Istället för ljud

Det blir nog det sista...

2009-12-29T23:12:00.003+01:00

... innan det nya året rings in. fick lite ångest när jag såg att min blogg ligger som länk på min twitter och att jag inte uppdaterat bloggen på länge, som vanligt, mer regel än undantag. Men ok, quick update;

Viktminskningen?
inte bra... tappat 2 kilo så jag ligger väl sistådär 6 kg efter :S.

På tal om gifta sig?
en av mina äldsta vänner har förlovat sig, hurra! länge leve kärleken!

Ja hur går det med kärleken?
man vet aldrig... men jag slutar inte hoppas!.

Nyårslöften?
jajamän! men här kommer inte viktminskningen med, det känns väldigt 00-tal att lova det. det lovar jag mig varje ny vecka i alla fall. nej nu handlar det om att jag ska ta upp dagboksskrivandet igen. jag gjorde det i 11,5 år sen tappade jag det. så det har blivit ett glapp på 1,5 år men nu ska det börjas igen!

Musikåret då?
somliga säger att det inte varit så bra. jag säger att det har det, kan bero på en viss person som jag träffat som berikat mig mycket med musik. här är i alla fall min topp 10 album för i år för er som missat den (i inbördes ordning!).
http://open.spotify.com/user/annika.borg/playlist/0xUhMRUWfSk2owSiI0z0O8

Gott Nytt År kära läsare!

//A

Vill du gifta dig med mig?

2009-11-01T14:11:00.004+01:00

Spenderar en befogad bakfylla i soffan framför idol och vad får jag se? I bästa amerikanska anda så är det en person i publiken som passar på att fria, i direktsädning!(?).

Jag är romantisk och tror fortfarande på romantiken som sägs vara död men det här är väl inte romantiskt? Eller? Kan inte sätta mig in i den överraskade blivande bruden men jag jag vet inte vad jag hade gjort om jag var i hennes situation. Jag hade nog varit mer i det panik-skräckslagna-stadiet.

Skickar med er en länk på 46 sätt att fria på. Det måste ju finnas nåt som är bättre i alla fall!
46 ideas on how to propose

Jag har bestämt mig...

2009-10-25T19:27:00.002+01:00

...och det handlar inte om att jag bytt ut min smör som i reklamen, eller vad det nu är.

Jag gick iväg och köpte mig en våg idag, jag ska bli lättare och invägning och stenkoll på kaloriintaget börjar i morgon. Den här gången kan jag inte klaga på mig själv att jag började beach 2010 för sent! För att inte tjata ut dig kommer en uppdatering på hur det går kanske en gång i månaden. Vi vill ju inte att detta ska bli en bantarblogg, roligare saker att skriva om finns det.

Jag behöver bara en kick-in the but. Sparka på!

Tveksam och jävligt svensk(?)

2009-09-17T18:52:00.006+02:00

Det är inte första gången jag tvivlat på mig själv och jag kommer förmodligen göra det igen. Trodde jag var bättre än så

Igår var det tvättdag. Klockan 16.57 gick jag ner i tvättstugan och slängde in min tvätt. På väg upp möts jag av en kille med två stora tvättkassar på väg ner.

Åh nej!? Tog jag fel, har jag tagit hans tvättid?

Jag blir alldeles kall och nervös och framme vid porten minns jag knappt min portkod.

Jag borde så klart frågat honom när jag mötte honom! Varför gjorde jag inte det?!

"Ursäkta.. hade du bokat tvättid nu?" Skit enkelt hade det varit.

Men nejdå, jag går mina två trappor upp... ställer mig i köket i väntan på att killen ska ringa på min dörr och fråga varför jag i helvete har tagit hans tid. Men jag är SÄKER på att jag hade den tiden nu... tror jag.. kanske. Fan.

Ingen ringer på min dörr.

Efter en timme går jag ner.. lite nervöst.. till tvättstugan. Funderade på om jag för första gången ska vara med om de omtalade tvättstugebråken som tycks förekomma titt som tätt. Kommer mina kläder ligga utslängda på golvet kanske! Gör folk så?

Väl nere i tvättstugan tittar jag noggrannt på bokningstavlan och på kalendern som sitter upp. Tittar igen. Och igen. Jodå. Det ÄR minsann min tvättid nu. Självgod som fan går jag och hänger upp min tvätt.

Frågan är varför jag tvivlade så mycket på mig själv från början.

På hösten kryper materialisten fram...

2009-09-14T21:50:00.007+02:00

Jag vill ha en iPhone. Badly.

Period.

Hur tänkte man här?

2009-09-10T18:41:00.005+02:00

Gissar att det här blir ett av flera inlägg med den här rubriken men jag undrar verkligen.

Idag har vi läst om hur lärarnas löner ska förändras, och inte på vilket sätt som helst. Artikeln från DN handlar om lärarlöner som ska regleras utefter elevernas prestation på nationella prov. Det vill säga om du har flitiga, duktiga elever så får du högre lön. Hur kommer de andra eleverna bli behandlade?

Det här med att bli sist vald på gymnastiken kommer se ut som en klassfest i jämförelse med det här.

Harmageddon?

2009-09-01T18:55:00.005+02:00

Cancer, Svininfluensa, Terrorister, AIDS, Våldtäktsmän... världen ser bra fruktansvärd ut. Dagligen matas vid med hemskheter, eller hur många minns en glad nyhet från idag? Skulle vara att luger släppt fler biljetter till Regina Spektor konserten då men det var knappast någon nyhet som nådde till den stora massan.

Blev idag upplyst av en vän om att världen är på väg åt skogen på ett helt annat sätt också. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är aningen mållös och undrar vafan folk håller på med. Jag kanske låter snäv och konservativ men jag ser inget positivt i det här.

Enlighten me please.

Snälla säg att det är ett skämt...

Ska inte en rubrik spegla innehållet?

2009-07-21T18:44:00.005+02:00

Så var det dags att bli förbannad över skitmedia (Läs: Aftonbladet) igen.

Ja jag VET att jag borde sluta läsa skiten men tyvärr är dom bäst på att uppdatera sig på nyheter även om 80 procent kan sållas bort som icke relevant.

Hur som helst... Den här gången är det kraftigt sakfel i rubrik;

"Hultsfredsfestivalen läggs ned"
Nej nej nej nej. Läser man vidare i texten så har man sagt upp alla anställda på arrangör- och produktionsbolagen som varslats om uppsagning MEN Rockparty vill fortfarande att festivalen ska komma tillbaka och inte någonstans läser man att festivalen kommer läggas ner. Hur fan kan man får skirva en sån rubrik!? Trött jag blir...

Sen finns det tusen åsikter om varför det gick så dåligt det här året (och åren innan detta) men det är en helt annan diskussion.

Fantastiskt

2009-05-12T22:33:00.002+02:00

Det blir inte mycket roligare en tisdagkväll

bloggen fyller 100 inlägg

2009-04-05T20:59:00.004+02:00

Det kommer inte bli ett speciellt inlägg bara för det. Jag är nämligen sjukt irriterad på att jag inte kan få en ihopbyggd ikea-lampa att lysa. Jag har kopplat om dessa småsladdar i alla kombinationer som går, slagit på strömbrytaren, slagit av strömbrytaren, kontrollerat att glödlampan fungerar, testat ett annat uttag för lampan men inget. Vad missar jag!? Ikea-grejer ska ju en 5-åring fixa.

80-talist som jag är så gav jag mig på att googla problemet och till min gläde (och lite sorg) så upptäckte jag att det var fler som hade mitt problem. Det fanns några kontruktiva tips men inga av dem har som sagt hjälp. Det bästa tipset var förmodligen att mäta spänningen mellan jord och fas etc. men kom igen... vem fan har en multimeter hemma!? De hör hemma i sunkiga fysiksalar, inte i min fina lägenhet.

Suck.

everyone has hopes

2009-03-10T23:13:00.001+01:00

Dagens ämne är självklart; Förlovningen

2009-02-24T18:54:00.005+01:00

Det är fantastiskt roligt det här! Alltså jag menar det bokstavligt talat. Dagens tv-sändning med tillkännagivandet innehåller så mycket roligt. Den håller nästan samma kvalité som en videoupptagning vi gjorde i klass 8. Samma stakande vid replikerna och samma nervositet i blick och röst. Otroligt roligt.

I övrigt så vill jag önska de "unga tu" ett lycka till och så vill jag beklaga att ni måste ha regeringens godkännande för denna förlovning. Välkommen till 300-talet.

Och så har jag lärt mig ett nytt ord idag; "konselj". Å vilket användningsområde sen!

Kärringen, kollektivtrafiken och Sveriges så kallade framsida

2009-02-17T22:01:00.006+01:00

Jag har varit sur och irriterad ett par veckor nu och jag har inte kommit på vad det är för fel på mig. Jag kände inte alls igen mig själv. Som en grinig kärring nästan. Nåja, SÅ illa kanske det inte är men jag har haft rätt kort stubin av någon anledning.

För ett tag sen åkte jag till Göteborg för att fira min sista dag som barn/ungdom (läs; 25). Det kändes skönt när tåget rullande in på perrongen, glada sommarminnen med mera kom lite till liv men avbröts abrupt av Göteborgs dialekt som jag trodde jag gillade men som jag inte alls var lika glad i nu. Jag saknade Stockholm.

Jag skakade av mig det och gick ut till bussarna för att ta mig ut till min vän på Hisingen... och snälla Göteborgare... (det är här surtanten kommer in i bilden)... hur beter ni er på/i kollektivtrafiken!? När jag ska kliva på bussen så är det som om alla passagerare och blivande passagerar vore 14-åriga småtjejer och stog till insläppet till vilken pojkbandsgrupp från 90-talet som helst! Jag var i chock! Förstenad stog jag där, fasade över beteendet och började sakna Stockholms rusningstrafik. Stockholm ÄR stressigt, det är inte det jag menar MEN folk är civiliserade vi på och avstigning på tunnelbana/buss/pendeltåg etc.

Hur kan det vara sån skillnad? Jag förstår inte. Kulturkrock svenska storstäder emellan. Märkligt.

Hur som helst så kom jag på varför jag varit grinig, sur och lättirriterad. Jag fick för mig att jag skulle minsann sluta dricka kaffe jag. Jojomän. Med alla dessa thé-sorter som finns idag så trodde jag att det skulle bli hur lätt som helst. Stort misstag.

Vill passa på att be alla personer som varit i närheten av mig under den här perioden, jag beklagar och jag kan bara säga att det inte ska hända igen. Kaffe är ju dessutom förbannat gott. Vad flög det i mig?

you know i miss you

2009-02-15T20:31:00.002+01:00

you're tearing me apart

2009-01-23T23:45:00.004+01:00

Ni vet det här talesättet att man inte ska leta.. jag tror verkligen på det talesättet men ibland undrar jag. Allt handlar om att vara på rätt ställe vid rätt tidpunkt.

Några av dem gillade jag. Dom dög, jag kunde tänka mig en framtid med dem (livsfarlig tanke.. förlika sig!) men sen infann sig en liten tvekan, en obeslutsamhet och sen kom ultimatumet och jag fick kalla fötter och sen blev det inget mer med det. Förmodligen var det till det bästa.

Ett par av dem har jag verkligen verkligen gillat! Ni vet när man börjar planer sitt liv om hur det kan se ut i framtiden, man drömmer om det, blir lite pirrig, förväntasfull. Dom har jag slagits för men förlorat och det gör ont. "Mister man en står tusen åter" som det så vackert heter.

Men jag tillhör inte dem som betalar vilket pris som helst. Jag har ett eget liv att ta hänsyn till, jag måste få vara lite fri så priset får inte bli för högt men samtidigt ska man ju aldrig nöja sig med mindre.

Fast även om man inte ska leta så måste man ändå vara tillgänglig, inget faller ner i knät på en. Jag kanske har letat på fel ställe? Gett mig efter stereotyper och haft förutfattade meningar?

Jag kanske ska tänka om.

Jag pratar om min framtida lägenhet och om hur trött jag är på att leta.

Till alla romantiker (och icke-romantiker)

2009-01-06T00:13:00.004+01:00

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=870341

Det här räcker för mig! Glädje!

...och jag tänker inte vara något som helst källkritisk till artikeln.

Ja. Jag tror fortfarande på romantiken. Tror jag(?).

2008-12-22T20:47:00.004+01:00

Läste kontaktannonserna i DN häromdagen (nej så desperat är jag inte! Än.) och kom in på efterlysningarna. Jag romantiserade rubriken ordentligt när jag började fantisera om förlorade kärlekar som tappat bort varandra efter heta nätter på en weekendresa eller sånna som suttit och pratat i timmar på ett tåg och sen skillts åt på en station någonstans i sverige utan att ha bytt nummer.

Men nej då. Det här möttes jag av;

"Du söta tjej som satt i kassan på Hemköp i Hornstull kl 16 den 15/12, hör av dig!"

Va!?

För det första. Är det det sista tjejen på jorden!? Du har ju bara sett henne!? Jag är romatisk, men kärlek från första ögonkastet(plastkassen). Nja.

För det andra. Så länge du inte ligger paralyserad och inlåst eller bor 100 mil från Hornstull så kan du väl för sjutton titta ner till hemköp igen. Eller är det för mycket begärt nu när du hittat tjejen med stor T.

Jösses. Inte nog med att man kan beställa hemkörd mat, nu tror folk att man kan få allt genom sin mobiltelefon.

Suck...

Vilse i sthlm... på ett annat sätt

2008-12-20T15:35:00.003+01:00

Jag är rätt snabbtänkt och vill ofta ha sista ordet, ofta. Jag lyckas nästan jämt också. Det är ingen egenskap jag är stolt över men jag kan ibland inte hjälpa det.

I veckan var jag på julbord med mina kollegor. Eftersom restauranten öppnade 11.30 prick och vi var tidiga så fick vi vänta utan för en stund. Fler och fler samlandes där utanför. Jag noterade kavajer, pälsar, slätstrukna hår och det luktade lite överklass. När jag står där i vänta på att få komma in så plockar jag upp min mobil ringer min röstbrevlåda eftersom jag hade ett meddelande, hade ju ändå inget bättre för mig. 1 minut in i meddelande stolpar en av de pälsklädda damerna fram till mig och md bestämd otrevligt ton säger;

- Stäng av den där! Vi är jättekänsliga för strålning här!
-??? Ursäkta mig, förlåt, säger jag vänligt och stänger av min relefon.

Jag är helt chockad, jag stänger av den så som man bara gör på sjukhus och flygplan. Avstängd. Helt mållös får jag inte fram ett ord utan börjar koka inombords istället. Nu är jag skitförbannad. Min chef kommer fram och undrar vad allt handlade om och jag bara mumlar och fräser.

Det är sällan jag förlorar tålamodet men jösses här var det nära. Hur fan kan man bete sig så jävla irrationellt. Som om hon ägde hela bryggan restauranten stog på.

Tittade mig omkring där utanför restauranten för att konstatera att det inte fanns en skylt som sa att här fick man minsann inte använda sin telefon men det fanns det ju inte. Det var en allmän plats där alla fick vara och alla var lika mycket värda. 1-0 till mig.

Inne i resaturanten sen stog jag inte ens ut med att se den där tanten men jag hade henne i ögonvrån hela tiden och jag fick nästan spelet när jag ser henne passera en annan kvinna som faktiskt PRATADE i telefonen som tanten inte ens noterar!? "jättekänslig" för strålning my ass! !?!??EW%&%"/!!! Här blir jag såg arg att jag inte vet var jag ska ta vägen. Vafan har jag gjort henne!? 2-0 till mig.

Jag ältar inte saker ofta men den här incidenten har slagit rekord. Jag förstår inte hur man kan bete sig på det sättet. Jag har all respkt för dom som är känsliga men hur svårt är det att vara lite jävla artig när man BER någon att stänga av sin mobil. Vad kostar det?! 2,5-0 till mig.

Ja ville så gärna säga nåting till henne, nånting snabbtänkt som jag brukar kunna få ur mig.

- Du jag pratar med min döende mor här, tycker du fortfarande att jag ska stänga av min telefon?

eller;

- Är du känslig för strålning? Vet du hur känsliga djur är för att bli flådda?

Jag känner inte igen mig själv, tanten väckte känslor i mig som jag inte trodde jag kunde ha. Jag känner mig barnslig.

Allt ska brytas ner... analyseras. Allt! Idag; Gräl.

2008-12-02T21:11:00.006+01:00

Jag höjde rösten i helgen. Jag höjer nästan aldrig rösten. Det har hänt med några av mina bra vänner. Kan inte komma ihåg att jag gjort det mot någon av mina pojkvänner. Analyserande som jag är så måste jag bena ut varför det händer.

Ingen grälar för att det är roligt. Ingen vill dra en diskussion så långt så att man är nära att förlora allt, bara för att det är kul. Anledningen till att du inte kan hålla tyst om någonting är för att du desperat inte vill bli missförstådd och du vill inte känna på ett visst sätt gentemot personen i fråga. Har jag rätt? Det är i alla fall så jag känner det.

Jag har en vän som jag bråkar med i princip varje gång vi festar ihop. Hon är som min storasyster och kommer alltid att vara. Alla bråk handlar om ouppklarade, tillsynes, småsaker som har gjort ont, som har blivit stora på grund av att man håller av varandra så mycket. Kärlek. Logiskt.

En annan god vän har jag haft ett gräl med. Det var bland det jobbigaste grälet och mest frustrerande. Jag är nästan aldrig irrationell men jag gick faktiskt ifrån det grälet. Hade vi inte stått utomhus hade jag förmodligen smällt igen en dörr. Moget. Nej. Jag skrek på henne tillslut. I desperation på nån form av logik, ett svar ett uttalande. Hon var sur. Natten var tyst. Morgonen var tyst. Jag är inte den som är stolt och inte hon heller. Det tog nästan ett dygn innan vi viftade vit flagg och glömde allt.

Grälet handlade om att en vardag skulle förändras, jag lämnade henne i Jönköping för att flytta till Stockholm. Jag försvann. Jag var för upptagen med min flytt att jag inte såg det. Hon fick en reaktion som slutade i grälet. Kärlek. Logiskt.

Min nyvunne vän. Min senaste kompis dispyt. Vi hade delade meningar om utelivet i stockholm som slutade med en debatt östermalm vs söder mitt på sergelstorg som egentligen handlade om att hon och jag kommer från så olika kretsar men har så förbannat roligt ihop att vi inte vill annat än att få allt att funka. Frustrerande? Ja.

Ok... var vill jag komma.. Jag har nästan tappat tråden lite. Jo såhär; Prata!

Tänk om jag aldrig bråkat med min "storasyster" och tagit upp allt det där som störde mig eller sårade mig. Vår relation hade förmodligen runnit ut i sanden i bitterhet och besvikelse. Nej, hon kan omöjlig veta hur jag känner i ALLA situationer.

Samma sak gäller för min vän i Jönköping fast där står jag på andra sidan. Jag kunde omöjligt veta att hon kände så starkt inför så många saker på en gång, som jag var delaktig i. Jag blev varse om att ha sårat någon. Vilket aldrig var min mening.

Tjejer surar ihop. Ärligt talat, vi gör det. Vissa av oss ofta. Jag har turen att omge mig med vänner som beter sig mindre tjejigt och tar upp skit direkt istället. Hade vi inte haft slaget på sergel, jag och min vän, hade jag förmodligen följt med till östermalm med en dålig inställning om att min åsikt inte var ett skit värd i sammanhanget och att det bara var hennes regler som gällde. Hade jag fortsatt att vara vän med henne efter det? Förmodligen inte.

Ok nu kommer slutsatsen på riktigt, jag lovar.

