

Du kommer aldrig kunna räkna ut vad någon tänker, tycker, känner inför nånting om det inte kommuniceras. De slutsar du drar utifrån dina erfarenheter och det sätt du tolkar signaler på stämmer sällan in på alla. Varför inte bara vara ärlig? Eller vänd på det och fråga dig själv om DU skulle vilja att någon tolkade en situation som du var inblandad i, att de "visste" precis vad du tyckte, tänkte eller kände i en viss situation. Nej jag tänkte väl det.

Så varför drar vi oss ibland för att bara säga som det är?

Tjyvlyssnat. Live.

Kvinna framför mig i paketinlämnings/utlämningskassan som ska till och skicka ett rekommenderat paket.
- Vad är rekommenderat liksom? Är det speciellt på nåt sätt, säkrare?

Halvstressad, men relativt sansad, man bakom kassan:
- Ja vi skickar paketet inte du.

Jag tänker: (?) Vad sa han precis nu?

Mannen:
- Alltså vi ansvarar för det inte du. Paketet tas om hand extra noga.

Jag tänker: ok.. han måste ha tänkt högt på det första uttalanadet.. didn't make sense...

Kvinnan:
- A men alltså vadå är den nån speciellt nogrann person som bara får röra det eller vadå?

Jag tänker: Freakshow(?!)

Den nu småsvettige postkassamannen:
- Näe, eh, paketet fraktas lite bättre.. varsammare..

Här blir mannen lite pressad för att han inte kommer på nåt bättre svar åt den nyfikna kvinnan. Han stressar in bakom kassan i paketlagret (God knows vad han gjorde där), kommer tillbaka ännu svettigare när jag flikar in och säger;

- Paketet åker i en annan säck och inte med de "vanliga" paketen.

Kvinnan tittar på mig som om JAG vore dum i huvudet och blir knäpptyst.

Mannen, som nu torkar svetten ur pannan och pustar ut:
- Tack. Tack så mycket.

Jag log.

Kvinnan svansar iväg på sina klackar och designerkappa och verkar skitirriterad på att jag droppade en förklaring.

Stockholm kanske är lite småotrevligt ibland i alla fall.

from the top of my head

Jag har funderat, i ett så generöst land som vi faktiskt bor i där vi delar med oss av det mesta, skattpengar betalas in och vissa betalas ut till behövande. Inget egoistiskt tänkande här inte. Alla ska må gott och leva väl.

Självklart!

Vill du låna bilen? Självklart!
Kom och hälsa på, jag bjuder på mat!
Klart du kan få nyckeln till huset, känn dig som hemma!

etc.

Vi delar med oss som en del av det sociala en självklarhet. Vi vill inte upplevas som egoistiska. Vi vill dela glädje. Men.

En ska måste i ha för oss själva. Helt och hållet. I alla fall de flesta av oss.

Alla vill bli älskade och den de älskar vill de ha för sig själv. Man gifter sig, för att lova just detta. Vi blir arga när den vi älskar plötsligt delas med någon annan, vi blir så arga att vi inte ens vill se personen i fråga igen. Vill vill inte tänka tanken på att dela honom/henne med någon. Det ska bara vara min!

Så man kan alltså inte älska flera personer samtidigt? Kan vi bara bli ordentligt kära när vi vet att kärleken är ömsesidig och exklusiv? Älskar vi helt plötsligt inte personen i fråga när det visar sig att han/hon älskar någon annan, också?

Så ett av syskonen borde göra slut med sina föräldrar för de inte kan älska fler än en?

Är vi konservativa? Har giftemål spelat ut sin rätt, som i grund och botten känns som en handling för att vara säker på att kvinnan är orörd och kommer endast att tillhöra den blivande mannen.

Men om du nu träffar (eller har träffat redan) den mest fantastiska människan, du älskar personen över allt annat. Skulle inte du vilja att andra fick ta del av personen också? Var drar vi gränsen? Vi vill ju visa upp honom/henne. Vi vill att de vi håller av ska skaka hand med personen och få den att känna sig välkommen och kanske kramas om. Vill vi att de ska pussa honom/henne på kinden? På munnen?

I min värld är de som sårar varandra mest de som också älskar varandra mest. Det gör ont. Sluta.

