Har varit hos mamma och pappa i snart fem dagar och det börjar kännas. Kommer du ihåg att jag nämnde Askungen-syndromet? Där de elaka styvsystrarna (läs; mamma och pappa) ropar så fort askungen ska göra nånting roligt. Jag underskattade nog det uttrycket lite.
-Annika kommer du och hjälper mig med datorn! Du är ju trots allt dataingenjör! (Där kom förväntningen)
-Annika kan du göra nånting med den här maten så att det blir bra? (Här kommer överskattningen)
-Annika du åker och handlar lite. (Där kom kraven)
-Annika!
-Annika!
Åh herreugd!!! Jag som hade väntat mig en skön vecka utan jobb och bara avkoppling. Men nejdå. Det slutar med att jag får utvkeckla ett schema för att kunna göra alla tillags. Ja jag är inte den som säger nej. Jag skulle få alldeles för dåligt samvete om jag inte gjorde allt jag blev tillsagd att göra. Det som stör mig mest är att det känns som att jag är tillbaka till gymnasietiderna igen. Då jag fortfarnade bodde hemma och fick lyssna på allt tjat dagligen. Jag var en riktigt bitter tonåring. (Jo jag har bett mamma om ursäkt för mitt beteende på den tiden).
Julafton gick rätt bra. Efter att vi satt oss vid bordet. Innan var det kaos. Av mig förväntades det att jag skulle gå upp på vinden och hämta granen och klä den samt hinna med all mat. Min bror som mer har rollen som nån form kunglihet mer än en famlijmedlem strök bara runt i huset och undrade när maten var klar. Plötlsigt undrar alla (utom jag) varför granen inte är nere och klar. Pappa går upp på vinden, hittar halva granen. Kommenterar att han bara hittat toppen och återvänder till datorn. Mamma går sina stressade irriterande steg ut och hämtar resten av granen. Granen sätts upp men ljus och dekorationer blir kvar i lådorna. Mamma står tillsammans med mig och slammrar i köket så högt och irriterat vi kan och pratar inte med varandra, vi är sånna, båda vet precis hur irriterade båda är, vi kommunicerar via högljudda glasskålar och hårda smällar i ungsluckor vid sånna här tillfällen.
Med en suck och ett förkläde börjar jag sätta upp ljusen i granen, mamma går förbi och ser att jag håller på. Hon säger åt pappa att gå och hjälpa mig med ljusen och det är här jag håller på att bli förbannad på allvar. Det är inte HJÄLP jag behöver, bara nån som gör det. Jag hinner bli klar med ljusen, återvänder till köket. Pappa går förbi granen och frågar mamma vad han skulle göra med ljusen. Ingen säger nånting. Pappa sätter sig vid datorn igen.
Plötsligt får jag nog och säger åt min bror H, snällt, att klä granen. Till min förvåning säger han att han ska göra det. 1 minut senare kommer han tillbaka till köket.
- Har du inte klätt granen?
- Jo, säger H förvånat
Jag går ut och tittar. I granen hänger glittret nästan obefintligt och slarvigt tllsammans med högst 4 julgranskulor. Så ful gran har vi aldrig haft. H ser nöjd ut (Vi pratar om en kille på 26 år här). Det slutar med att jag klär granen ordentligt och återvänder till köket. Igen. Mamma drar kommentaren;
- Gud vad alla är irriterade!
På nätt sätt känns allt mycket lättare efter den kommentaren. Tro det eller ej men allt hinner bli klart till utsatt tid och alla sätter sig vid bordet i hyfsat god stämmning. Ingen kommenterar granen. Alla koncentrerar sig på maten och akvavtien bryter isen.
Jag måste börja dricka kaffe igen alltså.. God Jul.
måndag, december 26, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej,
härlig läsning! Vet precis hur det är att vara "duktiga flickan" som inte kan säga nej.
Haha, stackare!! Men det var rolig läsning i alla fall!
Skicka en kommentar