Du kommer aldrig kunna räkna ut vad någon tänker, tycker, känner inför nånting om det inte kommuniceras. De slutsar du drar utifrån dina erfarenheter och det sätt du tolkar signaler på stämmer sällan in på alla. Varför inte bara vara ärlig? Eller vänd på det och fråga dig själv om DU skulle vilja att någon tolkade en situation som du var inblandad i, att de "visste" precis vad du tyckte, tänkte eller kände i en viss situation. Nej jag tänkte väl det.

Så varför drar vi oss ibland för att bara säga som det är?

Tjyvlyssnat. Live.

2008-11-20T21:24:00.008+01:00

Kvinna framför mig i paketinlämnings/utlämningskassan som ska till och skicka ett rekommenderat paket.
- Vad är rekommenderat liksom? Är det speciellt på nåt sätt, säkrare?

Halvstressad, men relativt sansad, man bakom kassan:
- Ja vi skickar paketet inte du.

Jag tänker: (?) Vad sa han precis nu?

Mannen:
- Alltså vi ansvarar för det inte du. Paketet tas om hand extra noga.

Jag tänker: ok.. han måste ha tänkt högt på det första uttalanadet.. didn't make sense...

Kvinnan:
- A men alltså vadå är den nån speciellt nogrann person som bara får röra det eller vadå?

Jag tänker: Freakshow(?!)

Den nu småsvettige postkassamannen:
- Näe, eh, paketet fraktas lite bättre.. varsammare..

Här blir mannen lite pressad för att han inte kommer på nåt bättre svar åt den nyfikna kvinnan. Han stressar in bakom kassan i paketlagret (God knows vad han gjorde där), kommer tillbaka ännu svettigare när jag flikar in och säger;

- Paketet åker i en annan säck och inte med de "vanliga" paketen.

Kvinnan tittar på mig som om JAG vore dum i huvudet och blir knäpptyst.

Mannen, som nu torkar svetten ur pannan och pustar ut:
- Tack. Tack så mycket.

Jag log.

Kvinnan svansar iväg på sina klackar och designerkappa och verkar skitirriterad på att jag droppade en förklaring.

Stockholm kanske är lite småotrevligt ibland i alla fall.

from the top of my head

2008-11-13T19:46:00.007+01:00

Jag har funderat, i ett så generöst land som vi faktiskt bor i där vi delar med oss av det mesta, skattpengar betalas in och vissa betalas ut till behövande. Inget egoistiskt tänkande här inte. Alla ska må gott och leva väl.

Självklart!

Vill du låna bilen? Självklart!
Kom och hälsa på, jag bjuder på mat!
Klart du kan få nyckeln till huset, känn dig som hemma!

etc.

Vi delar med oss som en del av det sociala en självklarhet. Vi vill inte upplevas som egoistiska. Vi vill dela glädje. Men.

En ska måste i ha för oss själva. Helt och hållet. I alla fall de flesta av oss.

Alla vill bli älskade och den de älskar vill de ha för sig själv. Man gifter sig, för att lova just detta. Vi blir arga när den vi älskar plötsligt delas med någon annan, vi blir så arga att vi inte ens vill se personen i fråga igen. Vill vill inte tänka tanken på att dela honom/henne med någon. Det ska bara vara min!

Så man kan alltså inte älska flera personer samtidigt? Kan vi bara bli ordentligt kära när vi vet att kärleken är ömsesidig och exklusiv? Älskar vi helt plötsligt inte personen i fråga när det visar sig att han/hon älskar någon annan, också?

Så ett av syskonen borde göra slut med sina föräldrar för de inte kan älska fler än en?

Är vi konservativa? Har giftemål spelat ut sin rätt, som i grund och botten känns som en handling för att vara säker på att kvinnan är orörd och kommer endast att tillhöra den blivande mannen.

Men om du nu träffar (eller har träffat redan) den mest fantastiska människan, du älskar personen över allt annat. Skulle inte du vilja att andra fick ta del av personen också? Var drar vi gränsen? Vi vill ju visa upp honom/henne. Vi vill att de vi håller av ska skaka hand med personen och få den att känna sig välkommen och kanske kramas om. Vill vi att de ska pussa honom/henne på kinden? På munnen?

I min värld är de som sårar varandra mest de som också älskar varandra mest. Det gör ont. Sluta.

Men jag är fortfaranade lite förvirrad. Vi upphör ju aldrig att såra varandra.. och det är på grund av den ständiga hetsen på att vi ska vara exklusiva. Om vi släpper allt då, låter alla göra som de vill, lovar inget, svär inte över nånting, vi bara är, vi ses och vi har trevligt. No strings attached. Jag har varit där. Det är lyckligt emellanåt, enkelt. Personen i fråga kommer aldrig vara otrogen eftersom det inte är möjligt, ni har inget förhållande med krav. Så jag undrar;

Blir vi bara lyckliga när vi får känna oss exklusiva? Borde vi inte göra nåt åt vår självkänsla i så fall eftersom vi måste ha någon annan för att bli som allra lyckligast?

Osynligt synlig

2008-11-02T16:51:00.004+01:00

I dag har jag haft en sån där dag igen, när jag måste veta saker. Jag har det varje höst tror jag. En årlig avstämmning. Ett tyst avtal. Jag behöver livstecken från människor som inte är involverade i mitt liv längre men har varit det en gång i tiden. Människor som påverkat den person som jag blivit idag. Jag kan fortfarande inte förstår varför jag måste göra det här. Men jag blir lugn av det, att bara veta att någon finns kvar och jag är för feg för att ta upp en kontakt. Jag tror att jag respekterar personen fast nu när jag tänker på det... Vad har jag att förlora.

Det är alldeles för enkelt att hitta information med internet idag. Det får mig att tänka 10 gånger innan jag gör nånting som jag vet alltid kommer att finnas där, tillgängligt för alla. För vem som helst. Men sen tänker jag; vad spelar det för roll? Spelar det någon roll att någon får veta var jag bor, var jag jobbar, att jag älskar Tori Amos eller att jag varit med i ett åtgärdsprogram genom arbetsförmedlingen för att komma ut i arbetslivet. So what? Eller?

För dig som har dejtat via internet är det en livräddare att kunna veta åtmistone två saker om personen du ska träffa för första gången.

Så hur gör jag för att ångar mig? Kan jag ta bort allt? Kan jag ringa till en support och säga upp mitt medlemskap på internet? Ta bort allt! Det måste ju finnas hur många som helst som vill göra det.

Byta namn?

Jag ska nog leta upp en mailadress till personen i alla fall. Jag kan väl bara få ett "dra åt helvete" som värst antar jag.

Lägenhetsletande i huvudstaden del 2

2008-10-27T19:02:00.004+01:00

I går var det söders tur. Söder söder, fantastiska söder. Jag vill så gärna bo på söder!

I snålregnet med en liten karta och en "uppsnittslad" bana gav jag mig ut till första objektet där jag skulle möta upp C som för den här gången följer med som min allierade.

Nni som läst tidigare vet att jag går vilse i stockholm och visst var jag rätt nära redan här också. Trots karta. Märkligt. Lägenheten låg på en tvärgata från Ringvägen, österut. Men när jag går där så slår det mig plötsligt att jag nog gått åt väster. Jag väner, går 20 meter och kommer på att nej. Jag har faktiskt gått rätt från början. Fan. Inte ens med karta reder jag ut det här alltså.

Strax efter att jag hittat fram kommer C med lille sonen L och allt vad barnvagnsbestyr heter. Vi klämmer in oss i den lilla hissen och L ser mest entusiastisk ut av oss alla. Vid entrén ser det som vanligt ut som en förfest med en snittålder på 20, skor ligger hullerombuller och det enda som saknas är hög musik, lätt röklukt och ölburkar. Men vi möts av ett jättefint kök nästan direkt när vi kommer in. Vidare så kommer "vardagsrummet" och till vänster finns "sovrummet", där man klämt in en 1.20 säng på längden vilket gör att vill man sträcka ut sig till en längd över 2 m så får man inte göra det i sängen.

"En 2 på 32 kvm kan det vara riktigt det"
Hörs sen skrockande, skeptisk röst. Sen blev han tyst när han såg hur bra planlöst det faktiskt var därinne.

Jag vara bara oroligt fundersam över hur sjutton jag skulle få plats med min tv-bänk och mitt piano. Nej. Det går inte... Fan. Den är för liten.

Efter den lägenheten så var det gångavstånd till nästa. Alldeles utanför frågar ett par damer oss om vägen. Grattis tänkte jag, jag med mina orienteringsskills.

Väl inne i trapphuset upptäcker vi att det inte finns nån hiss.

"jag hade inte ens gått hit och tittat om jag inte visste att det inte fanns nån hiss" säger C med lätt uppgiven ton och tar med sig L i en sele. Han är fortfarande mer entusiastik än vi men vi knallar upp. Jobbigt var det men det var en jättefin lägenhet! Välkomnanade hall, stort ljust kök, stort rum där jag till och med skulle få plats med både stor säng och mitt piano! Å jag är kär! Jag ville inte gå därifrån. 40 fina kvm. Det enda minuset var ju det där med trapporna. Så fort vi kommer därifrån så börja L gråta. Jag förstår honom. Så det blir paus innan vi går på den sista.

Iväg mot hornstull och med en irrgång på ca 20 minuter så hittade vi fram tillslut. Jag vet inte vad som gjorde det men jag gillade inte alls det här området. Det spelar ingen roll att metro berättar om att Dregen bor i närheten eller att Pelle Almqvist's lägenhet finns kanppt 200m bort. Jag gillar det inte. Väl inne i lägenheten är det rätt dött, vi kommer en kvart innan visningen, blöa och trötta. Det här var ingen rolig historia. Köket är från 30 talet, gasspis, litet, och inget kylskåp. Var i hela friden skulle jag få plats med det.

"Man får ju ta bort den här väggen" säger den söta, blonda mäklaren som nästan skämdes där hon stog och tog osäkert i den icke bärande väggen.

"Sätta in ett nytt kök går på 100 000" säger C och försöker se saker och ting positivt. Vidare berättar mäklaren att badrummet (som såg ut som en scen ur en skräckfilm) skulle stambytas och bli helkaklat enligt standard. Ett ljus i mörkret tänker C och jag men så lägger hon till att det inte kommer att gå att bo här på 10 dagar när detta ska genomföras. L börjar gråta, jag förstår honom och vi går ut.

Jag kan inte sluta tänka på den fina 40 kvadrataren och känner mig sjukt kluven. Jag som inte SKA slå till förrän tidigast december. Fan. Vågar jag gå miste om den här? Skit.

Säger hejdå med söder för att ta bussen till Fridhemsplan och tunnelbanan hem...

Is i magen, is i magen, is i magen.

Jag kommer inte att köpa.

Lägenhetsletande i huvudstaden del 1

2008-10-22T19:03:00.003+02:00

I Söndags var det dags för min nu-ska-vi-leta-lägenhet-i-stockholm-för-alldeles-för-mycket-pengar-hetsen. Jag hade kartlagt 4 visningar men orkade bara 3. Det tog mer på krafterna än vad jag kunnat ana. Jag hade en allierad med mig naturligtvis, jag är annars ett otroligt lätt byte för hungriga säljare och i det här fallet mäklare som är snälla på utsidan men egentligen vill de bara ha alla pengar du har (och inte har). Just den här söndagen skulle kungsholmen skannas av.

Första lägenheten låg vid Rådhuset. 31 kvm, 3 våning, balkong och med ett utropspris på 1 395 000:-. I entrén kom de obligatoriska "sjukhus tofflorna" fram fast här var de upphottade med mäklarbyråns logga. Snyggt... I entrén hittade vi det påklistrade leendet på en pigg och glad mäklare som lika gärna skulle kunna vara flygvärdinna.

-Välkomna!

Tack sa vi och gick in tillsammans med 2 andra sällskap. Litet men välplanerat. Trevlig balkong, javisst. Gamla vitvaror och kökslådor från 50 talet. Ni vet sånna som är gjorda i trä och vilar på trä. Så drar man dem in och ut för snabbt så gör man eld på urbefolknings-vis. Kaklet i badrummet... nja. Många skruvhål som blviit igenspacklade så det liknande mer en schweizer-ost på väggarna. Nej.

Nästa lägenhet var i Kristineberg, nordost om tranebergsbron kan man säga. Lugnt och fint område, natur och nära till vattnet. Vackert. Jättefräsch lägenhet och ännu fräschare mäklare(mäklarinna). Den här hade kanonbra planlösning, ljus och fin. Balkongplaner (=dyra kommande kostnader) och till och med plats för en stor säng avskillt från vardagsrummet. 37 kvm. Kanon! Utropspris: 1 195 000. Lågt. Vilket jag i frågasatte.

-Ja jo det är lite lågt, jag bedömmer att det priset ska sättas för att få hit folk på visningen.(?).

Sådäja. Så får man inte göra. Ajaj. Och på frågan om de hade sålt många lägenheter i området och vad det gått på svarade hon entusiatiskt;

-Ja gud ja! Massor! I maj senast!
(jag just det... det var ju snart ett halvår sen! Jösses)
- och det flesta har ju gått på omkring 1,6 milj. 1,8 milj.

Hyran var hög på den här lägenheten och jag är inte köpklar än så vi gick innan jag blev mer kär i den.

Sista visningen var den mest humorristiska. Mest för att den stackars mäklaren, som försökte sälja en lägenhet där du vaknar med essingeleden i örat, var mer osäker än bambi på hal is. När vi går in i den lilla delen där man klämt in en säng så berättar han direkt "naturligtvis kan måla om väggarna här inne!". Som var snorgröna. Ja och P tittade på varandra och gjorde vårt bästa för att hålla masken. Hans tonårsliknandeansikte letade någon form av bekräftelse från oss men vi var kalla som isbitar. Vi hade redan dömt ut honom när han inte ens klarade av att läsa av en måttstock han lagt ut för att mäta hur bred sängen som stog därinne var. Känns förberett...

Han otroligt snabb att påpeka att fönsterna var ljudisolerade när jag inte ens hunnit reflektera över dånet från trafiken där nere. I köket var spisen helt ny och där var det nyrenoverat, fast som han sa själv om kylskåpet, "Inte riktigt lika ny" (läs: från tidigt 80-tal). Jag tror att han har valt fel bransch.

Trots två klädkammare, vackra trägolv genomgående i lägenhete och ett utropspris på 1 050 000 så var det no no på denna också.

Jag kommer nog aldrig bli nöjd.

På Söndag blir det söder för hela slanten. Favoritstället. Vi får väl se hur det går.

Det är så typiskt Jag

2008-10-16T18:44:00.002+02:00

Häromdagen fick jag min biljett till "friheten". Min bank gav mig det lånelöfte jag önskade mig och nu kan jag frigöra mig från att leva i kappsäck, ständig vara uppassade av min fantastiska Farmor (som är den bästa i världen visserligen men..) och få ett större privatliv.

"Vi godkänner din ansökan och ser fram emot att höra från dig när du hittar din drömbostad"
"Är det sant?!"

Jag blev glad. Hurra! Jag är bäst i världen!

Dagen efter fick jag en kraftig ångest över att komma ha en månadskostnad på nätta tiotusenlappen i framtiden och tänk om jag gör en dålig affär? Jag kansek står där med en lägenhet jag måste sälja med förlust, jag kanske förlorar jobbet, vad gör jag då? Lån? Fan. Jag är livrädd, det känns som jag aldrig har varit tvungen att ta ett mer vuxet beslut än det här. Nu kommer jag binda upp mig på något på allvar. Vad händer?

Så jag är lite skitglad längre. Det har fallit ett konstigt vemod över mig som gör att jag inte vet om banken gjorde mig en tjänst i alla fall. Jag gillar inte hur pengar alltid ska styra allt och hindra mig från allt jag vill göra. Jag är ung. Jag är frisk. Det jag borde göra är att resa, leva, uppleva inte snåla...

Hur är det man säger att man själv är sin värsta fiende? Jag tror precis jag förklarade krig.

Höst-söndag

2008-10-05T19:24:00.002+02:00

kräver sina höst-låtar.

Man måste älska lokala sändningar

2008-10-05T18:12:00.006+02:00

Ett av det största problemen i Stockholmsområdet idag är att man inte hunnit klart med renoveringen av Roslagsbanan för att vägverket beställt för lite makadam (grus i folkmun). Detta får reportern att måla upp som en katastrof och söker genast efter offer om en kommentar.

Hade vägverket beställt för mycket grus hade det blivit ett jävla liv om det också. Snälla.. snälla.

"Hur känns det att få behöva åka ersättningsbuss i tre veckor till" (detta har man alltså gjort i fem månader).

"Ja det är väl bara att bita ihop".
Säger en likgiltig Täby/Hägernäs/Österåkerbo och verkar inte bry sig särskillt mycket.

Inte vi heller.

Men glöm inte att vi lever i ett fritt land!

2008-10-03T18:49:00.002+02:00

(Hämtad från DN.se)

Listan på censurerade skyltar

APA, ARG, BAJ, CUC, CUK, DUM, DYR, ETA, ETT, FAN, FEG, FEL, FEM, FES, FET, FNL, FUC, FUL, GAM, GAS, GAY, GET, GEY, GLO, GOM, GUB, GUC, GUD, GUK, HAL, HAN, HAO, HAR, HAS, HAT, HER, HES, HET, HJO, HKH, HMO, HOM, HON, HOR, HOT, HRA, HUD, HUK, HUS, HUT, JUG, JUK, JUO, JUR, KDS, KUC, KUF, KUG, KUK, KYK, LAM, LAT, LEM, LOJ, LSD, LUS, LUZ, MAD, MAO, MAS, MEN, MES, MLB, KUF, MUS, MUT, NAZ, NEJ, NJA, NOS, NRP, NUP, NYP, NYS, OND, OOO, ORA, ORM, OST, OXE, PAJ, PAP, PES, PKK, PLO, PNS, PRO, PUB, PUC, PUK, PYS, RAS, REA, ROM, RPS, RUG, RUK, RUS, SAB, SAC, SAF, SAP, SAT, SEG, SEK, SEX, SJU, SOP, SOS, SPY, SSU, SUG, SUP, SUR, SWE, SYF, TAJ, TBC, TOA, TOK, TYP, TOT, TRE, UCK, USH, UFF, UPA, USA, UFO, WAM, WAR, WTC, WWW, XTC, XTZ, XXL, XXX, XUK.

Källa: Språk

Öh.. va?

Vissa är ju rena DDR-fasoner.

Nej, så konstigt är det faktiskt inte!

2008-09-22T21:39:00.002+02:00

Idag fyller min Farmors bror år. Han fyller 98(!). Jag tänker också bli 98, minst. Jag vill verkligen leva länge om jag får vara frisk. Hursomhelst så kom jag att tänka en hel del på ålder idag. Och relationer. Jag kom på ett nytt försvar för att jag är singel. Ja för att försvara mig får jag göra, varje dag. Det finns otroligt många krigare därute som gärna skjuter relaitonspilar på mig för att jag inte ska vara ensam och "olycklig". Men nog om det. Såhär är det.

Fler och fler väljer att leva ensamstående, det syns på bostadssituationeroch inte minst på dejtingmarknaden, människor vill träffas och ha roligt. Därmed inte sagt att man gifter sig med första bästa. Nejdå. Med tanke på hur gamla vi faktiskt blir, (läs ovan om min farmors bror) så är det väl klart att vi är jävligt noga med att träffa nån man står ut med. Skulle jag springa och gifta mig när jag är 30 betyder det att jag kanske lever med den är människan i 60 år!? Smaka på det.

Det är beundransvärt med de som faktiskt har en sund relation så förbannat länge. Det är större chans att misslyckas anser jag. Det krävs en rejäl insats för att hålla en sån gnista uppe. Från båda håll.