Men jag är fortfaranade lite förvirrad. Vi upphör ju aldrig att såra varandra.. och det är på grund av den ständiga hetsen på att vi ska vara exklusiva. Om vi släpper allt då, låter alla göra som de vill, lovar inget, svär inte över nånting, vi bara är, vi ses och vi har trevligt. No strings attached. Jag har varit där. Det är lyckligt emellanåt, enkelt. Personen i fråga kommer aldrig vara otrogen eftersom det inte är möjligt, ni har inget förhållande med krav. Så jag undrar;

Blir vi bara lyckliga när vi får känna oss exklusiva? Borde vi inte göra nåt åt vår självkänsla i så fall eftersom vi måste ha någon annan för att bli som allra lyckligast?

Osynligt synlig

I dag har jag haft en sån där dag igen, när jag måste veta saker. Jag har det varje höst tror jag. En årlig avstämmning. Ett tyst avtal. Jag behöver livstecken från människor som inte är involverade i mitt liv längre men har varit det en gång i tiden. Människor som påverkat den person som jag blivit idag. Jag kan fortfarande inte förstår varför jag måste göra det här. Men jag blir lugn av det, att bara veta att någon finns kvar och jag är för feg för att ta upp en kontakt. Jag tror att jag respekterar personen fast nu när jag tänker på det... Vad har jag att förlora.

Det är alldeles för enkelt att hitta information med internet idag. Det får mig att tänka 10 gånger innan jag gör nånting som jag vet alltid kommer att finnas där, tillgängligt för alla. För vem som helst. Men sen tänker jag; vad spelar det för roll? Spelar det någon roll att någon får veta var jag bor, var jag jobbar, att jag älskar Tori Amos eller att jag varit med i ett åtgärdsprogram genom arbetsförmedlingen för att komma ut i arbetslivet. So what? Eller?

För dig som har dejtat via internet är det en livräddare att kunna veta åtmistone två saker om personen du ska träffa för första gången.

Så hur gör jag för att ångar mig? Kan jag ta bort allt? Kan jag ringa till en support och säga upp mitt medlemskap på internet? Ta bort allt! Det måste ju finnas hur många som helst som vill göra det.

Byta namn?

Jag ska nog leta upp en mailadress till personen i alla fall. Jag kan väl bara få ett "dra åt helvete" som värst antar jag.

Lägenhetsletande i huvudstaden del 2

I går var det söders tur. Söder söder, fantastiska söder. Jag vill så gärna bo på söder!

I snålregnet med en liten karta och en "uppsnittslad" bana gav jag mig ut till första objektet där jag skulle möta upp C som för den här gången följer med som min allierade.

Nni som läst tidigare vet att jag går vilse i stockholm och visst var jag rätt nära redan här också. Trots karta. Märkligt. Lägenheten låg på en tvärgata från Ringvägen, österut. Men när jag går där så slår det mig plötsligt att jag nog gått åt väster. Jag väner, går 20 meter och kommer på att nej. Jag har faktiskt gått rätt från början. Fan. Inte ens med karta reder jag ut det här alltså.

Strax efter att jag hittat fram kommer C med lille sonen L och allt vad barnvagnsbestyr heter. Vi klämmer in oss i den lilla hissen och L ser mest entusiastisk ut av oss alla. Vid entrén ser det som vanligt ut som en förfest med en snittålder på 20, skor ligger hullerombuller och det enda som saknas är hög musik, lätt röklukt och ölburkar. Men vi möts av ett jättefint kök nästan direkt när vi kommer in. Vidare så kommer "vardagsrummet" och till vänster finns "sovrummet", där man klämt in en 1.20 säng på längden vilket gör att vill man sträcka ut sig till en längd över 2 m så får man inte göra det i sängen.

"En 2 på 32 kvm kan det vara riktigt det"
Hörs sen skrockande, skeptisk röst. Sen blev han tyst när han såg hur bra planlöst det faktiskt var därinne.

Jag vara bara oroligt fundersam över hur sjutton jag skulle få plats med min tv-bänk och mitt piano. Nej. Det går inte... Fan. Den är för liten.

Efter den lägenheten så var det gångavstånd till nästa. Alldeles utanför frågar ett par damer oss om vägen. Grattis tänkte jag, jag med mina orienteringsskills.

