Ödet

Du vet jag tror ju på ödet en massa. Kanske lite förmycket ibland. Efter kvällens film (om ödet får bestämma) så börajde jga tänka en massa på ödetigen. Kom även på att det där uttrycket som alltidsägs med stor passion ”Ödet förde oss samman!”.

Ja men kära nån! Öder för alla samman. Det är inget unikt alls. Om jag träffar nån via en kompis. Ödet.Träffar jag nån på krogen. Ödet. Träffar jag nån pådet mest ödsliga stället i hela världen. Ödet.

Alla är jämlika. Hade jag aldirg blivit vän med den där vännen så hade jag aldrig träffat den jag träffade. Hade jag inte flyttat till den staden och gått på denkrogen så hade jag inte träffat den andra personen. Ja ni fattar nu va. Så var ska man dra gränsen tillödet? I filmen så flyger telefonummer hit och ditoch saker glöms för att hittas av ”rätt” person. Ärdet det som är ödet?

Jag ska skriva mitt telefonnummer på en sedel ochglömma min jacka på en parkbänk.

Kvinnodagen. Min dag.

Tidigt iväg till Ams-kursen. Fortsatte på min egendesignadeväggljusstake i järn, skitnygg. Efter att ha fått rätsida på enkille på kursen som skyllde kärnvapen krigen på kvinnansinträde i politiken(!?) så fick jag ett sms, det är för bra för att vara sant. Hon? Kommer HON till hultsfred!? Tori Amos. Hjälp. Jag som gav löfte om att springa till hultsfred om hon kom (trodde liksom det aldrig skulle ske). Jag får ett till sms. Samma innehåll, och ett till. Ok, den första ljög inte med andraord. (Inte för att jag trodde det D!). Det är verkligen sant! var på väg med svetsen mot armen bara för att kolla att jag inte drömde. (nypa är ju lite mesigt).

Hinner inte tänka efter så mycket på Hultsfred vs. Roskildedå mobilen ringer. Från Lernia. Jag har fått ett jobb. I enmånads tid som lagerarbetare. Hurra ett jobb! Trodde jag ja. Lite senare får jag ett nytt samtal från chefen på företaget. Det var ju inte alls säkert att jag skulle få det. Nähä!? Hallå!?Killen innan sa jag skulle komma och skriva på papper kl 13. Nej det skulle ju kollas med kunde först innan jag kunde vetasäkert. Men kamma er! Hon skulle i alla fall ringa upp...

Skitförbannad återvänder jag till min järnljustake som var på god väg att våldtas med svetsen. Men istället blev jag tyst... Frenetiskt försökte jag med sandpapper slipa bort allt det fula på en järnbit som det inte fanns nåt hopp för. Sa jag att jag är envis? Går hem på lunchen. Väntar på ett samtal. Verifierar uppgifterna om Hultsfredssläppen och lyckas i alla fall få ett leende på läpparna. Life goes on. Från telefonen hörs plötsligt.*...did you give the world some love today babe.. did yo..*

- Annika (glatt)
- Hej Annika! Elisabeth på Lernia bemanning här. (överentusiastiskt)
- Hej (väldigt kort)
- Nu är det klart! Du får jobbet!
- Jaha! Vad bra!
- Kan du komma upp till mig så vi får gå igenom anställnings...jada jada jada.

Men tro inte att de kom undan. Nej nej. Jag uttryckte mitt missnöje med hur det hela skötts. Det där med att jag först fått jobbet och sen och allt det där. Så trött att bli behandlad som... en arbetslös? Jag var sansad. Men ibland har jag god lust att be folk dra åt helvet...just bara för att jag inte kan bli arg på folk. Ribban sitter i alla fall förbannat högt.

Jaha! Vad kul! Jag fick jobbet. Jag kommer att få en lön. Jagkommer kankse kunna åka på båda festivalerna! Å köpa den där!Och det DÄR som jag aldrig haft råd med! Men hallå.... lugn..Jag är bra på mycket men det finns inget jag är så bra på som att skena. Eller så är jag bara bra på att se möjligheter (å vilket personligt-brev-för-jobbansökan-klycha).

Nu är det min tur.

-This is the year...-

Flyttplaner. Igen.

Det är minusgrader här nu. Många minus. Men det fuknardet är sån mysig norrlandskyla, jag lägtar lite dit trorjag. Lite svårt att inse att jag aldrig kommer bo där igen.

Men livet går vidare.Jag vill flytta nu! Nej.. det blir inte Umeå, inte stockholmheller som jag var inne på. Olsloplaner vet vi ju hur demgick. Vet inte vad som kom i vägen riktigt.. Var nog E.

Jag måste varit kär. H stoppade mig från att fara utomlands. Vad tokig jag är när jag är kär. Enda tillståndet jag inte kankontrollera och jag är ett kontrollfreak... tror jag. Men nu är det i alla fall jag som bestämmer! Japp. Inomkort kommer jag placeras väster ut, åka spårvagn varje dag, ta den där fikan i utkikstornet (eller hur J?), möta Kent vid Frihamnen, springa på Sticky varje helg. Med dig F!

Pessimisten på min axel:
P: Å nej... du har hon fått för sig nåt igen!
Optimisten på min axel:
O: Men vadå? Hon KOMMER flytta den här gången.
P: Säkert... du ser ju hur alla andra planer gått.
O: Ja men såhär entusiastik har hon aldrig varit!
P: Men var ska hon bo? Inge får tag på lägenhet i en sån stad.
O: Det finns ju massor i andrahand! Dessutom kommer hon judela lägenhet med en annan också. Så oddsen har redan stigit!
P: Man alltså jag tror inte på det här förrän jag ser det. Jag sätter hennes festivalbiljett på att hon inte kommer flytta.
O: Jag tar vadet! Om jag vinner så blir det alltså två festivaleriår!
P: Haha, du kan inte mena allvar? Du tror verkligen på att honverkligen kommer göra det den här gången!
O: Men gud så pessimistisk du är! Negativitet kommer man ingestans med.
P: Fast nu var faktiskt du pessimistisk.
O: Äsch, nu hjälper vi henne flytta i stället.


/it’s times like these you learn to live again/