Så alla vi singlar som inte har någon att dela tandborsttället med hoppas jag tillhör den kategorin människor som faktiskt tror på en himlastormande kärlek som vara för alltid. Jag gör det och jag kommer inte att ändra mig på den punkten.

There are only two options regarding commitment.
You're either in or out.
There's no such thing as a life in-between.
Pat Riley

Hösten är här

2008-09-17T21:18:00.004+02:00

Jag tänker inte förneka det längre, imorse drog jag på mig höststövlarna på gott och ont. Gott efterson jag älskar dem, ont för att det kommer ta ungefär 10 månader innan man kan klampa ut i lätta ballerina skor igen i värme.

Men.
Men.
Men.

Icke att förglömma. Hösten är en underbar start på ett rikt inomhusliv. För att göra hösten lite roligare så tänker jag bidra med små ljus i mörkret.

1. Musik.
Nu har du tid att grotta ner dig i The Cure's samtliga album för att hinna ikapp alla andra som lyssnade in sig när de kom. Det bästa av allt är att The Cure är bara en i raden av artister som har en till synes outtömlig källa på musik.

2. Fotografier.
Handen på hjärtat. Har du sorterat dina sommarkort ordentligt? Nuförtiden finns de ju inte oftast på papper längre därmed inte sagt att de är ordning och reda bara för att de är digitala. Ta tag i det här nu! På köpet så sveps du med i glada sommarminnen. Har du papperskort från förra seklet så kan du passa på att sortera dem med, de har ju i så fall legat alldeles för länge i en låda.

3. Serier.
Äntligen! De regniga dagarna i somras var ju ordentligt pissiga och som vanligt så går det inte ett skit av kvalité på tv och man har sett alla sevärda filmer redan. Men nu är de flesta tillbaka igen, (i alla fall i Amerikansk tv). Heroes, California, One Tree Hill, Desperate Housewives, Greys Anatomy. Dags att börja frossa igen.
För dig som inte frossat lika hårt i detta finns gamla serier att tokplöja. För att få en skön feelgood-känsla i allt rusk så måste Gilmore Girl ses. Om du gillar för många dialoger, original och inte har fattat charmen med småstäder.

4. Gå ut.
Det är skittråkigt att folk låser in sig på hösten, för det gör dom (vi). Det är inte så konstigt att vi svenskar är tillbakadragna och lite svårflirtade, vi blommar bara på sommaren. Hade det varit sommar här året runt som i andra länder så hade vi också varit mer som sydeuropéerna, jag är helt övertygad. Så ge dig ut och gör hösten till en "sommar"period också. Ta ditt ansvar.

5. Skapa listor.
Det var faktiskt skitroligt. Jag ska nog göra det igen. Allt kan listas! Även om det känns rätt 1999.

Here everybody has a neighbour.
Everybody has a friend.
Everybody has a reason to begin again.

- Bruce Springsteen

Vilse Del 2

2008-09-10T21:41:00.007+02:00

Gick vilse alltså. På östermalm såklart. Jag ska inte var där helt enkelt.

Den här gången var jag nästa säker på att jag skulle hitta när jag skämtsamt sa till P, som ville jag skulle komma förbi hennes jobb, att hon skulle ge mig karta och kompass så jag hittade. Så hon mailade över en karta. Klart jag hittar nu! Vägen var enkelt och jag kom i håg kartan i huvudet.

Yeah right.

När jag klev av på Östermalmstorg så tänkte jag att jag inte skulle gå upp på östermalmstorg som jag brukar utan ta en annan uppgång får då kommer jag närmare stureplan. Ja... det gjorde jag ju också. Men var sjutton jag var hade jag ingen aning om. Gick till höger först... ångrade mig och gick till vänster.. Ringer P.

- Hej.
- Hej.
- Du kommer inte bli förvånad...
- Har du gått vilse igen? Vaar ääär duuu?
- Birger Jarlsgatan... nånstans...
- Gå mot "svampen".
- Ja men nu vet jag det är ju häråt! säger jag och börjar gå till höger igen.
- Nu har jag butiken Laura Ashley till höger.
- Nee, säger P. Vänd. Du går åt fel håll.

Så jag vänder. Igen. Killen som stått vid en reklamskylt och prata i telefon medan jag gått förbi 3-4 gånger ser igenkännande på mig. Jag skäms. Men kan inte sluta skratta åt det i alla fall. Jag kommer aldrig lära mig.

Fast jag fick i alla fall kändisspotta lite idag. Utanför mitt fönster på jobbet såg jag Johan Rehborg, Johan Ulvesson och Magnus Uggla. Köra iväg i samma bil. Märklig kombination. Och senare på ett fik nånstans på Östermalm (nej man kan inte fråga mig var) så fanns Zlatan och Olof Mellberg fikandes. Stort fik men 90% av alla satt just i den här delen. Jag fattade inte först men la ihop ett och ett när jag såg dom sitta där. Alla fikagäster försöker sitta helt oberörda men ser skitstela ut och ingen lyssnar på vad fika sällskapen säger eftersom de är fokuserade på vad som händer i fotbollskillshörnet men låtsas ändå inte bry sig. Klart man tittar! De är ju offentliga människor som dessutom presterar. Lite exotiskt är det allt. Man får titta.

Som tur var fick söder avsluta dagen. Det känns som hemma. Det känns som att folk är mindre stela och framförallt är det lite mer livligt på Söder. På Östermalm finns ju nästan inte en käft ute efter kl 19 när butikerna sedan en timme stängt och folk har fikat klart.

Östermalm - Söder 1-1

Kan man öva upp sitt lokalsinne? Tips är välkomna.

Jag ger upp

2008-08-26T20:45:00.003+02:00

Trodde aldrig jag skulle säga det här men jag ger faktiskt upp.

I 10 år och 7 månader och 3 dagar har jag skrivit dagbok, dag för dag, jag hade full koll. Första fyllan, första kärleken, första kyssen, första bostaden, sista dagen i skolan, första pojkvännen, tentor, examen, begraviningar, bröllop, festivlaler, första anställningen, allt. Jag hade koll på exakt datum, och har det fortfarande visserligen. Men nu räcker det. Jag började halka efter efter festivalerna i sommar sen hände det alldeles förmycket och nu ligger jag efter så pass mycket att jag inte kommer ihåg vilken dag jag gjorde vad. Med risk för att låta som en potentiell mentalpatient så har jag lite ångest.

Men när jag kom att tänka på det så är det inte många gånger jag faktiskt gått tillbaka och tittat vad som hände när och varför. Vissa saker mår jag dessutom bra av att inte bli påmind om. Jag kanske inte ska säga att jag ger upp men jag tar definitivt en paus. Så Stockholm kommer inte att dokumenteras. Så efterlevande får slita sitt hår för att fundera ut vad sjutton som hände under min tid i Stockholm. Om det bli några efterlevande som har intresse vill säga.

Fast jag är inte helt ur spel nu när jag flyttat till stockholm, om ni som känner mig väl fick panik nu, nejdå, jag har börjat köpa skor igen så nu är ordningen återställd. Nu ska bara musiken komma igång också så är jag ordentligt på banan igen.

"Time is free, but it's priceless. You can't own it, but you can use it. You can't keep it, but you can spend it. Once you've lost it you can never get it back."
- Harvey MacKay

What the Hell Am I Doing Here?

2008-08-20T20:46:00.003+02:00

Igår gick jag vilse igen. Eller nej, jag var på ett ställe där jag inte visste var saker och ting låg runt om kring mig. Nackdelen med tunnelbana är att man får inte saker och ting hänga ihop.

-Vadå? Ligger inte t-centralen i en 90 gradervikel efter att ha åkt spikrakt förbi bromma, alvik, hötoget? Hm..

Hursomhelst. Igår kom turen till Kungsgatan och hötorget. Jag kliver av tunnelbanan, går för en gång skulle upp på rätt ställe och hamnar precis på kungsgatan. Är otorligt stolt över mig i just detta ögonlbick, trots att jag känner mig otroligt dåligt ful, otrendig och småfet när alla smala modelliknande tjejer (och killar) går förbi. Det luktar stureplan...

Eftersom jag inte vet var Sagabion ligger så ringer jag P som jag ska träffa. Hon skrattar gott åt det faktum att jag inte hittar. Igen.

-Gå mot stureplan, vet du var du går då?
-Nej.
-Haha, ok.

Följande prat handlar om att identifierat diverse butiker och väderstreck tills det jag vet var jag ska gå. Äntligen dyker ett bekant ansikte upp och vi kan gå in i biosalongen där tack och lov stolar och rader är nummrerade så man hittar.

Annika. nästan vilse, någonstans i Stockholm. Del 1

2008-07-13T21:48:00.004+02:00

Jag har självdistans (vill jag tro) och samtidigt underskattar jag mig själv, därför är det här "Del 1". Utan min vetskap att jag kommer att gå vilse igen. På nåt sätt.

I lördags gick ju som sagt flyttlasset och nu är det till att anpassa sig till ett liv i en stor stad, i ett lite rum med stora förhoppningar.

Mitt stora mission idag var att få tag i bredband. Och på frågan; "Kan du klara dig utan internet?" Svara jag; "Nej". Eftersom jag inte vet var jag kommer att hamna och inte tyckte det var en bra idé att binda upp min sambo, Farmor-snart-90-år, på ett bredbandsabonnemang så är ju mobilt bredband kanon! Bra. Skitenkelt!

Så jag knallade upp till vällingby centrum, visste att butiken jag ville åt låg i K:fem huset men var? Jag runt hela huset innan jag vågade gå in. Allt är så superfräscht därinne så att man nästan tror man måste ha en inträdesbiljett för att komma in. Jag såg nog väldigt vilse ut med tanke på mannen i cafét som tittade på mig aningen förvånat över sin tidning, men jag hittade tillslut!

Jag möttes av en supertrevlig tjej (Hejdå myt om otrevliga Stockholmare) i 3-butiken. Hon Bekräftade hur lätt allting skulle var och att det bara var att plugga i och åka ända tills...

"Vad har du för dator?"
"Mac"
"Jaha.." säger den trevliga expediten med en något fallande ton som sen snabbt väder och optimismen sprudlar i henne igen.
"Då måste du ladda ner två drivrutiner från vår hemsida, det är jätteenkelt och sen följer du bara intstruktionerna!"
"Ok... Men jag har inte tillgång till internet innan jag får igång det här modemet"
"Ajdå, ja det är ju internetcafé i så fall"
"Hm.. ok, men jag tar det ändå, jag får lösa det där"

Väl ute ur det fina huset med fundersam min går jag ändå till tunnelbanan för att ta mig in till stan i hopp om att hitta ett internetcafé. Då kommer jag precis på att jag kan ta ner de där filerna till min mobil och sen skicka dem till min dator via Blue Tooth! Jag är ett geni!

Fast nu sitter jag redan på tunnelbanan men en tur i stan dödar ju ingen tänker jag och sitter kvar för att studera vilsna turister med en livrädsla att de ska fråga mig om vägen nånstans. Jag är förmodligen den siste de ska fråga! En man går och lägger ut små laminerade kort, på sätena, med en text och en bild på. Jag sneglar på kortet och läser nåt om hans sjuka 17-årige son. Slutar läsa. Skymtar en bild på en tanig kropp som är sängliggande. Nej. Jag KAN inte skänka pengar till alla som tigger. Nej. Jag ska inte. Hela tiden tänker jag på det en vän sa till mig en gång, när jag uttryckte dåligt samvete för att jag inte skänker mer till behövande, "Man kan inte hjälpa alla Annika".

Väl inne i stan hoppar jag av vid Hötorget i tron på att jag kom direkt till Gallerian. Pappa (uppväxt Stockholmare) sa ju att det var där jag skulle gå av. Det var det också. Men jag lär mig aldrig, ALDRIG, att det är skillnad på höger och vänster när man kommer upp ur marken. Japp. Då var jag vilse. Äsch då... Det är fint väder och jag är inte den som stressar upp mig. Hittar faktiskt Gallerian rätt lätt, men det var ju en omväg på grund av T-banesnesteget.

För första gången i mitt liv kände jag mig mättad över mitt materialistiska behov. Jag gick inte ens in i en skoaffär! Det är ju till och med rea! Otroligt! Fantastiskt! Fast jag var trött, och hungrig. Måste varit därför. Efter en kort titt i Gallerian gick jag ut ur en av alla entrér och visste naturligtvis inte var jag var när jag stog på vägen. Fan. Men där är Kungsträdgården, den känner jag igen. Men jag behöver en T-bana. Hittar den av sen slump, åker till T-centralen för att byta och så var vi där igen. Gick upp i fel trappa åt fel håll och nu är jag på Vasagatan. Jag som inte ens skulle behöva ta mig upp till markplan om jag hade gått rätt från början.

Tog mig igenom T-centralens väntsal med en konstigt känsla att för en gångs skulle INTE vara på väg långt bort som jag alltid brukar vara när jag är just där. Fast det var en bra känsla. Men nu ville jag bara hem till Råcksta igen till mitt bredband.

Järnspöken

2008-07-10T11:25:00.003+02:00

Just nu borde jag fortsätta packa flyttlådor. Jag borde duscha. Jag borde skriva dagbok som jag ligger efter med 7 dagar nu. Jag borde duscha och ta mig ut.

Är det inte fantastiskt vad mycket annat man (läs; jag) hittar på när det kommer en massa måsten. Skriva blogg till exemepel. En annan sag i flyttstöket jag kom på som var viktigare var att spela piano (pianot kommer ju förmodligen gå upp i rök om jag inte gör det nu... förmodligen..) eller browsa bland söta små kattungar på blocket (inte för att jag kan skaffa en utan för att jag vill ha en). Jeez..

Jag har separationsågest. Allt händer lite för snabbt just nu. Jag har inte ens hunnit landa och smälta alla intryck från Roskildefestivalen (som för övrigt var fantastiskt på alla sätt och vis) innan det är dags att flytta på sig igen. Det blir alldeles för påtagligt med flyttlådor över hela lägenheten. Shit.. det händer verkligen. Jag ska inte bo här mer, smålänningarna får numer klara sig utan mig och jag vet att jag kommer vara saknad. Jag undrar vad jag kommer att sakna.

Kändes som igår när jag pratade med M och vi sa hur roligt det skulle bli om jag verkligen fick det där jobbet och flyttade till Stockholm, allt var prat som jag inte trodde skulle inträffa på ett bra tag framöver om ens aldrig. Allt det där händer.

*nyper*

På lördag går flyttlasset och det är med väldigt blandade känslor.

Är dom inte fruktansvärt söta!

Plast i stora lass

2008-06-18T19:30:00.002+02:00

En arbetskamrat till en annan;

- Annika, har du lust att komma på Tupperware-party i Juni?
- Ja! Vad kul! Jag kommer jättegärna!
Kommer förmodligen inte köpa nånting men det kan vara kul att se vad det handlar om.

Jag fick en liten lapp i min hand med tid, plats, anmälningsdatum och adress, utskriven och redigerad i word eller liknande. En inbjudan till "plastparty". Jag har aldrig var på Tupperwareparty och jag ville verkligen gå. Har jag blivit tant på allvar nu?

Ett par veckor senare var det dags. Hos värdinnan, som är en av mina medarbetare, hade alla redan anlänt, jag var sist. Det är ju ett event utenför jobbet och där behöver man inte vara punktlig, trodde jag. Ute på altanen möts jag av ett helt bord med färgglada plastgrejer. Tupperware-konsulenten ler på amerikanskt, ytligt vis och hälsar mig välkommen.

Konsulenten presenenterar sig självoch är otroligt hurtig och klämkäck när hos står där i sin rosa topp och demostrerar sina produkter och jag tänker;

-Vafan gör jag här.

Efter en halvtimmes demostration, känn och kläm får vi poroduktkatalogen i våra händer och det är nu det spårar ur. Det fanns tokigt mycket att välja på och så funktionella vissa grejer var! Jag som inte skulle köpa någonting gick därifrån med ett kvitto på en order för nära 900-lappen och mår kalasbra!

Fotnot.
ryktet har sagt at en konsulent tjänar ca 70% av försäljningen av produkterna. (Tro sjutton hon var så klämkäck och dan då!) Nån som kan konfirmera dessa uppgifter?

Sådärja

2008-06-07T21:47:00.005+02:00

Jag har sagt upp mig. Eller sagt upp mitt jobb heter det mer precist. Jag har sagt upp min lägenhet, min telefon, mitt bredband och min hemförsäkring. Jag har sagt upp Jönköping.

Nu ska flickan som växte upp på den lilla orten med tummen i munnen flytta till storstaden och ha en yrkestitel som Projektledare. Låter livsfarligt men jag har aldrig varit gladare.

Jag ska få ett jobb där man är ledig på helgerna(!?), jobbar dagtid(!?) och får minst 6 veckor semester(!!?). Nej mina arbetserfarenheter är inte sunda och inte bra. Vem kunde tro att det skulle bli så när jag överlycklig fick den där anställningen hos bemmaningsföretaget som bara skulle vara i 2 veckor. Det blev 3 år i stället. Lärorika år. Minnesvärda år. Rätt tuffa år, i alla fall de senaste. Nej nu var det dags att stämpla ut en gång för alla.

Hela min kropp visste att jag skulle få det här jobbet, från de att jag la ögonen på annonsen till det att jag lämnat den 2:a intrvjuomgången. Jag visste det men vågade inte hoppas för mycket. Jag är glad.

Jag hade tänkt sammanfatta mina näsatn 7(!?) år i Jönköping men det är mycket som ska sammanfattas och det kommer bara sluta med ännufler parenteser med utropstecken och frågentecken i.

Jag hör av mig.

"The dictionary is the only place where success comes before work"

Jag vet för mycket nu

2008-05-08T23:32:00.003+02:00

Varje dag på väg till jobbet cyklar jag förbi en lågstadieskola med lekande barn och varje gång tänker jag på vad skönt det var att gå på lågstadiet. Det största problemet man hade var att vara orolig att inte hinna välja den bästa trampcykeln på rasten eller stå först i hopprepskön till "strömmen" och dessa suddgummin... Det hejdlösa samlandet, måste ha! Världen var liten och sommarlovet som kom varje år var otroligt långt och arbetsfritt. Fan vad skönt det var.

Vad händet sen? Pojkar? Killar? Män? Vadå inget barn-/studiebidrag längre? Vadå,
betala saker själv? Jobba? Jaha? Ska jag välja min framtid? Men min barbie har bara en bil och jag har ingen my little pony med vingar än. Mamma, Pappa!?

Plötsligt började vi lära oss saker, förstå varför vuxa människor gråter fast de inte har ett skärsår eller brutet ben. Plötsligt börjar vi tycka saker och ifrågasätta. Plötsligt gör vi misstag som vi bittert får ta itu med. Vi sårar personer och vi blir varse om det.

Vi lägger band på oss och är inte helt uppriktiga eftersom vi nu vet att det kan påverka människor negativt. Vi börjar ljuga. Vi analyserar och utvärderar. Funderar.

Nu har vi ett ansvar. Vi måste ta hand om oss själva och då får barbie och de andra stryka på foten. Vi måste bli "vuxna". Livet är inte en lek längre, nu är allt på allvar.

Väl framme på jobbet släpper tankarna om de lekande glada barnen och jag kommer direkt tillbaka till nutid. Vuxentid. Då var det dags att ta ansvar igen då...

"Hela världen är så underbar om man är korkad tom och glad"

Forgive and forget?

2008-05-01T14:46:00.006+02:00

Jag älskar tidigt mornar. Allt är lugnt, tyst. Nästan dött.