Väl inne i trapphuset upptäcker vi att det inte finns nån hiss.

"jag hade inte ens gått hit och tittat om jag inte visste att det inte fanns nån hiss" säger C med lätt uppgiven ton och tar med sig L i en sele. Han är fortfarande mer entusiastik än vi men vi knallar upp. Jobbigt var det men det var en jättefin lägenhet! Välkomnanade hall, stort ljust kök, stort rum där jag till och med skulle få plats med både stor säng och mitt piano! Å jag är kär! Jag ville inte gå därifrån. 40 fina kvm. Det enda minuset var ju det där med trapporna. Så fort vi kommer därifrån så börja L gråta. Jag förstår honom. Så det blir paus innan vi går på den sista.

Iväg mot hornstull och med en irrgång på ca 20 minuter så hittade vi fram tillslut. Jag vet inte vad som gjorde det men jag gillade inte alls det här området. Det spelar ingen roll att metro berättar om att Dregen bor i närheten eller att Pelle Almqvist's lägenhet finns kanppt 200m bort. Jag gillar det inte. Väl inne i lägenheten är det rätt dött, vi kommer en kvart innan visningen, blöa och trötta. Det här var ingen rolig historia. Köket är från 30 talet, gasspis, litet, och inget kylskåp. Var i hela friden skulle jag få plats med det.

"Man får ju ta bort den här väggen" säger den söta, blonda mäklaren som nästan skämdes där hon stog och tog osäkert i den icke bärande väggen.

"Sätta in ett nytt kök går på 100 000" säger C och försöker se saker och ting positivt. Vidare berättar mäklaren att badrummet (som såg ut som en scen ur en skräckfilm) skulle stambytas och bli helkaklat enligt standard. Ett ljus i mörkret tänker C och jag men så lägger hon till att det inte kommer att gå att bo här på 10 dagar när detta ska genomföras. L börjar gråta, jag förstår honom och vi går ut.

Jag kan inte sluta tänka på den fina 40 kvadrataren och känner mig sjukt kluven. Jag som inte SKA slå till förrän tidigast december. Fan. Vågar jag gå miste om den här? Skit.

Säger hejdå med söder för att ta bussen till Fridhemsplan och tunnelbanan hem...

Is i magen, is i magen, is i magen.

Jag kommer inte att köpa.

Lägenhetsletande i huvudstaden del 1

I Söndags var det dags för min nu-ska-vi-leta-lägenhet-i-stockholm-för-alldeles-för-mycket-pengar-hetsen. Jag hade kartlagt 4 visningar men orkade bara 3. Det tog mer på krafterna än vad jag kunnat ana. Jag hade en allierad med mig naturligtvis, jag är annars ett otroligt lätt byte för hungriga säljare och i det här fallet mäklare som är snälla på utsidan men egentligen vill de bara ha alla pengar du har (och inte har). Just den här söndagen skulle kungsholmen skannas av.

Första lägenheten låg vid Rådhuset. 31 kvm, 3 våning, balkong och med ett utropspris på 1 395 000:-. I entrén kom de obligatoriska "sjukhus tofflorna" fram fast här var de upphottade med mäklarbyråns logga. Snyggt... I entrén hittade vi det påklistrade leendet på en pigg och glad mäklare som lika gärna skulle kunna vara flygvärdinna.

-Välkomna!

Tack sa vi och gick in tillsammans med 2 andra sällskap. Litet men välplanerat. Trevlig balkong, javisst. Gamla vitvaror och kökslådor från 50 talet. Ni vet sånna som är gjorda i trä och vilar på trä. Så drar man dem in och ut för snabbt så gör man eld på urbefolknings-vis. Kaklet i badrummet... nja. Många skruvhål som blviit igenspacklade så det liknande mer en schweizer-ost på väggarna. Nej.

Nästa lägenhet var i Kristineberg, nordost om tranebergsbron kan man säga. Lugnt och fint område, natur och nära till vattnet. Vackert. Jättefräsch lägenhet och ännu fräschare mäklare(mäklarinna). Den här hade kanonbra planlösning, ljus och fin. Balkongplaner (=dyra kommande kostnader) och till och med plats för en stor säng avskillt från vardagsrummet. 37 kvm. Kanon! Utropspris: 1 195 000. Lågt. Vilket jag i frågasatte.