I morse när jag cyklade hem från jobbet var det precis så. Lugnt, tyst, nästan dött. Små spår av en trevlig afton med öl längs cykelvägen, en och annan som väntade på bussen alldeles för tidigit för att vara på väg någon annan stans än hem i gårdagens festkläder.

En av dem går i rask takt, klackarna ekar mellan husen. 10 meter bakom henne kommer en man och ropar efter henne, festklädd. Hon ignorerar honom. Har ropar igen och blir väldigt mjuk i rösten. Hon vänder sig om, hon skriker nånting åt honom och har ett upprört kroppsspråk som visar på att hon inte vill att han följer efter henne. Eller är det precis det hon vill? Hon forstsätter gå, han efter. Vad har han gjort mot henne? Han har gjort henne upprörd och jag beundrar henne för att hon kan sätta ner foten. Hon går därifrån utan att trollbindas av hans lena ord. Hon har fått nog, hon vill inte veta av honom. Hon står på sig.

Jag önskar jag kunde vara så. Gå därifrån för mitt eget bästa och inte låta mig förblindas av alla känslorna. Flippa ur och slänga igen en dörr bakom mig och hålla den stängd när det gör ont. Ett snabbt avslut. Men det är inte jag. Jag tror inte på det. Jag förlåter snabbt. Lämnar inget osagt och inget åt slumpen, jag står ut lite till. "Vi löser det". Jag kan anpassa mig. Rationell till min nackdel. Jag blir så trött på mig själv. Eller är det anledningen till att jag är den jag är. Varför andra älskar mig och bryr sig om mig. Vad får jag ut av det? Jag har ändå en känsla av att vara överkörd, även om det är för en kort stund, men det vet ingen.

När jag cyklat förbi dem kan jag inte låta bli att vända mig om för att se om hon är ok. Hon går fortfarande i rask takt och han efter på ett säkert avstånd från henne när det plötsligt slår mig.

Det kanske är hon som gjort honom illa?

Forgiveness does not change the past, but it does enlarge the future.
- Paul Boese

Kära Dagbok

2008-01-28T15:20:00.000+01:00

Jag fick för mig att skriva dagbok ingen, har haft ett långt uppehåll om att berätta hur jag mår, känner, tycker i text. Så jag satt mig ner för att skriva, fastnade i gamla anteckningar, såklart. Blev alldeles varm i kroppen när jag läste om hur det var att vara galet kär den där sommaren, jag hade aldrig varit lyckligare. Jag log.

En stycke längre ner mår jag sämre. Det är inte kul att läsa längre. Anteckningar från en osäker flicka som saknar självaktning och någon som saknar självförtroende. Usch!

Jag slutar läsa och funderar över dagbokens vara och icke vara. Jag har alltid hävdat att dagboken kan vara bra i de stunder då man ifrågasätter en viss situation och man behöver lite förankring i en värld där man kanske svävar på moln. En påminnelse om hur saker och ting var. Men jag vet inte längre. Jag är ju den som lever en dag i taget och tar tillfällen i akt utan att tänka så mycket på konsekvenserna. Eller ska jag kankse skriva dagbok bara för att få ner saker och sen aldrig läsa det igen?

Varför skriver du dagbok?

An End Has a Start

2008-01-03T17:35:00.001+01:00

Då var vi här igen... nytt år, nya tider, nya löften, nytt liv?

Jag försöker alltid intala mig själv vid varje nytt år att det är en nystart. Ett avtramp liksom. För är det nån gång det ska bli en ändring på någontig så är det nu, vid årskiftet. För det måste ske dramatiskt, det måste kännas. Måste år 2008 bli annorlunda, måste jag förädra mig själv, mitt sätt att tänka, min inställning. Var 2007 vekrligen så dåligt?

Vid tolvslaget tar jag i hand med en av gästerna på festen och vi avlägger samma löfte. Samma löfte som jag gav året därpå; Jag ska tänka på mig själv, inte slösa tid på dåliga relationer. Livet är för kort! Jaha... Men var 2007 så jävla illa då, eftersom jag lägger löftet en gång till?

Hm... Får se nu. Jag började älska någon otorligt mycket. Han älskade mig också. So far so good. Det kom en massa saker i vägen som gjrode allting svårare men ändå kunde jag inte slita mig från honom. Visst, sen var det ju det där med att han inte ville ha en seriös relation, en relation som någon gång skulle leda till samboliv och hela baletten. Nej visst. Men jag köpte det. Skit i sambolivet och hela baletten! Jag tar hellre det här! Denna fantastiska människa som berikat mig på alla sätt och vis under en tid! Jag var ju galet kär! Jag ångrar inget! Hur ofta blir man kär egentligen! Aldrig! Sagan fick sitt slut i alla fall... Jag älskar honom. Problemet är väl att vi är på samma sida men i helt olika böcker.

Så alltså var inte 2007 dåligt. Jag slösade ingen energi eftersom jag inte ångrade någonting. Så är det nu 2008, på kanten till 25-årsdagen, som jag verklgien vet vad jag vill ha? När jag den här gången verklgien vill ha sambolivet och hela baletten! men det jag då lovar är inte att slösa energi på relationer som inte leder någonvart. det jag lovar är att inte låta mig förblindas av kärleken och ärligt... hur roligt är det?

Skit i löftena det här året, det kommer inte bli som du tänkt dig i alla fall. Njut av livet i stället! Livet är för kort.

Till E: Du är fantastisk. Tack.

"If everything could ever feel this real forever.
If anything could ever be this good again"
everlong - foo fighters

Ja, visst är det orättvist

2007-05-17T20:39:00.000+02:00

Inte ens Du har väl missat alla dessa talangdokusåpor som går på tv nu; Idol, Top Model, Pussy Cat Dolls(?), Runway etc...

Jag vet inte varför men jag gillar att titta på det ibland och en sak har nog alla dessa gemensamt.

I den lilla intrvjun som görs med en deltagare i tävligen som kommer alltid, ALLTID tycka-synd-om talet.

"Min mor dog när jag var 6 år... jada jada... *tårar*... Jag är värd att bli stjärna"

Eller ännu värre, när en jurymedlem undrar varför personen i fråga vill bli modell:

"Jag växte upp i förorten med knappt några pengar... jada jada... Jag är värd att bli topp modell!"

Men herregud!!!

Ja jag tycker också det är skitsynd om de personer som har fått en sån hemsk uppväxt men det är väl inte DÄRFÖR de ska bli stjärnor, idoler eller nåt annat tokkommersiellt. Dom är där för att de har en talang och det är DÄRFÖR de blir stjärnor, modleller. Välkommen till (den kalla, hårda) världen.

Eller är det den som har haft det värst i livet som ska vinna i den här sortens tävlingar. De skulle ju i så fall göra dem i juryn till nån form av frälsare eller socialarbetare. Och vem bestämmer egentligen vem som har det värst. Den rike? Den fattige? Den föräldraröse? Den bostadslöse? Han som aldrig varit kär? Hon som gifte sig med "fel" man? Modern som lämnade bort sitt barn mot sin vilja? Killen som aldrig tog chansen på det där tokbra jobbet? Tjejen som mobbades hela sin uppväxt?

Ta tag i ditt liv, du har bara ett. Lägg det för guds skull (eller din egen) inte i andras händer. Definitivt inte i en hårt mediastyrd, hänsynslös, oempatisk jurypanel som bara bryr sig om pengar.

Underbara Myndighetssverige!

2007-03-25T19:14:00.000+02:00

Häromdagen så publicerade Aftonbladet en artikel; "Kosumenter rasar mot GB's 'Flickglass'" (Länk). De skriver bland annat om att Sveriges Konsumenter tycker att det är alldeles för uppenbart mot vilka marknadsföringen är riktad till. Ok. Men var ligger brottet?

Det jag menar är att i så fall borde företag som Dressmann också hängas ut, är det inte uppenbart vilket kön (målgrupp) den reklamen riktar sig till så vet jag inte vad. Det kanske finns massor av kvinnor, tanter, flcikor som vill bära den typen av kläder, ska inte utformningen av produkten vara könsnutral där också då? Måste man ha könsneutral marknasföring? Jag har inte läst nån juridik eller andra riktlinjer för vad som gäller vid marknadsföring, men snälla nån. Det är väl ingen som står med en pistol i nacken på de som faktiskt vill köpa varan som ett företag så "hemskt" har marknadsfört i riktining till ett annat kön.

Om man vill konsumera något så gör man väl det och skiter i vem reklamen riktar sig till? Eller menar Sveriges Konsumenter att vi är så (ursäkta uttrycket..) jävla dumma att vi inte kan tänka själva?

Sveriges Konsumenter, som har dragit igång det hela, är väl de största bovarna som spär på allt vad könsstereotypiskt heter. Om ämnet aldrig hade tagits upp så tror jag knappt att nån ens tänkt tanken på att glassen skulle vara riktad till tjejer. De är snarare de som sitter där som har fördomar de olika könen. Bara för att en glass är rosa, stjärnformad och glittrig behöver den inte vara riktad till småflickor?

Herregud... folk svälter i vissa länder men här är vi oroliga för hurvida en glass är könsneutral eller inte...

Jag blir förbannad.

Bokrea

2007-03-05T19:03:00.000+01:00

Jag har varit på bokrea. Jag tycker alltid det är sån hysteri när det är på tapeten; tidigar skickas ut tidigt om vilka böcker man kan köpa billigt och det slängs lakan över högar av böcker som inte får tas bort förrän den stora dagen. Tänk om man faktiskt vill köpa den där boken just då till originalpris... får man inte lyfta på lakanet då? Aldrig har väl handeln varit mer ärligt i så fall.

"Nej nej! Lyft inte på lakanet! Du får boken för minipris om några dagar om du väntar!"

Bokhandeln kankse är den mest... ärliga?

Jag förstår inte heller varför folk står i kö på tolsvlaget för att kasta sig över sitt bokfynd. Det finns ju många många ex kvar även tre dagar efter. Det är ju inte som andra reor där man slåss om storlekar direkt. Eller är det nånting annat jag missat? (Det är faktiskt bara andra gången jag fydar på en bokrea). De kankse försvann riktiga guldkorn där några minuter efter tolv som jag gick miste om. Men det jag inte vet lider jag ju inte heller av.

Märkte, där i mitt bokflanerande, att jag drabbades lite av fynda-skivor-syndromet. Du vet när man går och plockar på sig en massa massa grejer;

"Den måste jag ha!"

"...och den här hade jag helt glömt!"

"Jag har ju alltid velat köpa den här!"

Inte heller den här gången gick jag därifrån med allt jag en gång tagit åt mig. Det slutade med två böcker. (ungefär som skivsyndromet brukar sluta också). Jag köpte ett Rocklexikon och ett Fransk-Svenskt(och vice versa) lexikon. Jag är otroligt nöjd! Jag tror att 2007 blir ett bokår för min del. Försöker i alla fall intala mig det. Så förutom mitt musikinredda rum, med alla instrument man kan tänka sig (i min stora villa vid havet) så kommer det att finnas ett stort bibliotek också. Jag älskar att drömma =).

Nu ska jag återgå till mitt Rocklexikon, vilken guldgruva! Vilken timekiller! Vilken underhållning! Alla borde äga ett!

Självhjälp

2007-02-19T19:24:00.000+01:00

Musik hjälper till att minnas, att bli glad, att glömma, att gå vidare, att bli kär, att leva, att längta, att sakna, att stilla sinnet.

Om mitt liv var en film så skulle den låten var ett av spåren på soundtracket;

... get a hold of yourself, don't worry about the aftermath...

Man kommer aldrig längre ner än till marken

2007-02-13T09:48:00.000+01:00

Ibland känner jag mig som den där fallskärmshopparen som aldrig fick ut sin skärm ordentligt.

Han kastade sig ut, han var ute efter kicken, han fick den också. Sen kom paniken. Han ser slutet men ger inte upp i alla fall, nånstans tror han att han ska klara sig.

De som bevittnar allt är övertygade om att det kommer att gå riktigt illa.

Han träffar marken. Hårt.

Hans vänner hittar honom. Han har överlevt men är väldigt chockad.

Han kommer att hoppa igen.

Jag med.

När kärlek inte är galenskap är den inte kärlek.
-Pedro Calderòn

Handlar allt om kontroll?

2007-02-08T17:41:00.000+01:00

Jag föll igår. Tappade kontrollen och skadade min fot.

Jag föll (för Honom). Tappade kontrollen och blev ledsen.

Innebär det alltid att man skadar sig på ett eller annat sätt när man tappar kontrollen?

Föraren av bilen tappar kontrollen och kör in i ett träd. Han skadar sig.

En person tappar kontrollen av sina handlingar och sitt psyke och ger sig på en oskyldig människa. Nån/Några blir skadade.

Brandmannen tappar kontrollen av en brand. Olyckan är ett faktum.

Killen som ska göra sitt livs redovisning tappar kontrollen, stammar coh får inte fram något vettigt. Han mår jättedåligt.

De älskande paret som bråkar tappar kontrollen och säger saker de inte menar till varandra. Dom gör varandra illa.

Betyder det i så fall att människor som alltid kan hålla kontrollen aldrig skadar sig själv, eller andra?

Media snodde romantiken. Har den tagit Prinsen med?

2007-01-26T00:08:00.001+01:00

Jag har fastnat i ämnet män... och kärlek. Romatik. Eller snarare bristen på romatik. Jag är helt överygad om att man var mer romantisk förr i tiden. För att man kunde det. Jag tror att kommersialismen har dödat romantiken. I alla fall delvis.

Tänk själv, alla dessa påtryckningar att det ska köpas blommor och choklad och söta små kort. Jag skulle älska det! Men ärligt talat, får du blommor och choklad, OCH kort? Jag har fått blommor, till och med levererade till dörren. Jag har fått choklad (på julafton av en släkting...). Kort får jag på min födelsedag. Men allt på samma gång? Nej. Det där har blivit så uttjatat i media så att ingen törs komma springande med det, tror jag...

"Det skulle kännas så corny"
"Nej gud, det är för klyschigt"
"Näe, det är pinsamt"
"Det är så himla förutsägbart"

Egentligen är det ju inte blommorna, chokladen och kortet som väger tyngst i sammanhanget utan det faktum att nån har tänkt på en, tagit sig tid, gjort nånting som han vet att hon uppskattar. Jag tror att media tillsammans med kommersen (de går väl redan hand i hand kankse...) kommer att ta död på vårt kreativa tänkande. Så mycket prylar det går att köpa, inget blir personligt längre, allt är gjort. Alla blir så himla bekväma. Jag menar vem hade inte uppskattat att få en handplockad bukett från det vilda istället, hemgjorda små chokladpraliner och ett egendesignat kort som är helt unikt.

Handeln har ju redan dragit fram alla röda kort, nallar etc för att dra med folk i det romatiska havet, speciellt, den 14 februari. På senare tid gillar jag faktiskt den här dagen. Det blir en speciell stämning om man ger sig ut bland folk. Alla par verkar ha grävt ner alla små bekymmer och eventuella problem i sina relationer. Folk är nog mer kärleksfulla mot varandra en sån här dag. Eller så kankse jag ser det jag vill se. Jag blir glad av den i alla fall. Vi kankse behöver en dag som denna (februari är ju ändå bara mörk och slaskig) även om den är fruktansvärt konstlad och skapad för at dra in pengar.

Jag tror att alla är romatiska, de som är mest romantiska är dom som inte vet om det själva. Jag har mest erfarenheter av dem som gärna säger att de är romatiska... Men bevisat sig vara raka motsatsen. Är det inte alltid så? Mycket snack men lite verkstad.

Media och kommersen kankse inte har sabbat romantiken men den har nog sabbat definitionen av den.

Männen finns här

2007-01-17T08:56:00.000+01:00

Jag tror jag har löst det nu, min förkärlek till män med en gitarr och texter som berör, singer/songwriters à la Damien Rice, Lou Barlow, Mattias Edlund eller min kära vän Håkan Lycksell. Det är egentligen väldigt enkelt och jag borde fattat det direkt.

De (felsta) män, killar, pojkar jag har träffat i mitt liv har svårt, eller så är de bara motståndskraftiga till, att uttrycka känslor. Kankse är det nåt gammalt neadertalaktigt att inte visa svaghet what so ever eftersom det ger "fienden" ett övertag, jag vet inte. Men jag vågar säga att kvinnor, tjejer, flickor är bättre på att visa öppet hur de mår och känner.

Så att höra en man öppna sig, visa en sårbar sida är otroligt manligt i mina ögon. Det gör honom, paradoxalt(?) nog starkare än alla andra, det gör honom äkta och mer trovärdig. Höra honom berätta om ett krossat hjärta, kärleksfull relation eller om kvinnan han avgudar ger mig hopp att de faktiskt existerar... män.

Jag vet sen tidigare inlägg att män har känslor som oss kvinnor och kan bli sårade de med men jag behöver kvitton som stärker detta. Det är en av de sakerna jag behöver.

Sjävklart vill vi kvinnor att ni ska ett tokigt stort konto! Det kan nog alla med mig skriva under på.

Ja ett känslokonto alltså.

Vad händer? Vill du göra slut?

2007-01-11T18:41:00.000+01:00

Vi hade planer att ses som vanligt, jag såg fram emot det. Men plötsligt får jag ett besked som inte var glädjande. Fan också... vad ska hända nu.

- Ska vi fortfarande ses?
- Ja men vi får ändra planerna lite, det känns inte bra, vi måste prata. Fika?

Vi bestämmer en tid och en plats. Jag fundera och funderar, kan inte ta nåt beslut, ska nog inte göra det heller, inte i det här tillståndet. Jag sätter mig vid pianot... Min enda trygghet här... rensar huvudet.

På väg till cafeét är jag nervös, vad ska hända?

Jag och B har varit tillsammans i över 2,5 år nu. Det är lång tid.

B är redan där, ser glad ut, glad ut att se mig. Jag är inte redo för det här...

-Hej! Hur mår du?
- Jodå, sådär.

Vi sätter oss, jag med en apelsinjuice. Kanske kan c-vitaminerna ge mig motiation. Det är tyst. Jag tittar på mitt svarta sugrör i den solgula juicen.

B tittar på mig, pratar. Jag sitter fortfarande tyst och funderar.

- Annika, vad säger du, säg nåt?

- Jag vet inte vad jag ska säga, det känns inte bra.

- Men hur känner du då?

- Jag vet inte, jag är förvånad besviken. Allt var ju så bra och nu det här. Varför?

- Jag vet inte... Jag är lika förvånad som du. Men hur tänker du? Vill du ge upp allt, vi har ju kommit så långt ändå trots att det varit lite upp och ner, vi klarar det här!

- Jag vet inte hur mycket mer jag orkar med. Fortsätter vi och lyckas reparera det så känns det som om man bara går och väntar på nästa smäll i alla fall.

- Men vi fixar det här. Vi klarade det ju sist, vi kommer fixa det nu med.

Efter en timmes prat om framtid och dåtid, en del skratt och några lovord om en bättre framtid så känns det bättre. Jag känner mig mer motiverad och lovar mig själv med att vara mer ärlig i vår relation även om sanningen kan göra ont ibland och skapa konflikter. Men jag tror verkligen på B den här gången, det som hänt kankse leder till nånting bättre.

Vi skiljs åt utanför caféet i regnet, relativt glada och planerar att ses så snart vi kan igen. På hemvägen ler jag. Det känns faktiskt bra nu.

Epilog

Säga vad man vill men att vara med i ett band är ibland som ett kärleksfullt förhållande. Svek, upp-och-ner gångar, kompromisser etc. Den här gången handlar det om avhopp; igår basisten och i dag trummisen. Jag står i kvalet om det är värt att slita vidare, lappa ihop bandet igen. Med nya lappar som kankse ramlar av snabbare än de gamla. Men vi ska försöka... Men det är tungt men det sista jag behöver är fler avsked.