-Ja jo det är lite lågt, jag bedömmer att det priset ska sättas för att få hit folk på visningen.(?).

Sådäja. Så får man inte göra. Ajaj. Och på frågan om de hade sålt många lägenheter i området och vad det gått på svarade hon entusiatiskt;

-Ja gud ja! Massor! I maj senast!
(jag just det... det var ju snart ett halvår sen! Jösses)
- och det flesta har ju gått på omkring 1,6 milj. 1,8 milj.

Hyran var hög på den här lägenheten och jag är inte köpklar än så vi gick innan jag blev mer kär i den.

Sista visningen var den mest humorristiska. Mest för att den stackars mäklaren, som försökte sälja en lägenhet där du vaknar med essingeleden i örat, var mer osäker än bambi på hal is. När vi går in i den lilla delen där man klämt in en säng så berättar han direkt "naturligtvis kan måla om väggarna här inne!". Som var snorgröna. Ja och P tittade på varandra och gjorde vårt bästa för att hålla masken. Hans tonårsliknandeansikte letade någon form av bekräftelse från oss men vi var kalla som isbitar. Vi hade redan dömt ut honom när han inte ens klarade av att läsa av en måttstock han lagt ut för att mäta hur bred sängen som stog därinne var. Känns förberett...

Han otroligt snabb att påpeka att fönsterna var ljudisolerade när jag inte ens hunnit reflektera över dånet från trafiken där nere. I köket var spisen helt ny och där var det nyrenoverat, fast som han sa själv om kylskåpet, "Inte riktigt lika ny" (läs: från tidigt 80-tal). Jag tror att han har valt fel bransch.

Trots två klädkammare, vackra trägolv genomgående i lägenhete och ett utropspris på 1 050 000 så var det no no på denna också.

Jag kommer nog aldrig bli nöjd.

På Söndag blir det söder för hela slanten. Favoritstället. Vi får väl se hur det går.

Det är så typiskt Jag

Häromdagen fick jag min biljett till "friheten". Min bank gav mig det lånelöfte jag önskade mig och nu kan jag frigöra mig från att leva i kappsäck, ständig vara uppassade av min fantastiska Farmor (som är den bästa i världen visserligen men..) och få ett större privatliv.

"Vi godkänner din ansökan och ser fram emot att höra från dig när du hittar din drömbostad"
"Är det sant?!"

Jag blev glad. Hurra! Jag är bäst i världen!

Dagen efter fick jag en kraftig ångest över att komma ha en månadskostnad på nätta tiotusenlappen i framtiden och tänk om jag gör en dålig affär? Jag kansek står där med en lägenhet jag måste sälja med förlust, jag kanske förlorar jobbet, vad gör jag då? Lån? Fan. Jag är livrädd, det känns som jag aldrig har varit tvungen att ta ett mer vuxet beslut än det här. Nu kommer jag binda upp mig på något på allvar. Vad händer?

Så jag är lite skitglad längre. Det har fallit ett konstigt vemod över mig som gör att jag inte vet om banken gjorde mig en tjänst i alla fall. Jag gillar inte hur pengar alltid ska styra allt och hindra mig från allt jag vill göra. Jag är ung. Jag är frisk. Det jag borde göra är att resa, leva, uppleva inte snåla...

Hur är det man säger att man själv är sin värsta fiende? Jag tror precis jag förklarade krig.

Höst-söndag

kräver sina höst-låtar.

Man måste älska lokala sändningar

Ett av det största problemen i Stockholmsområdet idag är att man inte hunnit klart med renoveringen av Roslagsbanan för att vägverket beställt för lite makadam (grus i folkmun). Detta får reportern att måla upp som en katastrof och söker genast efter offer om en kommentar.

Hade vägverket beställt för mycket grus hade det blivit ett jävla liv om det också. Snälla.. snälla.

"Hur känns det att få behöva åka ersättningsbuss i tre veckor till" (detta har man alltså gjort i fem månader).

"Ja det är väl bara att bita ihop".
Säger en likgiltig Täby/Hägernäs/Österåkerbo och verkar inte bry sig särskillt mycket.

Inte vi heller.

Men glöm inte att vi lever i ett fritt land!