Tillbaka till pianot nu... som aldrig kommer lämna mig.

"Tålamod är konsten att hoppas."
- Luc de Clapiers de Vauvenargues

Jag är redo för 2007

2007-01-08T18:53:00.000+01:00

Du vet den där känslan när man är kär, man glömmer bort det runt i kring, man svävar som på moln. Man blir liksom besatt på nåt sätt. Man längtar, man saknar. man kan inte låta bli.

Jag är kär.

För en vecka sen gick jag och köpte kärlek för 8 999:-. Så numer är jag sambo med ett efterlängtat piano och vi har en otroligt sund relation! Det är så skönt att komma hem till en lägenhet som inte längre är tom utan som har ett liv. Jag mår kanonbra! Jag rekommenderar ALLA att lära sig ett intrument, bli förälskad och leva lyckliga resten av sina liv. Herregud! Vilken kanonstart på året! Jag kommer aldrig att göra slut! Det blir inte mycket bättre än såhär.

Ja, Nej, jo, alltså,... Jag saknar ju fortfarande en man...

--------------------------------------------------------------------------------------------

Nytt år nya tider ny kalender.

Alltid ska det vara lika svårt. Jag känner mig otroligt kräsen, petig och snudd på snobbig när jag ska välja ut en fånig lite bok där jag kan planera in mitt kommande år i. Snacka om i-landsproblem. Där står jag, framför detta hav av kalendrar. Blåa, gröna, snobbenmöstrade, stora, små, fula, snygga.

Tar en av dem, tittar i den... Nej, den här kommer jag tröttna på. (och jag kan inte ens säga varför)
Tar en annan, tittar i den... Nej den här känns inte bra (och jag kan inte ens säga varför).
Tar en tredje, tittar i den... Nej... det här är inte "jag" (och jag kan inte ens säga varför).

Efter att ha vänt, vridigt, klämt, bläddrat i ett antar kalendrar så hittar jag äntligen en;

-Den här blir jättebra! (och jag kan inte ens säga varför).

Är det inte lite så med allt? Att man vet vad man INTE vill ha. Ska vi gå igenom all beslut på dåliga erfarenheter med andra ord? Innan vi tar ett beslut?

"Erfarenhet är det namn som alla brukar ge sina misstag"
- Oscar Wilde

Festar du annorlunda?

2006-12-28T12:18:00.000+01:00

Den här julen har jag fått mig själv i julklapp. Jag har, på ett sätt, ljugit för mig själv. Så här Annika, Varsågod!

Påstående som visat sig vara fel;
"Ensam är stark", "Jag trivs med att vara ensam!"

Nej nej nej. Visst, jag föredrar att promenena ensam, träna ensam, spela gitarr ensam. Men när jag nästan höll på att bli nekad till att få ledig i jul så såg jag en jul ensam i min lilla lägenhet, 60 mil från människor som älskar mig på riktigt, fick jag panik! Lugnt och stilla försökte jag intala mig själv att julen bara är en helt vanlig dag som alla andra. Andra dagar kan jag sitta ensam hemma utan problem, så varför skulle jag inte kunna göra det den 24 December? Nej, jag fixade det inte. Jag var panikslagen. Aldrig har jag känt mig så ensam i hela mitt liv! Inget är ju mycket värt om man inte kan dela det med någon!

Jag fick ledigt efter mycket om och men och jag har aldrig längtat hem till mamma och pappa så mycket som jag gjorde just då. Att komma hem till människor som jag vet att jag inte belastar, allt är okonstlat.

Väl hemma så kom paniken igen när jag började tänka på nyårsafton, jag har ingen att fira med! Men va fan! Det är ju en helt vanlig dag det med! Alla gamla vänner hade planer med sina respektive och det blev mer och mer påtagligt att jag är ensam singel i hela (nästan) vänskapskretsen. Jag har massor med vänner men just då i den stunden var jag otroligt ensam.

- Men du får vara med oss Annika!
- Ja, kom hit, vi har inga direkta planer, men det är bara att komma!

Tack tack tack, snälla vänner. Men jag vill inte ha en sån nyårsafton där jag är kvällens charity case, snart sätter de väl en skrammelbössa i handen på mig med, för det "kostar ju mer att vara singel". Jag känner mig hemsk, kan jag inte umgås med folk som har förhållande nu heller? Men det är annorlunda.

Höjer ett varningsfinger här för dig som är käslig för födommar, följa text kan i så fall verka lite stötande!

Folk som lever i (romatiska?)relationer blir lungare vid festligare tillställningar. De sitter tätt tillsammans, en hand på knäet och den andra, knappt, snuddandes vid glaset med alkoholhaltig dryck. De pratar ganska lågmält och tittar lite storögt på de högljudda sinlgarna som skrattar högt åt pinsamma upplevelser från krogen tidigare kväll. (Jaja, för det är inte första gången på en vecka de har festat till det!) Vissa par sitter halvdrömmandes, förmodligen tänkter de tillbaka på sin singeltid, och småler. Kort därefter pussar de ömt sin respektive på kinden eftersom de får lite dåligt samvete över att han tänkt tanken "De skulle va skönt att vara singel igen". När singlarna i sällskapet dragit fram den 4 spritsorten ur barskåpet för att se om de funkar med en ny blandning så börjar paren tacka för kvällen, artigt kramar de värden/värdinnan och traskar i väg hand i hand hemmåt. Stadiga på foten, tysta. Singlarna blir knapptysta och förvånade;

- Ska ni redan gå!?

Sedan ropar de "Hejdå" skålandes och kommer på sig själva med att inte ha utbytt två meningar med paren på festen och får lite dåligt samvete men det glöms med den stundande tequila som hällts upp utan omtake. Skål!

Slutsats(försök):
Så vad har hänt? Är det så att singlarna inte har "växt upp"? Kommer alla sitta sådär om några år, städade, artiga, lågmälda. Kommer singlarna att tröttna? Festar de så hårt för att förtränga de fakta att de hellre skulle gå hem med en kärlek för en lugn stund i soffan? Är dom avundsjuka?

Paren då. Har de aldrig gillat att festa till det ordentligt, är de rädda att göra bort sig, bjuda på sig själva? Eller är de så rädda för att bli fulla för att de har nånting att dölja för sin älskade? Tror dom att han/hon kommer att lämna dem om de skulle visa sitt rätta "festjag"? Eller ÄR personen sån här egentligen, att festadet från förr inte var roligt alls och att det är det här livet han eller hon vill ha?

Jag hoppas hursomhelst, singel, förlovad, gift, skild, ensam eller i sällskap att du får en fantastisk nyårsafton!

(Jag hittade tillslut en underbar singel(och fest)vän som vill festa in det nya året tillsammans med mig. )

Men är vi verkligen flockdjur?

2006-12-19T22:29:00.000+01:00

Åkte buss till jobbet idag som vanligt, jättemycket folk på bussen så folk måste stå sådär tätt inpå varnadra och sitta jättenära någon man inte känner alls.

Det är rätt underligt hur man fungerar egentligen, just det här med att vara i närheten av någon på sånna ställen där man inte känner alla män ändå vistas på en rätt lite yta. Det är inga som helst problem att stå nästintill lutandes mot varandra när bussen är just full. Hade det bara varit två personer på bussen och person två ställt sig tokigt nära nummer ett så hade förmodligen person nummer två klassats som lite knepig och rentav psykiskt sjuk. Jag skulle tycka att det var skitknepigt i alla fall. Jag hade blivit rädd.

Även om någon hade suttit ensam på ett säte för två och en person kliver på, sätter sig brevid personen som redan sitter ner (fast det finns flera "helt lediga" säten i bussen), det känns direkt konstigt. Så gör man inte(?). Men ju fler som kliver på bussen, deso mer legitimt blir det att sitta nära någon annan och till och med nudda vid varadandra.

Samma sak gäller stranden. På morgonen när solbadande människor inte vaknat än för en dag på stranden så ligger folk med stora ytrymmen emellan sig. Det är ju ingen som lägger upp handduken 30 cm ifrån familjen som är i full färd med att bygga sandslott. Men allteftersom folk börjar flockas till stranden så blir aven avstånden mindre. Helt plötsligt ligger någon faktiskt 30-50 cm ifrån den där sandtokiga famlijen. Men det känns inte konstigt alls.

Vad är det som gör det? Uppenbarligen så är vi otroligt anpassningsbara till situationer. När man kliver på en buss som det sitter 2-3 personer på, tysta, lugna, på egna säten, så blir även jag som kliver på tyst och lugn och sätter mig på ett eget säte.

Den omvända varianten varierar dock. Alltså när bussen varit helt smockfufll och när folk börjar kliva av och det börjar bli helt lediga säten. Folk börjar vrida på sig och det ser nästan ut som på vissa att om önskar att grannen hade flyttat sig vid det här laget (- Det finns ju massor av lediga säten nu!). I sånna här situationer sitter jag alltid kvar. Egentligen finns det ju faktiskt ingen anledning att flytta på sig, jag sitter ju redan och et var tanken när jag klev på bussen. Om nu inte min granne ber mig att flytta. Jag tycker det är taskigt ATT flytta sig om inget annat är uttalat. På nåt sätt känns det lite kränkande mot personen som sitter kvar . Vet inte varför jag tänker så... Fast nu när jag tänker på det så kankse jag i själva verket kanske är taskig som sitter kvar?

Hm... Jag kanske ska flytta mig ändå då...

Kan du sitta brevid mig?

Cry baby

2006-12-06T21:32:00.000+01:00

Igår tittade jag på Ett Herrans Liv, du som såg vet att gäst var Ernst Kirchsteiger. Vem kunde tro att han var så vågad där på plattan!? Hursomhelst så sa han nåt som fick mig att tänka efter, det här med att hålla inne på känslor. han fick frågan om han var en känslig man och han erkände väl att han var det, eller i alla fall att han inte var sen med att visa känslor när de väl fanns där.

Så varför stänger man in dem? Jag gör det, jag känner andra som gör det. Mår vi bättre? På en begravning jag var på för några år sen grät jag inte en tår på. Jag har aldrig utatts för en värre kraft men jag lovade mig själv att stå emot och nej, jag mådde inte bättre. Så varför? Delvis var det för att jag ville vara stark för mina nära och kära som behövde nån att luta sig emot. Jag tror att jag lever i en värld där jag tror att jag kommer att skrämma bort människor om jag visar mig svag. Är människor rädda för människor som har känslorna på ytan?

Jag gråter sällan inför andra människor men det betyder ju inte att jag inte gråter. Är det det mest utelämnande vi kan göra, att gråta inför en annan människa? Om du märker att jag är "svag" innebär det att du tycker sämre om mig? Kommer du behandla mig annorlunda?

Andra bloggar om: ernst kirchsteiger, känslor, gråta

Fast nu är jag bara.. förbannad...

2006-11-21T09:21:00.000+01:00

Igår var det en kille på mitt jobb som undrade hur "det gick" med den där killen jag träffade. Jag berättade för honom att vi inte hade kontakt längre, att jag inte orkade på grund av de (taskiga) förutsättningar och omständigheterna. Han undrade vad allt handlade om, varför det blivit som det blivit och jag berättade för honom precis som det var. Killen jag träffat under tid ville inte ha ett förhållande, var aldrig kär i mig och att han skulle resa bort och allt det där. Hans kommentar;

- Så han utnyttjade alltså dig?

Min första reaktion var;

- Nej!

Jag berättade för honom att jag visste reglerna från början, jag visste att han inte ville ha ett förhållande och allt det där. Så han har ju inte gjort nåt fel, han har ju alltid varit ärlig (vill jag tro) så då var det ju bara upp till mig hur jag skulle förhålla mig till allt och jag valde att stanna i alla fall så länge som jag gjorde, jag var kär.

- Ja, men då utnyttjade han dig ju.

- Men i så fall så utnyttjade ju jag honom lika mycket då?

- Nej, kvinnor kan inte utnyttja män. (?).

Här bli jag arg och försöker fortfarnade få det jämställt mellan kvinna och man. Men han fortsätter...

- Kvinnor är dom som har mer känslor och kommer att åka dit förr eller senare. Det gjorde ju du!

Jag bli tyst och inser att han har delvis rätt. Fast jag kan inte låta bli att vara arg. Så vi kvinnor kommer alltid vara utsatta på det här sättet? Borde inte evolutionen kommit ikapp snart? Kvinnor har väl "åkt dit" tillräcklig många gånger nu så att naturen har vaknat och insett att det är dags att rusta oss bättre.

Samtidigt undrar män över hela världen varför vi är cyniska och misstänksamma mot män. Herregud... Välkommen till en värld full av känslor.

Är vi alltid förlorare?

Andra bloggar om: kvinnor, känslor, evolution

Hakade på ett tisdfördriv...

2006-11-19T00:08:00.000+01:00

Ibland måste man döda tid. Tack M!

1. Put your music player on shuffle.

2. Press forward for each question.

3. Use the song title as the answer to the question even if it doesn’t make sense.

NO CHEATING!

Will it be ok? It takes all kinds

How are you feeling today? Proffessional Widow

How do your friends see you? Inaction

Will you get married? Paris 2004

What is your best friend’s theme song? Wild Child

What is the story of your life? Quicksand

What was high school like? Hitler in my heart

How can you get ahead in life? Prelude in c sharp minor

What is the best thing about your friends? Hold on to you

What is tonight going to be like? I want to sing

What is in store for the remainder of this weekend? Not big

What song describes you? North

To describe your grandparents? June

How is your life going? Happier man

What song will they play at your funeral? Headphone silence

How does the world see you? Big my secret

Will you have a happy life? Like you

What do your friends really think of you? Stay

Do people secretly lust after you? Poison

How can I make myself happy? St. Jimmy

What should you do with your life? Still in love song

Will you ever have children? Rooster

Jag är fantastisk!

2006-11-14T17:04:00.000+01:00

För några veckor sen pratade jag med en gammal gymnaisevän jag inte pratat med på länge. Vi hade mycket att uppdatera varandra på och dela med oss av. Hon berättade att hon avslutat ett långt förhållande och att hon verkligen hade stått på sig och inte tagit nån skit från någon i det här uppbrottet som inte hade varit så vackert. Jag var stolt över henne. Jag berättade för henne om mannen jag hade träffat i sommras, hur glad han gjorde mig och hur mycket självförtrodende han gav mig. Han och jag hade en lite annorlunda realtion till varandra, vi bodde 30 mil i från varandra, tyckte om att spendera tid tillsammans de få gångerna vi kunde, vi var fortfaranade singlar och lovade aldrig varandra nånting. Jag blev kär i honom men han var aldrig kär i mig. Han gjorde klart tidigt för mig att han inte ville ha nån seriös relation med mig. Jag hörde vad han sa och jag var ok med det och uppskattade hans ärlighet, jag mådde fantastiskt bra i hans närhet.

Jag kunde nästan höra min kompis i andra änden höja på ögonbrynen och frågade mig om jag verkligen var ok med det där. Hon känner mig väl eftersom vi umgicks en hel del på gymnasiet. Jag övertygade henne igen med att jag var helt ok med situationen. Varför skulle jag avsluta nånting som jag faktiskt mådde bra av?

Hon försökte analysera mitt beteende och komma fram till varför jag gjorde som jag gjorde och var ok med allt som för andra var helt otänkbart. Det första folk slänger ur sig brukade vara, "Men snälla du, har du inte bättre självförtrodende än så? Varför inte satsa på nårgon som vill satsa på dig?" Men jag har aldrig haft dåligt självförtroende. Min kompis höll med och påstog sen att det var dålig självkänsla jag hade. Jag frågade vad skillanden var och hon förklarade för mig att självförtroende är ett mått på vad du tror själv du klarar av, ofta handlar det om att prestera. Självkänsla handlar om att var medveten om vad man är värd som person. Jag kunde hålla med henne lite, att jag kankse brister på den punkten, men jag var fortafarande väldigt väldigt nöjd med situationen.

Idag har jag brutit kontakten med mannnen från i somras och jag kom att tänka på det min kompis sa om min självkänsla. Så jag gav mig ut för att hitta en bok om ämnet, "Sjävlkänsla nu!". Har kommit igenom halva boken när det plötsligt slog mig varför de relationer jag har haft har slutat som de gjort. Eller jag har i alla fall en teori.

Jag har haft två pojkvänner, precis innan vi har träffats så har jag haft ett förbannat bra självförtrodende och en stark självkänsla, det är formodligen därför jag fått dem på kroken med. Allteftersom tiden gick i mina förhållanden så märkte jag hur mycket bekräftelse jag behövde från dem. Jag kunde bli otroligt deprimerad när jag inte fick det och de fattade naturligvis ingenting för de hade ju träffat en självsäker tjej som inte var i behov av några små komplimanger som "vad fin du är idag". När jag kom till de här stadiet i mina förhållanden så valde jag att avsluta dem. Då visste jag inte riktigt varför jag gjorde det, jag visste bara att jag inte mådde helt bra, och jag kankse vet varför nu. Vid det laget hade jag hade fruktansvärt dålig självkänsla. Jag sökte bekräftelse för att vara värd nånting, för att tycka att jag var värd nånting.

Samma sak är det med mannen jag träffade i sommras. På slutet var jag i ett enormt behov av bekräftelse. Förmodligen. För jag kunde inte fatta att saker som jag varit helt ok med under typ 3 månadar plöstligt blev nästintill omöjliga att reda ut för mig. Självkänslan hade dalat. Hade jag fortfarande haft bättre självkänsla så hade vi kankse fortfaranade haft kontakt och haft lika roligt då som nu men i stället valde jag att avsluta det.

Så utan att veta om det så kankse jag har fungerat på ett väldigt bra sätt. Hade jag stannat kvar i alla de där relationerna så hade jag varit otorligt beroende av att städigt få bekräftelse för att känna att jag skulle duga till nånting. Nej. Det har måste jag göra själv. Jag måste bygga upp min självkänsla alldeles ensam. Hur ska jag annars någonsin kunna leva helt ärligt tillsammans med en annan människa och vara lycklig på riktigt?

Jag är nog smartare än jag tror.

Tuseday, bloody tuseday

2006-11-02T16:56:00.000+01:00

Jag har jobbat 11 dagar i sträck nu. Det har gått oförskämt bra men det känns lite nu. Speciellt som nu när jag är ledig i hela 30 timmar innan det är dags att jobba igen och det känns som långt kvar till att jag ska börja jobba igen. Snacka om att anpassa sig efter situationen. Men jag mår faktiskt väldigt bra.

På tal om att må bra(?) så har vi väldigt många sjukanmälningar på vårt jobb. Korttidssjuka. Jag som är otroligt naiv och alltid tror det högsta om männiksor blev lätt chockerad när en veteran på jobbet berättade om hur han studerat folks sjukskrivningar under åren. "Jaha, nu går A och tar sig för ryggen och beklagar sig för alla, du ska nog se att hon sjukskriver sig i eftermiddag" eller "Aha, G jobbade extra i söndags, då kommer han vara "sjuk" på fredag"

Jodå, det stämde. Oftast. Folk har lärt sig systemet och utnyttjar det med gott samvete. Det värsta är väl kankse inte att det görs, även om det är rätt illa, utan just för att företaget inte gör nåt åt det! Det är helt otroligt. Jag försökte ta upp den här diskussionen med mina chefer. För vissa personer som är sjukskrivna så ofta måste ju följas upp. Om det verkligen är sjuka så ofta så är det ju fruktansvärt och då borde de ju verkligen få hjälp. På nåt sätt. Nånstans mår de ju inte bra. De andra som sjukskriver sig bara för att de är lediga borde verkligen ifrågasättas.