(Hämtad från DN.se)

Listan på censurerade skyltar

APA, ARG, BAJ, CUC, CUK, DUM, DYR, ETA, ETT, FAN, FEG, FEL, FEM, FES, FET, FNL, FUC, FUL, GAM, GAS, GAY, GET, GEY, GLO, GOM, GUB, GUC, GUD, GUK, HAL, HAN, HAO, HAR, HAS, HAT, HER, HES, HET, HJO, HKH, HMO, HOM, HON, HOR, HOT, HRA, HUD, HUK, HUS, HUT, JUG, JUK, JUO, JUR, KDS, KUC, KUF, KUG, KUK, KYK, LAM, LAT, LEM, LOJ, LSD, LUS, LUZ, MAD, MAO, MAS, MEN, MES, MLB, KUF, MUS, MUT, NAZ, NEJ, NJA, NOS, NRP, NUP, NYP, NYS, OND, OOO, ORA, ORM, OST, OXE, PAJ, PAP, PES, PKK, PLO, PNS, PRO, PUB, PUC, PUK, PYS, RAS, REA, ROM, RPS, RUG, RUK, RUS, SAB, SAC, SAF, SAP, SAT, SEG, SEK, SEX, SJU, SOP, SOS, SPY, SSU, SUG, SUP, SUR, SWE, SYF, TAJ, TBC, TOA, TOK, TYP, TOT, TRE, UCK, USH, UFF, UPA, USA, UFO, WAM, WAR, WTC, WWW, XTC, XTZ, XXL, XXX, XUK.

Källa: Språk

Öh.. va?

Vissa är ju rena DDR-fasoner.

Nej, så konstigt är det faktiskt inte!

Idag fyller min Farmors bror år. Han fyller 98(!). Jag tänker också bli 98, minst. Jag vill verkligen leva länge om jag får vara frisk. Hursomhelst så kom jag att tänka en hel del på ålder idag. Och relationer. Jag kom på ett nytt försvar för att jag är singel. Ja för att försvara mig får jag göra, varje dag. Det finns otroligt många krigare därute som gärna skjuter relaitonspilar på mig för att jag inte ska vara ensam och "olycklig". Men nog om det. Såhär är det.

Fler och fler väljer att leva ensamstående, det syns på bostadssituationeroch inte minst på dejtingmarknaden, människor vill träffas och ha roligt. Därmed inte sagt att man gifter sig med första bästa. Nejdå. Med tanke på hur gamla vi faktiskt blir, (läs ovan om min farmors bror) så är det väl klart att vi är jävligt noga med att träffa nån man står ut med. Skulle jag springa och gifta mig när jag är 30 betyder det att jag kanske lever med den är människan i 60 år!? Smaka på det.

Det är beundransvärt med de som faktiskt har en sund relation så förbannat länge. Det är större chans att misslyckas anser jag. Det krävs en rejäl insats för att hålla en sån gnista uppe. Från båda håll.

Så alla vi singlar som inte har någon att dela tandborsttället med hoppas jag tillhör den kategorin människor som faktiskt tror på en himlastormande kärlek som vara för alltid. Jag gör det och jag kommer inte att ändra mig på den punkten.

There are only two options regarding commitment.
You're either in or out.
There's no such thing as a life in-between.
Pat Riley

Hösten är här

Jag tänker inte förneka det längre, imorse drog jag på mig höststövlarna på gott och ont. Gott efterson jag älskar dem, ont för att det kommer ta ungefär 10 månader innan man kan klampa ut i lätta ballerina skor igen i värme.

Men.
Men.
Men.

Icke att förglömma. Hösten är en underbar start på ett rikt inomhusliv. För att göra hösten lite roligare så tänker jag bidra med små ljus i mörkret.

1. Musik.
Nu har du tid att grotta ner dig i The Cure's samtliga album för att hinna ikapp alla andra som lyssnade in sig när de kom. Det bästa av allt är att The Cure är bara en i raden av artister som har en till synes outtömlig källa på musik.

2. Fotografier.
Handen på hjärtat. Har du sorterat dina sommarkort ordentligt? Nuförtiden finns de ju inte oftast på papper längre därmed inte sagt att de är ordning och reda bara för att de är digitala. Ta tag i det här nu! På köpet så sveps du med i glada sommarminnen. Har du papperskort från förra seklet så kan du passa på att sortera dem med, de har ju i så fall legat alldeles för länge i en låda.