Nåja, nog om jobb nu.

Jag har äntligen fått lämna blod nu. Det tog ett tag, typ 5 år, innan jag fick (och tog tag i det). Första gången blev jag ju ratad eftersom de tyckte att jag behövde mitt blod själv, i början på den här sommaren, som var, när de kallade mig så var det dagen efter hultsfredfestivalen. Inte den lämpligaste dagen kankse. Den gången tyckte JAG att jag behövde mitt blod själv så jag behöll det. Tills i förrgår.

Jag erkänner, jag ver nervös hela förmiddagen på jobbet innan jag skulle till blodcentralen. Vet inte riktigt vad jag var nervös över, jag är inte så rädd för sprutor. Det var nog mest tanken på att en massa blod bara skulle rinna ur mig. Sen den tysta sjuksystern, som verkade lite barsk, gjorde ju inte saken bättre. Nervöst satte jag mig på bristen/stolen (som var tokigt skön) och drog upp ärmen på tröjan. Berättade för henne att det var första gången jag var här och då blev syster dyster mycket trevligare och pratade en massa. Det kändes lite bättre nu, tittade som vanlgit bort när det var dags för nålen och hon försökte distrahera mig med ytliga frågor eller jag kommer inte ens ihåg vad hon sa.

Nej, det gjorde inte så ont det där sticket. När jag sen tittade på det så utbrast jag;
- Men gud vilken stor nål!
Den var verkligen skitstor! Hur kunde man vara rädd för sprutor förr när de såg ut som tjockare hårstrån? De var ju ingentig mot det jag just då hade i armen. Henens kommentar till mitt uttal;
-Ja, men du vet det är mycket blod som ska ut.

På ca: 7 minuter var det klart. Det var nu det nervösa momentet kom, hur jag skulle må efteråt. Jag vet att jag har rätt lågt blodtryck och det blir ju inte högre när de tappat ut 4,5 dl, skulle man hälla ut det skulle det täcka mitt soffbord på 50cm x 50cm, typ (ja jag räknade lite på det... nördigt). Syster, som nu blivit den trevligaste syster jag träffat servade mig med juice och mackor att äta och sa jag skulle vänta där en stund så att jag fick hämta mig lite. Satte mig i väntrummet där och läste tidningen. Mådde bättre än väntat men hade lite halvsvårt att fokusera blicken (förmodligen bara paranoid). I alla fall så kom Systertrevlig in och tittade till mig några gånger under de tio minuterna jag satt där och även en annan syster för att försäkra sig om att jag inte svimmat av. Snällt.

Sen när jag var tillbaka på jobbet vad jag på världens bästa humöret. Visserligen hade solen tittat fram också, men jag var verklgien på strålande humör! Hade teorier om att det måste varit allt dåligt som kom ut med det där blodet jag nu gav bort(!) och att jag nu var helt fri från dåligheter varpå en kollega tittade på mig som om jag vore dum. Men jag är sån, måste alltid ha nåt att "skylla" på när det kommer till mitt sinnestillstånd eller situation. För det kan inte bara vara så?

Alla borde ge blod, som kan. I alla fall om ni mår lika bra som jag efteråt!

Från kapsyler till... känslor?

2006-10-19T17:06:00.000+02:00

Jag har samlat på saker hela mitt liv. Alla gör väl det mer eller mindre, men jag samlade på mycket. Tuggummipapper (ni vet jenka och de där, shake etc.) Festisflaskor (när de fann i glas, är det bara jag som kommer ihåg det!?), kapsyler, kinderäggsgubbar mm... Tror inte jag minns själv allt jag sparade på.

Nu på senare tid har mitt sparande begränsats. Det jag håller fast vid är minnen. Gamla brev från vänner när vi gick på lågstadie, foton (såklart) och dagböcker. Men när det kommer till att spara på minnen så kan jag inte riktigt komma på varför jag spar på saker och minnen från gamla pojkvänner och andra män som sårat mig i mitt liv. Du har också säkert en låda med grejer som påminner dig om ditt ex, även om personen i fråga har sårat dig.

Varför vill man spara på sånt? Jag tog fram min "minneslåda" för inte så längesen för att se vad jag hållit fast vid. Där ligger saker som jag fått av pojkvänner, brev som de skrivit, allt ner till minsta lilla grej som kan spåras tillbaka till dem. Sparar man på sånt där för att komma ihåg att man faktiskt blivit älskad en gång i tiden? När jag läste ett gammalt brev från en kille som en gång fanns i mitt liv så kommer jag tillbaka till exakt den känslan jag kände då. Det är läskigt. Det var som om han var tillbaka igen och det gjorde nästan lika ont igen. Varför sparar jag då på sånna här saker?

Varför sparar du på saker som påminner dig om människor som du älskat men inte finns kvar på samma sätt i ditt liv?

Andra bloggar om: minnen, ex-pojkvänner

Kärlek och partipolitik

2006-09-18T15:35:00.000+02:00

Måste man ha samma åsikter?

Häromdagen pratade jag politik med en kille på jobbet och vilka effekter det har mellan människor och för männsikor. Han hävdade, nej han mer slog fast vid, att två männsikor som lever i en kärlkesfull relation inte kunde stå i motsats tillvarandra vad gäller partipolitik(?!).

Ok... Hur tänker han... Han, som är sverigedemokrat skulle alltså aldrig kunna vara tillsammans med en, säg, som röstar på vänstern. Så vi tycker om varandra för våra politiska åsikter med andra ord?

Nej nej nej. Eller jag vet inte hur du fungerar men varje gång jag möter männsikor, umgås med dem och lär känna dem för att sen börja tycka om dem och i bästa fall älska dem, så har jag aldrig ens undrat över deras politiska åsikt, jag vill definitivt inte ha reda på den för att sedan besluta mig för om jag vill fortsätta en realtion eller inte.

Jag älskar ju personen i fråga för dennes egenskaper och för att personen gör mig glad, vacker och stark. Jag kommer att älska personen för sättet den bemöter och behandlar andra männsikor, vilken moral och vilken värdering den har. Därför älskar jag personen. Så måste en personliget ha en partipolitisk stämpel på sig också då? Visst, värderingar och moral går säkerligen att koppla till olika partier så vissa personer, som känner mig väl, borde alltså kunna placera mig i politisk parti. Gör det nån gladare? Jag älskar min mamma och jag har ingen aning om vad hon röstat på i det här valet. Min relation till henne kommer inte förändras om jag skulle veta vad hon röstat på.

Om en person A direkt ändra åsik om en annan person B, som A tidigare faktiskt gillat, bara för att B röstat på "fel" parti så betyder väl det att A har fördommar och dåliga erfarenheter om just det pariet och har en viss bild om hur en människa ska vara för att ha röstat på just det. Jag tycker det är det ytligaste A kan göra, ogilla B för den politiska åsikten.

Jag hoppas att det inte finns fler som honom för så kommer snart alla kontaktannonser, och alla nya kontakter över huvudtaget inledas med frågan vilket parti Du röstat på. Så otroligt avtändande.

Jag kommer aldrig att fråga Dig vad Du röstat på.

Andra bloggar om: Politik, Åsikter, Kärlek

All you need is love

2006-08-31T10:19:00.000+02:00

Jag har varit på bröllop. Första bröllopen där en kompis till mig gifter sig. Nu börjar jag faktiskt känna mig gammal(?!).

Så när som på 160 gäster kom, värdet var hur vackert som helst! Bruden är bland det vackraste jag sett (brudgummen med för den delen) och jag får tårar i ögonen när två av mina vänner framför en akustisk version av Stand inside your love (Smashing Pumpkins) i kyrkan. Säga vad man vill alltså men musik har och kommer alltid att vara en stämmningspåverkare. Texten i den låten är bland det vackraste och passar alldeles utmärkt på ett bröllop.

Jag vill också gifta mig.

Men jag insåg under festen att jag aldrig kommer att göra det. Det räcker med att bara titta på Brudparet så förstår man att de har något tillsammans som är helt obeskrivligt. Det är nästan så man kunde ta på deras kärlek till varandra. Jag har nog aldrig sett lyckligare männsikor tillsammans. Jag hade träffat bruden ett par gånger innan bröllopet och nog märktes det tidigt på min vän att han var väldigt kär i hans blivande fru. Men kär hade ju han varit förr så jag undrade hur han kunde vara så säker den här gången, vad gjorde henne så speciell att han bestämde sig för att fria till henne? Han ger mig det enkla och, egentligen, mest självklara svaret;

"Hon gör mig till en bättre människa, hon får mig att tycka om mig själv. "

Lättpåverkad, impulsiv, naiv, kalla det var du vill men en kort tid därefter av slutades mitt dåvarande förhållande och jag undrade varför jag spenderat så mycket energi på relationer och förhållanden som gjort mig mer olycklig än lycklig. Det är inte dåliga och elaka människor jag träffat eller haft föfhållande med, tror det mer handlar om att de aldrig varit kär i mig.

Så efter det samtalet med min vän fick han mig att inse att jag måste sätta ett större värde på mig själv. Han gav mig, som alltid, ett starkare självförtroende och nu har jag lärt mig att tidigare se varningstecken när det är dags att dra sig ur och gå vidare. Ribban är högre satt, kankse är det därför jag varit singel i nära 2 år nu men å andra sidan så har jag aldrig varit lyckligare.

Så varför jag är cynisk och inte tror att jag kommer att gifta mig beror på att jag inte tror att det finns nån som skulle kunna värdera mig så otroligt högt och om det nu skulle finnas någon som gör det så skulle jag vara alldeles för rädd för att släppa taget för att dras med i allt. Fast det måste ju i så fall betyda att jag inte träffat honom... om han inte kan ge mig tryggheten i att släppa kontrollen... Hursom helst så känns den dagen långt borta då jag gifter mig. Men jag springer gärna på fler bröllop om de är hälften så vackra som de jag varit på, det kan jag leva länge på.

"Love is patient, love is kind. It does not envy, it does not boast, it is not proud. It is not rude, it is not self-seeking, it is not easily angered, it keeps no record of wrongs. Love does not delight in evil but rejoices with the truth. It always protects, always trusts, always hopes, always perseveres."

[1 Corinthians 13:1-7]

Andra bloggar om: Bröllop, kärlek

Nature fails(?)

2006-08-03T18:47:00.001+02:00

Du vet när man blir sådär.. kär.. Du går runt och ler hela dagarna och livet blir helt plötsligt mycket enklare. Du utstrålar ett självförtroende man inte trodde man kunde ha och lyser starkare än solen själv. Du vet hur det känns va? Jag hoppas det, för det är helt underbart.

Naturen gör det här med oss. Det går inte riktigt att förklara. Kärlek är nånting som naturen sett till att vi ska må väldigt bra av. Den ska göra oss snygga och säkra på oss själva. Men när vi går där, lyckliga, med tankar, endast, på den personen som lyckats ge dig den där känslan, ska vi verkligen vara så förbannat karismatiska och snygga då? Jag menar, vi ska väl inte locka till oss andra, vi har ju redan hittat personen. Egentligen borde vi bli fula av kärlek, inte attrahera någon annan eftersom vi är upptagna.

Så naturen tycker inte att vi ska hålla oss till en person? Eller så vill den sätta oss på prov;

"Sådär, nu är du skitsnygg och alla tycker det, nu ska vi se om du klarar av det här eller faller för frestelsen, se så lätt du kan få någon annan, du kankse inte gillar person nr.1 så jäkla mycket som du tror!?"

Det jag inte får ihop riktigt är när kärleken tar slut från ett håll, en blir sårad, tappar självförtrodendet och utstrålar inte särskillt mycket värme. Det är ju nu vi verkligen behöver vara snygga och karismatiska! Det är nu vi behöver någon vid vår sida mest av allt. Eller? Naturen kankse vill att vi ska sörja. Plågas en stund. Gråta. Vara ensamma i misären för att reda ut begreppen, helt på egen hand. Inte göra nåt förhastat helt enkelt, som att kasta sig in i ett nytt förhållande. Det är kankse här vi ska plocka ihop bitarna och ta lärdom av vad som hänt i det just avslutade förhållandet. Det måste vara så. Vissa lär sig snabbt, andra får gå livets hårdaste skola längre innan allt står klart.

Jag tror jag tillhör dem som lär sig snabbt. Jag hoppas att jag kommer göra det nästa gång det inträffar. Lovar att ge ut en bok i så fall, en lärobok. Så att alla kan lära sig snabbt och kan vara snygga hela tiden.

"feels like reckless driving when we're talking
it's fun while it lasts, and it's faster than walking
but no one's going to sympathize when we crash
they'll say "you hit what you head for, you get what you ask"
and we'll say we didn't know, we didn't even try
one minute there was road beneath us, the next just sky"
- Ani DiFranco

Jag har placerat min blogg i Jönköping på bloggkartan.se

Andra bloggar om: Naturen, Kärlek, Ani DiFranco

Semestern är över...

2006-07-26T17:09:00.000+02:00

Nu är jag tillbaka på jobbet igen, samma gamla jobb, lite annat folk, mycket mindre ordning och mycket mycket mindre motivation. 4½ veckas avståd från jobbet kankse fick mig att inse ännu mer att jag inte borde vara kvar här. Inte länge till i alla fall. Fick panik av tanken på att jag fyller 24 om ett halvår! (kom inte och säg att jag fortfarande har hela livet framför mig, det kan ta slut i morgon).

Det enda som var roligt med jobbet var att träffa alla man gillar igen. Det är lite som när man hade sommarlov i skolan och kom tillbaka. Enda skillnad är att ingen har växt flera centimeter sen sist, fått basröst, bröst eller ändrat livsstil helt. Nej. De flesta var, nästan, som man lämnade dem.

Min semester har i alla fall varit fantastisk. På många sätt. Den har fyllts med festivaler, sol och goda vänner. Är det nån verkligehetsflykt jag verkligen kan rekommendera så är det festivaler. Sekunden du får på dig det där arbandet du betalat dryga tusenlappen för glömmer du allt vad vardag heter. Familj och, till viss mån, vänner också för den delen. Största problemet du har är hur du omöjligt ska hinna med allt du vill se. Annars är det bara att vara. Hänga med underbara människor, träffa nya, dricka alkohol, uppleva fantastiska konserter och bara njuta. Det är nästan så att tredje världskriget skulle kuna bryta ut utan att man skulle märka det. Man lever i en bubbla, ett slutet system. Du får till och med ta del av en daglig tidning som bara handlar om det lilla samhäller du för tillfället bor i. Älskar det.

Mitt i all eufori hör någon hemifrån av sig och för en sekund minns man att man har ett liv som man kommer att komma tillbaka till förr eller senare. Just då känns det otroligt avlägset. Det är konstigt hur otrligt snabbt man anpassar sig till situationer. Efter bara en dag på Roskilde så var man "hemma". Du har dina grannar, du får omedvetet små rutiner i "vardagen" och de du bor med bli din tillfälliga familj som ser efter dig och möter dig med ett "godmorgon" vid 13-snåret när du lyckats kravla dig ut tältet som blivit rena förbränningsugnen vid det laget. Men i stället för frukost vid köksbordet blir det en öl i solstolen.

Sista dagen är fruktansvärd. Alla börjar riva sina tält, börjar bära iväg resterna av ett festivalliv som i vissa fall varat i en vecka. Separationsångest? O ja. Det är oerhört vemodligt. Att sedan komma hem till sin lilla lägenhet när nog värst. Var är allt folk? Varför är det så tyst? Vadå? Måste man betala räkningar? Det är nästan så man längtar efter tunna liggunderlag, kilometerlånga köer till duschen, bajamajorna och obefintlig sömn. Allt är så enkelt.

Men nu är det över. Allt är tillbaka till det "normala" igen och jag får vänta dryga året på nästa festival. Även om det varit en otroligt händelserik sommar så har jag en känsla av att mitt äventyr bara har börjat...

Andra bloggar om: Semester, festivaler, verklighetsflykt

Midsommar = Matsommar

2006-06-24T23:10:00.000+02:00

Det är svårt att låta bli att vara pessimistisk nu. Jag har feber och dagarna blir bara mörkar och mörkare. Bokstavligt talat alltså.

Är i Norrland och hälsar på mina föräldrar, jag spenderade faktiskt hela midsommaren tillsammas med dem. Dem och ett till par så jag var femte hjulet. Inte alls en ovanlig situation att jag skulle vara det. Jag är nog expert i området vid det här laget.

Hursomhelst så hade jag faktiskt trevligt. Det är kul att studera hur vuxna umgås.

Scen 1. Gästparets (G & P) entré hos Värdparet (M & I).
Gästinnan (G) kommer konkandes på massa matkassar, det var ju trots att knytkalas, och till råga på allt en vackert komponerad bukett blommor.

Värdinna (M): "Men Gud! Inte hade du behövt ta med dig så fina blommor! Å så mycket mat! Kära nån."

G: Nej men inte var det nåt problem. Vi skulle ju ha knytkalas!

Medan Damerna står och beundrar blommor och nästintill nametaggar maten som ska ätas (ja så de vet vem som tagit med vad så denne kan kompenseras sen) så står Karlarna i vardagsrummet med basröster och pratar om det senaste manliga ämnet på tapeten. Fotboll. Teknik. Ja här passas de på att skrytas om diverse saker som ha köpts in och andra kunskaper som de "varit först med" att berätta.

Scen 2 Välkomstdrinkarna.
Välkomstdrinkar kommer in i form av mousserande vin tillsammans med en jorgubbe. Alla ler av förtjusning (äntligen alkohol så vi kan börja umgås mer avslappnat tillsammans). Alla dricker en klunk under tystnad efter skålen och nickar instämmande till varandra.
M tittar på I för att försäkra sig om att han ser glad ut över vin-valet när första klunken tagits.

Scen 3 Vid bordet
Innan maten har börjat serverats så berättar P om hur alla nubbar nubbebatteriet med namnet "skärgårdsnubbar" kommit till, framtställts och lever kvar. Det är rena historilektionen i svensksprithistoria och jag sitter faktiskt och lyssnar intresserat. P vet väldigt mycket.

När maten kommit in och alla sitter till bords så tar det inte många minuter innan det ska skålas. Skål, skål. Jag klipper min nubbe det gör även Damerna men inte männen. Här visas inga tecken på "svagheter". Hade inte P och I varit förståndiga män kan jag tänka mig at det där "nubberacet" hade slutat illa.

P fortsätter att berätta om otroliga händelser och om triviala kunskaper som han besitter. M är som vanligt sitt med att äta upp maten, det händer jämt. I klagar på M för att M alltid är sist.

När efterätten ska tas in så ber M en stilla bön att ingen läst i senaste med mera tidningen om det där receptet hon rippat för att göra efterätten. Så fort G får syn på den så påpekar hon var hon sett den. M blir aningen uttryckslös i ansiktet men "schyshar" G och ber henne att inget säga till dem andra.

Frågan är vad det spelar för roll.

Måste allt vara så himla originellt och perfekt? Paren har träffats i över 25 års tid vid diverse tillställningar och ändå så ska det försöka överträffas och överraskas. Blir man sån? Alla vet ju att de recept som anamats inte är komponerats av värden/värdinnan själv (oftast) utan hämtat ur hemmets journal eller nån annan mat tidning med målgrupp: kvinnor 50+. Huvudsaken är att det smakar bra.

Scen 3 Vardagsrummet
När myggen blivit för outhärdiga och hungern sätter in igen så samlas alla i vardagsrummet för kex och ost. I hämtar passande vin till osten efter ett långt förhör vilka typer av ostar som serveras om det är blå- eller grönmögelost etc. I kommer stolt tillbaka med en vinflaska som om han hade en hel vinkällare att gå igenom innan han hittat den perfekta till just den här ostbrickan. Man måste tycka om ambitionen och entusiasmen.

Av stämmningen att dömma, lågmäld och avslappnad, så tror jag ingen brydde sig om vilket vin det var. Alla var glada att få nånting i magen. Till och med P var tyst nu. Han hade nog berättat alla sina otroliga historier och triviala kunskaper han satt på.

När kockan klämtat midnatt gjorde M ett försök med att få i alla mer mat i form av jordgubbar och lite yoghurt för klockan var ju "bara tolv!". Alla avböjde vänligt och M såg nästan lite besviken ut men samtidigt nöjd över att ha stått ut till sist! Det var minsann inte hon som kastat in handduken först! Värdinnan är nöjd.

Gästerna tackar för allt och vänlighetsfraser byts in i det sista tills dörren går igen bakom dem. I andas ut och beger sig in i vardagsrummet ingen. Förmodligen för att bearbeta all den information och kunskap P delat med sig under kvällen så att I under nästa möte kan komma med nåt nytt att berätta och inte några out-of-date nyheter.

Efter att M burit ut all disk i köket kommer hon ut till vardagrummet igen, pigg som en mört, och tittar uppspelt på sina familjemedlemmar som ligger halvt utslagna på soffan, mätta och belåtna.

- Jaha, säger M.
- Om vi inte ska ha lite jordgubbar ändå!

Ridå.

Jaha, då var vi där igen...

2006-06-01T21:03:00.000+02:00

Känns som jag haft den här rubriken innan... Men vi är här igen så varför inte.

Jag vill flytta. Det känns som jag vill flytta. Jag vill flytta. Byta stad. Större och bättre. Japp.

Men det blir nog som alla andra gånger jag har uttalat mig om att flytta. Det händer inte. Jag blir kvar. Vad trött jag blir på mig själv. Men jag har börjat söka jobb på allvar nu i alla fall. När jag verkligen tror att jag "bestämt" mig så kommer jag till jobbet och kommer på att jag trivs väldigt bra. Sen på bussen hem läser jag om hur jönköping har lägst arbetslöshet i hela landet och att staden bara växer och växer. När jag kommer hem och ska söka ett jobb som låter så himla bra och jag känner att jag bara måste ha det! Nej då skickar jag fel ansökningsberv! Pinsamt. Riktigt dåligt! Är det inte meningen att jag ska flytta eller vad?

Jag ska inte lova nånting den här gången. Just nu är jag fullt upptagen med att längta tillbaka till mellanstadietiden. Tänk vid den här tiden för ca: 12 år sen. Man var alldeles sprallig för man visste att snart kom ett långt långt sommarlov. Snart fick man ta på sig den där ljusa klänningen som hängt i garderoben hela våren. Ta på sig skorna som mamma förbjudit dig att anvnda i tron att de skulle bli skitiga till examen. Allt skulle vara perfekt. Allt var perfekt. Jag älskar skolavslutningar.

Jag vill inte bli vuxen.

Andra bloggar om: flytta, ångest, examen

Jag vet inte det...

2006-05-17T13:01:00.000+02:00

Det har slagit mig många gånger om jag verkligen varit kär på riktigt. Jag tror inte jag har det. Alldeles nyss deltog jag i en undersökning om realtioner på Spray och på frågan vad man skulle göra om drömmannen fick sitt drömjobb 500 mil bort så var det tveksamt. Skulle jag följa med? Skulle jag tvinga honom välja? Vilket alternativ väljer man av riktig kärlek?

Om man verkligen älskar någon så ska man väl släppa dem fria? Det tycker jag i alla fall och jag har inte ens bundit mina relationer med ett hårstrå. Såhär i efterhand så vet jag inte om det var rätt. Men det är väl inte så att man i ett förhållande ska berätta för den andra vad den "får" göra och inte. Men samtidigt så om man gör det så visar det på passion som inte kan döljas det vill säga stark passion. Därför undrar jag om jag någonsin har varit kär. Jag har aldrig brusat upp, skrikit åt honom, eller visat okontrollerade känslor. När bli det min tur att kasta rödvinsglas i väggen och smälla i dörrar?

Jag hatar att jag är så förbannat sansad. Alla vill väl se känslor?

Ok. Alternativet tvinga honom välja mellan jobb och mig. Det är ju rent av löjligt tycker jag. Om du skulle välja det alternativet så berätta gärna hur du tänker, för jag förstår inte. Visst det är "bara" ett jobb. Men att se den lyckan hos någon man älskar som just fått en dröm infriad är inte det värt mer? Han kankse väljer dig för att han älskar dig otroligt mycket men det där kommer ändå att följa med honom resten av livet, att han inte tog jobbet. Eller behöver du ett kvitto på att du är värd mer än ett jobb? Måste det vara så svart på vitt? Men som sagt.. Jag tror inte jag har varit så kär så att jag överhuvudtaget skulle vara en bra person att delta i undersökningen.

Om kärlek är som jag tror att den är, som inget som jag tidigare upplevt. Att hitta någon som jag omöjligt kan leva utan. Någon som får mig att känna mig älskad och vacker. Om kärlek är så, då slänger jag allt för honom och åker dubbelt så långt, om det behövs, för att få vara med honom.

Våren är här!

2006-05-04T20:38:00.000+02:00

Japp, du läste rätt. Det är underbar! Vill du veta hur jag vet? Jag är sprallig, tokigt glad och jag flirtar med allt och alla. Tror jag. Det var snudd på att jag gjorde moves på dadlarna på Hemköp. Allt är vackert. Livet är underbart just nu. Nedräkningen till semstern har börjat och just nu känns det som om inget kan gå fel.

Tänkte på det, när ja var och handlade, det var lite smårörigt efter som de höll på att bygga om och inte helt oväntat kunde man läsa skyltar som sa; "Ursäkta röran, vi bygger om". Känns inte den där sista delen av meningen rätt onödig? Jag menar "Ursäkta röran" är ju ren hyfs att skriva men att tillägga "vi bygger om" känns ganksa överflödigt. Endast blinda (eller blinda och döva) märker kankse inte att byggs om och om det är dom som inte märker det så kan de ändå inte läsa skylten om att det byggs om (nej det var inte blindskrift, jag kollade). Vi andra märker ju faktiskt att det byggs om. Nåja.

Har funderat på Hemligheter. När är det en hemlighet egentligen? När en vet? När två vet? När alla vet men ingen pratar om det? Jag är grym på att bevara hemligheter, jag är det. Varje gång jag får höra en hemlighet som jag måste behålal så blir jag på ett sätt glad. Det betyder att vännen som berättat för mig litar på mig och det säger rätt mycket om en vänskap. Är det därför folk vill sitta på hemligheter? För att de får samma känsla som jag. Börjar tvivla på det när vissa männsikor är väldigt angelägna att berätta för andra att de vet nåt som inte de andra vet. Varför gör man så? Då har man ju halv avslöjat hemligheten. Eller?

Är det makten de vill åt? Är alla maktgalna? Eller är det för att folk bönar och ber om att få höra vad hemligheten är. Är folk så nyfikna? Vad är det med folk? Argast blir jag när en "vän" kommer och berättar en hemlighet, som någon annan berättat för den personen, till mig. Det innebär att så fort jag berättar en hemlighet till den pratsamma vännen så kan jag räkna med att den informationen kommer ut också. Trist. What goes around comes around.

Så tänk på vem du berättat hemligheter för och vem som berättar dem för dig.

Andra bloggar om: Våren, Hemligheter, vänner

Happy Easter, Easter Witch

2006-04-18T21:55:00.000+02:00

Jag älskar mina föräldrar.

Är precis hemkommen från ett påskfirande med föräldrar, mormor o moster. Jag såg verkligen fram emot den här helgen. Jag hade börjat sakna mina föräldrar enormt mycket innan påsken.

Långfredagen började bra. De kom hit, drack en kaffe, sen fick jag köra till skåne, my request. Dessutom hade stackars pappa redan kört 60 mil så jag tyckte han kunde befrias från mer körning.

Det är lustigt hur väl man länner sina föräldrar alltså det är nästan så man vet precis vad det ska säga vid vissa tillfällen. När vi närmar oss värnamo så kommer ett sånt ögonblick. Jag sneglar på isntrumentbrädan och ser att besinmätaren lyser rött. Nämner det för pappa som genast börjar svära och jämra sig över att han inte kom ihåg att han skulle tankat i Jönköping. Jag försöker lugna honom med att säga att det säkert är minst 4 liter kvar och att det ska ordna sig. Men nej nej, pappa har redan räknat ut att vi kommer att bli stående mitt i motorvägen och det är inte på nåt gångavstånd till nån mack. Jag är fortfarnade lugn, pappa river i kartor och mummlar nåt om att han har aldrig ALDRIG råkat ut för beninstopp på de 12 åren han pendlat till sthlm.

Mamma sitter i baksätet och rabblar upp folk hon känner i värnamo vi kan ringa om vi nu skulle få stopp. Jag är fortfarnade helt övertygad om att vi kommer att hinna till en mack och mycket ritkigt så gör vi det. Nu har pappa slutat svära och berättar sen över den fulla tanken att han minsann aldrig skulle kunna förmå sig att erkänna för nån att han fått bensinstopp. Det var bland det västa han kunde tänka sig. Jag sa att jag hade fixat oss en dunk om det varit så illa. Jag kan svälja min stolthet lättare än vatten. För det kan jag.

Manlig stolthet... jodå.. det är min far det. Man måste älska honom.

Så var vi framme tillslut. Packade in oss i mosters längehet. 3 Pers på 65 kvm. Funkade bra. En dag i alla fall. Två med. Sen börjar det skära sig mellan mig och min mor. Jag kan inte säga vad det beror på. Den här gången räckte inte ens kaffe. Hon är en ängel och jag är en häxa. Jag tror att jag bli arg på henne för att hon alltid kommenterar hur bra hon tycker att jag är. Hur duktig jag är. Varje gång hon nämner nåt sånt så kokar jag. JAG som har ett tålamod och en psyke som klarar de mest irriterande, men nejdå. Det här går inte.

Jag tror det grundar sig att jag inte är så duktig som hon tror att jag är. Hon sätter mig på en pedistal som jag aldrig kan komma upp på.

Så nu sitter jag här. Igen. Hemma med skuldkänslor över att jag åkte hem en dag tidigare och gjorde mamma lite ledsen över min plötsliga och oväntade hemfärd. Jag kan alltid vara sansad och prata ut om saker som stör mig men det går inte här. Jag saknar dem faktiskt nu.

Jag är nog egentligen bara en liten jävla tonåring.

/The Witch

Andra bloggar om: Bensinstopp, Påsk, Påskkärringar

Med eller utan dator...

2006-03-26T17:01:00.000+02:00

Min dator krashade. Den ville inte alls vara med och leka längre. Så efter timmar av felsökningar som jag i största envishet höll på med (måste ju leva upp till titeln som dataingengör) ringde jag tillslut till Dell's support. När de konstaterade att jag gjort allt som de rekommenderade att man skulle göra så insåg de (långt efter att jag gjort det) att det var ett hårdvarufel och skickade mig en ny hårddisk. Snabbt och bra. Cred till Dell.

Rätt roligt det där med telefonsupport. Det måste vara svårt att avgöra var man ska lägga nivån på kunskaper hos kunden som ringer in och har problem med sin dator. Vissa kunder måste ju instrueras att sätta i kontakten i datorn innan den slås på, andra sitter på mer kunskaper än Supportkillen/tjejen själv gör. Kort sagt... Det krävs nog ett tålamod som inte är av denna värld.

Han som supportade mig gjorde i alla fall ett bra jobb. La sig på en nivå som passade mig perfekt. Han kunde sitt jobb.

Sådär ja... där fick Dell lite smygreklam. Jag kankse borde be om en liten slant här?

De dagarna jag inte hade tillgång till datorn var verkligen ett avbrott i vardagen. Den första timmen hade jag panik. Vad skulle jag nu göra? Hur gjorde man innan datorn? Hjälp vad ensam jag känner mig! När jag tillslut förlikade mig med livet utan dator var det faktiskt väldigt harmoniskt. Jag satte mig ner och läste böcker (händer väldigt sällan), ringde till nära o kära, städade bort gamla papper i pärmar mm. Fick hur mycket som helst gjort.

Men sen glömmer man hur bra datorn och internetuppkopplingen är. Busstider, bankkonton, recept, tv-tablå, nyheter. På tal om bankkonton! Kunde ju inte betala mina räkningar över internet då så jag sprang til posten med en räkning som redan var sen. Ingen bra affär. 47 spänn extra fick jag slanta upp! Helt sanslöst ju! Skickar de iväg räkningen i guldpapper eller vad?! Näe vet du vad.

Nu fungerar min dator bättre än någonsin!
(Men jag lovar att jag fortfarande ska städa gamla papper, ringa nära och kära och läsa mer böcker i alla fall!)

Andra bloggar om: Datorer, Telefonsupport, Dell

Kan inte leva med dem, kan inte döda dem

2006-02-28T00:00:00.000+01:00

Nu är jag officiellt där igen. Ruta ett. Japp. Det handlar om Män igen.

Herr: knepig-som-inte-hör-av-sig-men-som-ändå-blir-skitglad-när-jag-ringer-och-vill-absolut-ses har klivit av planen. Spelade som jag lovade. Offensivt. Det gick bra, till och med mycket bra tills han gör det oväntande. En vändning som jag inte såg skulle komma. Man skulle nästan kunna kalla det självmål. Han säger en sak och gör en annan. Men det borde inte vara oväntat egetnligen.

Det var lite jobbigt, självförtroendet fick sig en liten törn. Men jag är på benen. Jag är lycklig. Men jag har hamnat i ett oerhört cynsikt stadie där allt som någonsin sagts till mig i god ton inte är värt ett skit längre. Jag erkänner jag gick på de vackra orden igen. Man vill väl inte tro det sämsta om männsikor? Hur kan folk slänga sig med så stora ord utan att mena vad de egentligen säger? Eller tokar jag dem fel? Har alla en baktanke med allt de säger. Är jag naiv som alltid alltid går på det? Känner mig så... lurad... Säg inte att du vill lära känna mig om du inte menar det. Säg inte att du tycker att jag är underbar om du inte känner mig. Kom för fan inte och säg att du älskar mig om du inte menar det. Det gjorde ont.

Känner att jag fortfarande har ett enormt behov av närhet och kärlek.

Så är jag desperat eller vad är det med mig? Klart att jag har ögon för män fortfarande när jag är ute. Men när jag kommer på mig själv med att redan ha räknat ut att han, han som står där, främlingen (som jag finner attraktiv).. han och jag har säkert inget gemensamt, han skulle inte gå ihop med mina vänner, och min familj skulle inte gilla honom. Nej, jag orkar inte ens försöka möta hans blick(!?).

Berätta för mig vad kärlek är...

Andra bloggar om: Män, Kärlek

Gott Nytt År!

2006-02-08T19:57:00.000+01:00

Idag fyller jag 23. Jag började min födelsedag på jobbet. Jag svär att då klockan slog 00:00 och det därmed blev den 8 feburari så blev jag klenare. Så jag skyllde på åldern hela natten när nån påpekade att jag såg trött ut.

Men nu är allt tipp topp! otroligt många som kommit ihåg min födelsedag. Väldigt väldigt smickrande. Tack alla! Ni är underbara!

Vad fick jag då?
Jag tjuvstartade ju faktiskt min födelsedag redan i helgen. Gjorde ett besök till Lund där det bjöds på mycket trevligt sällskap och Johnossi. Dagen efter det var det dags för en fantastisk spelning på KB signerat Death Cab For Cutie. Det blir inte mycket bättre än så. Så nu har emo blivit min nya favoritgenre när det kommer till liveframträdande.

Idag har jag öppnat massa kuvert för folk som fortfarande kan skriva och slicka på fimärken. Det är sååå mycket kärlek i det. Tack tack tack.

Eftersom det är ett nytt år nu så är det på sin plats att avge lite nyårslöften.

Jag ska; (här varnas känsliga läsare för klychor...)

Köpa mer skivor
Inte ta så hårt på småsaker
Promenera minst 30 min om dagen, no excuses!
Klättra åtminstone ett steg på karriärstegen
Söka fler jobb
Byta ut mninst 90% av mina nuvarande möbler
Ha bättre kontakt med mina nära o kära (förlåt mig!)
Spela mer gitarr

Nu ska jag återgå till mitt födelsedagsbakande.

Ja just det! Jag har spelat av honom bollen nu och jag tänker hädanefter spela fruktansvärt offefensivt. Klarar han det inte kan han kliva av planen. Så det så!

"Amazing still it seems
I'll be 23
I won't always love what I'll never have
I won't always live in my regrets "

Andra bloggar om: födelsedagar, bakning, nyårslöften

Äntligen helg!

2006-01-31T17:45:00.000+01:00

För mig är det helg nu. Jag har jobbat sen förra måndagen och är idag äntligen ledig i två dagar. Jag känner en panik över att jag måste hinna träffa vänner, släkt etc eftersom jag nu verklgen har tid. Men självklart så har inte dom tid. Typiskt. Det är alltså skit att jobba skift om man ska hålla en hög touch base med nära o kära.

Gick ut i solen idag, strosade på stan. Gick och handlade och fick skit för att jag påminnde en tant om att hon inte skulle glömma sina vindruvor som låg lite undangömt när hon packade kassarna. Hon trodde att jag skulle ta dem när jag frågade om det var hennes vindruvor. Herregud... och folk tycket att jag är paranoid. Eller ser jag så kriminell ut?

Kom att tänka på en sak på jobbet inatt. Det sitter rätt mycket varningskyltar och andra restriktioner uppsatta på diverse ställen och det jag kom att tänka på var att det är så himla formellt språk på dem. Jag menar vem uttrycker sig såhär idag;

"Obehöriga äga ej tillträde"

Vad hände med

"Obehöriga har inte tillträde"

Det var då det slog mig att ordet äga kanske håller på att dö ut. Men skulle ju kunna svänga sig med att säga saker som exempelvis;

"Jag äger stor kunskap om det här området"
"Du äger inte rätten att göra så"
"Äger du hund?"

"har" ersätter alltså "äga" om du inte förstått det än.

Men som sagt... det låter ju riktigt gammalmodigt. Behöver man ordet äga egentligen. Fast det är väl aldrig fel med många ord i ett språk. Eller har det tagits bort ord från ordboken eller blir den bara fetare och fetare?

Nån som vet?

Andra bloggar om: svenska språket

Inget är som man tror att det är

2006-01-29T18:39:00.000+01:00

Såg den där Tandkrämsreklamen igen. Den med "IT-konsulten" eller vad hna är som sitter och berättar (oerhört trovärdigt) om hur hans tänder blivit naturligt vita av den där krämen som hans tändläkare tipsade om. Herr IT-konsult är ju i själva verket en B-skådis som blekte sina tänder i hopp om att få en roll i en dålig dagssåpa o hamnade i en reklamfilm istället. Eller var det nån som gick på att han var IT-kille? Jag brukar analysera reklamfilmer, du vet, fundera hur skaparen tänkt, vilken kategori av människor väder sig reklamen till etc.

I det här fallet se jag ingen som helst tanke bakom reklamen. Riktar den sig till framgångsrika medelåldersmän med lite halvtaskiga tänder? Jag tror i alla fall att de är tillräcklig smarta för att inse att kille i filmen är en dålig version av en "äkta människa". Varför bryr jag mig.