3. Serier.
Äntligen! De regniga dagarna i somras var ju ordentligt pissiga och som vanligt så går det inte ett skit av kvalité på tv och man har sett alla sevärda filmer redan. Men nu är de flesta tillbaka igen, (i alla fall i Amerikansk tv). Heroes, California, One Tree Hill, Desperate Housewives, Greys Anatomy. Dags att börja frossa igen.
För dig som inte frossat lika hårt i detta finns gamla serier att tokplöja. För att få en skön feelgood-känsla i allt rusk så måste Gilmore Girl ses. Om du gillar för många dialoger, original och inte har fattat charmen med småstäder.

4. Gå ut.
Det är skittråkigt att folk låser in sig på hösten, för det gör dom (vi). Det är inte så konstigt att vi svenskar är tillbakadragna och lite svårflirtade, vi blommar bara på sommaren. Hade det varit sommar här året runt som i andra länder så hade vi också varit mer som sydeuropéerna, jag är helt övertygad. Så ge dig ut och gör hösten till en "sommar"period också. Ta ditt ansvar.

5. Skapa listor.
Det var faktiskt skitroligt. Jag ska nog göra det igen. Allt kan listas! Även om det känns rätt 1999.

Here everybody has a neighbour.
Everybody has a friend.
Everybody has a reason to begin again.

- Bruce Springsteen

Vilse Del 2

Gick vilse alltså. På östermalm såklart. Jag ska inte var där helt enkelt.

Den här gången var jag nästa säker på att jag skulle hitta när jag skämtsamt sa till P, som ville jag skulle komma förbi hennes jobb, att hon skulle ge mig karta och kompass så jag hittade. Så hon mailade över en karta. Klart jag hittar nu! Vägen var enkelt och jag kom i håg kartan i huvudet.

Yeah right.

När jag klev av på Östermalmstorg så tänkte jag att jag inte skulle gå upp på östermalmstorg som jag brukar utan ta en annan uppgång får då kommer jag närmare stureplan. Ja... det gjorde jag ju också. Men var sjutton jag var hade jag ingen aning om. Gick till höger först... ångrade mig och gick till vänster.. Ringer P.

- Hej.
- Hej.
- Du kommer inte bli förvånad...
- Har du gått vilse igen? Vaar ääär duuu?
- Birger Jarlsgatan... nånstans...
- Gå mot "svampen".
- Ja men nu vet jag det är ju häråt! säger jag och börjar gå till höger igen.
- Nu har jag butiken Laura Ashley till höger.
- Nee, säger P. Vänd. Du går åt fel håll.

Så jag vänder. Igen. Killen som stått vid en reklamskylt och prata i telefon medan jag gått förbi 3-4 gånger ser igenkännande på mig. Jag skäms. Men kan inte sluta skratta åt det i alla fall. Jag kommer aldrig lära mig.

Fast jag fick i alla fall kändisspotta lite idag. Utanför mitt fönster på jobbet såg jag Johan Rehborg, Johan Ulvesson och Magnus Uggla. Köra iväg i samma bil. Märklig kombination. Och senare på ett fik nånstans på Östermalm (nej man kan inte fråga mig var) så fanns Zlatan och Olof Mellberg fikandes. Stort fik men 90% av alla satt just i den här delen. Jag fattade inte först men la ihop ett och ett när jag såg dom sitta där. Alla fikagäster försöker sitta helt oberörda men ser skitstela ut och ingen lyssnar på vad fika sällskapen säger eftersom de är fokuserade på vad som händer i fotbollskillshörnet men låtsas ändå inte bry sig. Klart man tittar! De är ju offentliga människor som dessutom presterar. Lite exotiskt är det allt. Man får titta.

Som tur var fick söder avsluta dagen. Det känns som hemma. Det känns som att folk är mindre stela och framförallt är det lite mer livligt på Söder. På Östermalm finns ju nästan inte en käft ute efter kl 19 när butikerna sedan en timme stängt och folk har fikat klart.

Östermalm - Söder 1-1

Kan man öva upp sitt lokalsinne? Tips är välkomna.