En sak till... Varför har folk kvar julpynt och skräp i fönsterna!? Blir helt vansinnig! Det är ju snart februari! Folk kan väl inte ha varit bortresta i månader och inte kunnat ta ner dem. Jag tycker det är oerhärt deprimerande när jag går utanför på trottoaren med vårkänslor i kroppen och plötsligt ser en julstjärna i ett fönster. Som en påminnelse om att det var faktiskt inte så längesen det var jul och att det är lååångt kvar till våren. Snälla... ta bort dem.

Ja just det. Den lilla följetången "Han". Eftersom det är känt sedan tidigare att jag är dramatisk så avslutar jag det kapitlet (har den inställningen i alla fall). Bollen är hos honom, den är verkligen det, och jag tror han inte tänker spela den mer. Jag vill gärna ha fair play i nästa match.

"guess i got what i deserve..."

Snälla säg nåt då!

2006-01-26T23:07:00.001+01:00

Idag har det varit en sån här dag när man bara går och väntar på att en viss person ska höra av sig men aldrig gör det. Istället så hör alla, man aldrig skulle tänka sig, av sig och varje gång jag får ett sms eller när telefonen ringer hoppas jag på personen jag väntar på. Men nejdå. Men tro inte att jag är otacksam över att få sms av mina kära vänner som berättar om min dubbelgångare och att folk på bussen luktar illa och, icke att förglömma, telefonsamtal från bröder som undrar hur man bowlar(?). Tvärtom! Jag älskar när folk hör av sig! Vem gör inte det?

Jag är mest arg på att jag lurar mig själv med att vara helt säker på att det är han som behagat höra av sig men jag får fel alla gånger. Det är som en förbannelse. Det känns som om nån testar mig. Testar mig på mitt tålamod, mitt intresse och mitt självförtroende. Jag fick underkänt på ett av dem. Jag kunde inte vänta så jag tog saken i egna händer. Ja, för vill man har nånting gjort får man göra det själv. Så jag ringer med inställningen om att inte få något som helst svar från andra änden. Mycket riktigt.

Jag har gått och känt på mig hela veckan att nånting inte är som det ska helt och håller och jag brukar ha rätt. Jag hatar när jag har rätt. Det var faktikst HAN som tog initiativet att vi skulle ses. Hur svårt är det att berätta att han inte var så intressead längre? Ett sms hade faktiskt rätt. Bara jag får höra nånting. Var inte så himla tyst! Hatar tystnad. Vad tror han? Att jag ska komma efter honom med yxa. Ok jag har fått korgen. Jag kan ta en skitstor om jag behöver, bara du inte är tyst!

Så det jag har lärt mig idag är att;

Alltid lita på min kvinnliga intution helt och hållet
Inte lita på vad män säger (det ska mycket till nu alltså)
Ta allt med en nypa salt (och jävlig mycket peppar

Dagens låt:
Apply some pressure - Maximo Park

The only way is up

2006-01-24T22:26:00.000+01:00

Jag har börjat avancera på jobbet. Eller jag vill i alla fall tro att jag har det. jag blev nämligen indragen på möte tillsammans med de chefer som skulle säga till om saker. Jag fick representera de som jobbade "på golvet". Kände mig hedrad. Jag fick vara med för att; "du är inte rädd för att sägavad du tycker". Damn right!

Jag älskar verkligen möten! Jag tycker det är skitkul att höra vad folk har för kommentarer och åsikter (eller inte), hur sura det blir om de skulle få sin idé kritiserad eller att nån annan kommer med en skitbra idé som de andra bara sitter och tänker att DET skulle dom ha kommit på istället.

Den här gången handlade det om lite geografiska problem i lagret. Det ska flyttas runt en massa saker den kommande tiden och vi försökte komma fram till en bra lösning. Vi satt i säkert en timme. Jag kom med flest kommentarer och förslag (jag kan verkligen inte hålla mig alltså). Fick nån ideér sågade vid fotknölarna men det var det värt. Är inte möten till för att brainstorma? Eller?

Efter mötet var slut så kan jag ärligt inte säga om vi kom fram till nåt eller inte. Vad hände med klubban ibordet? Dagordningen? Be om ordet? Tala till punkt?

Det är nästan så att man saknar mastodontmöten i kårfullmäktige där vi satt i 10-talet timmar och diskuterade, upprepade och surade. Men där fick man allt svart på vitt efteråt i alla fall.

Dagens irritationsmoment:
Jag gåendes på trottoaren med två tunga matkassar och möter två personer som går i bredd. Hallå! gå bakom varandra när ni möter mig! Nej nej... jag får trampa ut i vägen, 3 meter bred som jag (förtillfället är), mycket smidigt. Tack.

Eller håller jag på att bli en sur gammal kärring!?

Andra bloggar om: möten, gamla kärringar

Men vadå, jag pratar väl rikssvenska?

2006-01-20T13:22:00.000+01:00

Hade riktigt roligt på jobbet inatt. När jag blir trött har jag en humor som kan liknas vid en 4-åring ungefär. Skrattar hysteriskt åt minsta lilla. På sista rasten reagerade jag på att en kille sa; "Luggit" istället för legat. Det låter ju inte vackert, det måste man hålla med om. I alla fall så skrattade jag lite åt det och han blev smått upprörd. Att folk kan bli så upprörda för att man påpekar att de har anammat viss dialektslang eller vad man ska kalla det. Jag älskar dialekter!

"Gud vad du klagar!" sa han. Eller nej. "Fan vad du klagar" sa han. (Det är hård jargong på jobbet).

Fast klaga gjorde jag inte, jag påpkeade bara vad han sagt. Sen drog han upp att jag säger konstiga saker. (Tillägas här är att jag kommer från Hälsingland och inte de smålanska skogarna som han). Han minns en gång då jag sagt att man bor "i lag" istället för tillsammans. Alltså såhär kan det användas;

- Jaha allt bra annars?
- Ja allt är bra. Har precis flyttat ihop med min pojkvän.
- Jaha så ni bor i lag nu?
- Japp
- Jaha, där ser man.

Ja ni fattar.

Tänkte på det där rätt mycket resten av morgonen och kom på att jag och mina kompisar, när vi var små och när man blev "för stor" för att säga;

- Hej, ska vi leka.

Då började vi säga;

- Hej, ska vi va' i lag?

Det här tyckte "luggit-killen" var hysteriskt roligt och jag skrattade inte mindre jag heller. Men alternativet. Alltså det som han sa är ju värre!

- Ska vi va'?

Vadå "va' " ? Vad är man när man "är" liksom. Eller? Han försökte försvara sig med att om man skulle ringa en vän och den skulle vara med säg Karl så skulle vännen säga;

- Ja jag är med Karl.

?

Svenskt korrekt. Visst. Var ligger pedagogiken? Om hans teori skulle vara hållbar så skulle ju vännen säga att han och Karl ÄR. Punkt slut. Hur snygg svenska är det egenltligen. Nej jag tror jag håller mig till "i lag" i stället. Makes more sense.

Men det är väl inte bara jag som säger så? Eller? Vad sa du när du ville "leka" med vännerna och var för gammal för att leka?

Andra bloggar om: Dialekter

Jönköping - Eskilstuna T/R

2006-01-16T22:38:00.000+01:00

Även om jag längtar oerhört mycket efter våren och sommaren så har jag äntligen börjat vänja mig vid kylan. Det tog ett tag innan jag kom på hur mysigt det är med te under en filt, värmeljus och varm varm grönsakssoppa (i stället för en kall sallad). Det är så dags nu. Jag måste ändå erkänna att jag fick vårkänslor häromdagen när solen visade sig och det var (för årstiden) rätt varmt ute. Underbara vår.

I helgen intogs eskilstuna för att fira vän som inom kort blir 25. Förfesten var riktigt rolig. Mycket tjejsnack blev det. Det åts och dracks ända till en tjej, med BMI 18 typ, stolt berättar hur hon gått ner 8 kilo "bara" genom att sluta småäta. Det fick alla att titta snett på chipsskålen och tänka en till gång innan den sliskiga drinken blandades ihop. Det var då jag kom på varför jag tycker det är otroligt roligt och varför jag oftast förfestar med killar. Ytligt, skämtsamt och enkelt. Man glömmer allt vad komplex och tråkig vardag heter. Kan vara den enda gången som råa och barnsliga skämt funkar på mig med. Men omväxling förnöjer. Fotbollstjatet och den där ständigt aktuella hockematchen som bara MÅSTE diskuteras slipper jag ju med mina söta tjejkompisar.

När man är i Eskilstuna så kan man ju inte som ett Kent-fan låta bli att stirra i alla hörn om man nu (mot all all förmodan) skulle få syn på en av dem. Nej ingen i Kent var på coop på sveaplan, inte heller visade de sig på Harrys vid ett snåret heller. Surprise... (1-0 till Jönköping). Jag tror jag är lite besviken på Eskilstuna. Det kan ha varit vädret som gjorde det också, staden blev fruktansvärt grå och trist an den uteblivna solen och värmen. Sen att jag blev tvungen att uthärda en timme på schalgerdansgolvet inne på Harrys bidrog väl inte till Årest bästa stad. Man ska vet att jag faktiskt gillar att stå på dansgolv och har inga problem att bjuda på mig själv. Men snälla... schalger? I en timme? Nej... Där kastar till och med jag in handduken (2-0). För att upprätthålla den lilla rockimage jag försöker ha så gick jag till baren i protest och beställde in en whisky till tonerna av Depeche Mode, (2-1).

Borta bra med hemma bäst.

Andra bloggar om: Eskilstuna, Kent, Ordspråk

Paranoid Android

2006-01-10T13:50:00.000+01:00

Min mamma fyllde ju år igår och hon blev tokigt glad för blommorna jag skickade. Hon ringde upp mig när hon fått dem och var alldeles utom sig av lycka. Det gjorde mig tokigt glad med! Nu blev jag inspirerad av det där och kom på att jag måste springa ut och köpa snittblommor till mig själv. Det är otroligt vackra och sen luktar det gott i hela lägenheten så länge de är vid liv. Vardagslyx.

Nu känns det som vardagen är tillbaka på riktigt i alla fall. Alla "helger" är slut och nu är alla affärer öppna som vanligt igen. En annan sak som gör det farligt att jobba natt är att man är ledig på dagtid och har mycket tid att göra slut på pengar. Så jag var nere på stan igår och shoppade. Konstaterade att man kan aldrig få för mycket skor, accesoarer och väskor. Inte jag i alla fall. Frågan är bara var man ska förvara allt. Jag måste nog byta lägenhet.

Var på jakt efter en kalender med. Herregud vilken djungel! Nu finns det kalendrar för alla saker. Golf, träning, trädgård(?). Jag kom på tanken att man kunde göra en personlig kalender... alltså kunan beställa en kalender med redan förtryckta viktiga saker i den. Nu står ju saker som självständighetsdagara och deklaration men jag vill ha en med alla mina nära och käras födelsedagar och andra saker som festivaldatum etc. Visst finns det en sån tjänst? Jag har för mig att jag hört talas om det. Om du vet nåt om det så kan du ju hojta i alla fall.

Köpte mig tillslut en rätt vanlig kalender. Hakar inte på kalenderhysterin riktigt ordenligt det här året.

Just det... Han... Han hörde av sig tillslut...

Andra bloggar om: Radiohead, Shopping

If this is communication... I disconnect

2006-01-07T15:36:00.001+01:00

Ibland hatar jag att jobba nätter. Min tankeverksamhet har aldrig varit större än vad den är på nätterna. Jag är helt övertygad att man kan tänka ihjäl sig alltså. Har kommit in i de där analysbanorna igen där jag funderar över saker som hänt (och inte hänt) och varför. Varför sa han så när han gör så här. Han kankse har lagt ner, han kankse bara har tappat mitt nummer. Äh han gillade nog inte mig från första början. Skrämde jag bort honom?! Han hittade nog en annan. Men jag har ju inte fått en chans! Nej det var nog inte meningen att vi skulle ses.

Jag hatar dagens teknik alltså, det har gjort den så himla bekvämt för att ha kontakt med någon. Sms kan vara det sämsta sättet att kommunicera på. Jag hatar indirekt kommunikation. Alla har ju olika tolkningar. Varför skrev han inte "kram" nu då, han har ju alltid gjort det! Jag törs inte ringa, då kommer han tycka att jag är trög som inte fattar. Sms:et kankse aldrig kom fram och nu sitter han och väntar på att jag ska höra av mig. Jäklar vad feg jag är.

Vad hände med budbärarna som reste land och rike för att framföra meddelande till folk. Eller brevduvorna. Hur romantiskt är inte det!? Eller var det sånt som bara förekom i filmer? I så fall vill jag leva i en film. En romantisk film med ett lyckligt slut.

Min mamma fyller år på Måndag. 55 år. Jag har naturligtvis glömt att köpa en present att skicka iväg så hon får den på sin födelsedag, känns inte alls bra. Tills jag kom på den strålande idén att skicka blombud till henne! Alla älskar väl blommor! Det gör i alla fall jag och jag har ju mammas gener så hon borde göra det med! Genast kände jag mig som en bättre dotter. Jag hoppas hon blir glad.

Andra bloggar om: sms, födelsedagar

Dirty laundry

2006-01-05T22:17:00.000+01:00

Alltså det här med tvättstugan. Det står på våra regler att man bara får tvätta till 22. Men det måste ju innebära att man får använda alla andra grejer (torktumlar etc) där längre. Eller? Visserligen skramlar ju de lika mycket som tvättmaskinen men det står faktiskt att man bara får TVÄTTA mella 07:00 och 22:00. Vi får väl se om nån kommer och ringer på och klagar. Kommer förmodligen inte att hända här eftersom mina grannar är pigga på att skriva små meddelanden på bokningskalendern istället. Det började med att en skrev;

"Glöm inte att städa efter dig när du använt tvättstugan" (rätt neutral och oskyldigt)

Sen var det någon som hakat på klottertrenden och skrev;

"Speciellt Karlsson! Ta bort dammluddet i torktumlaren!" (Hallå!! Vadå hänga ut någon! Stackars Karlsson)

Vågar inte tänka på vad som kan komma upp där om trenden håller i sig.. Läste någonstans att anmälningar till polisen angående tvättstugefighter ökat rätt mycket de senaste åren. Hur jävlig kan man bli i en tvättstuga egentligen? Eller hur sura är folk egentligen? När någon hade glömt sin tvätt i torkskåpet och jag skulle hänga upp min så är det jag som skäms, jag tar ut tvätten och viker ihop den och lägger den snyggt brevid (eller "jämte", som det heter här) på bordet och tänker inte mer på det. Skulle jag inte gjort det kankse? Ok, jag förstår att man kan bli arg om tvättmaskinen är upptagen och man är väldigt tidspressad men är det inte ett rätt världsligt problem? Värre saker än så kan ju hända. Man behöver inte bli osams för det tycker jag. Helt skjukt att gå så långt som att anmäla det till polisen.

Bäst att jag springer ut och hämtar min tvätt nu...

Andra bloggar om: grannar, tvätt

Vem har ersatt mig?

2006-01-03T21:38:00.000+01:00

Om du inte har märkt det så är det riktigt kallt ute. Snön är som frigolit nästan och jag älskar det. Snön har varit kvar på alla träd i dagarna nu och det är vackert. Ljust och vackert. Jag hoppas att slaksen håller sig så långt borta det bara går. Det finns vissa fördelar med kyla med. Man kan gå långa promenader och handla frysta grönsaker och grejer eftersom de håller sig fryst hela vägen hem. Fast en nackdel är ju att sladden till hörlurarna fryser(!) och mer känns som en trädkvist runt halsen. Stelfrusna, bokstavligt talat alltså. Hoppas de överlever vintern. Hur mycket kyla tål de egentligen?

Har funderat på en sak idag... Det här med att männsikor och kommer och går i ens liv. Jag menar inte att männsikor går ur tiden utan att de bara fösvinner, det kan vara att de flyttar eller nånting annat. En männsika som du varit nära, ritkigt nära, säg en pojk- eller flickvän, de brukar man ju komma nära. En dag kankse det tar slut, kontakten behålls ett tag men sen så försvinner den med. Det är jobbigt men sen inser man att man faktiskt klarar sig utan personen. Jag har känt så i alla fall. Jag menar jag lever ju, jag mår bra och jag har "förlorat" personer som stått mig väldigt nära.

Det jag undrar över är om alla människor ersätts, är man så ersättningsbar? Eller handlar det om att man inte har nåt "behov" av människan längre? Eller bygger man upp ett behov? Jag menar man klarade sig ju alldeles fint innan man visste att personen i fråga existerade. Hjälp mig?

Vila i frid

2006-01-02T20:05:00.000+01:00

Det finns saker som förändrar allt och får dig att se saker på ett helt annat sätt.

Han var en glad kille. Han ville alltid komma fram och prata. Om helgen, om livet, om allt. Han berättade om hur han en gång räddat livet på en tjej, hur han tog sig igen skoltiden som mobbad, sin tidigare framgångsrika tid som brottare. Han hade alltid ett gott humör. Han gillade min musik mycket och undrade alltid när han skulle få höra fler låtar. Alla visste vem han var, alla gillade honom, han var sån, han brydde sig om dem runt ikring honom.

Det har varit en tung dag på jobbet idag.

Robert blev 22 år.

Jag förstår inte hur männsikor kan tro på en gud när någonting sånt här händer.

Aftermath

2005-12-29T21:48:00.000+01:00

Igår var det utång. Ja jag och J skulle ju bara ut och ta några öl, vi har ju inte setts på ett tag för att jag varit i Hälsingland så vi måste ju hitta på nåt. Passade på att komma överrens om att fira jul på soliga stränder nästa år också och det här var innan vi börjat dricka. Vi var båda riktigt trött på släkt som inte beter sig synkroniserat.

Väl ute så börjar det rätt sofistikerat. En öl. Sen kommer vi på att vi inte druckit whisky på länge och beställer in det. Efter den sätter ölsuget in igen och vi är tillbaka i baren. Vi är grymma på att skåla faktiskt. Om vi redan skålat för framgång eller andra "självklara" skålningsorsaker så brukar alltid nån ha namnsdag som vi måste fira. För alla känner väl nån som heter Bartolomeus till exempel. På den nivån är det. När vi står där i baren med whisky nr 2 så ställer bartendern fram två drinkar vid oss. Vi tittar förvånat på varandra och sedan på bartendern som tittar tillbaka på oss lika förvånat. Jaha? Han hade inte en tanke på att säga var dom kom ifrån tydligen. Efter tvåminters stirrande från vår sida får han ur sig att det är från killen rätt över baren. Déjà vu... Det har hänt förr. Men varför beställa in drinkar till någon du inte känner och inte ens sagt hej till. Vi hade ju inte ens chans att snällt tacka nej.

Underkvällen kommer vi på att vi kan å ut i morgon med eftersom J jobbar sen. Det är här vi blir alldles utom oss och hittar utterliggare en ursäkt för att skåla. Klart att vi ska ut i morgon med!

När det börjar bli dags att tänka på refrängen.. vid sådär kvart i två snåret så står J i baren med pengar i högsta hugg. En sista beställning innan hemfärd. Varför? Snart får de anställa oss som städare efter stängning eftersom vi tenderar att dröja kvar alldeles för länge efter stängning. Men kvällen tar inte slut. Nån myntar efterfest och jag tycker det låter som en utmärkt idé! Hemma hos mig! Javisst. Vin och skumpa åker fram. Men vi hinner inte komma in på skumpan. Efterfestens tema bli musik och gamla godingar åker fram, one-hit-wonders och tonårsminnen trägs tillsammans med de som blev kvar på efterfesten. Trevligt alla gånger. Men tack vare att jag somnade (tillslut) med sminket på så har mina ögonfransar blivit 4mm kortare och ansiktet krakelerat. Varför har allt roligt man gör konsekvenser?

Det stora glädjemomentet igår över att vi skulle gå ut idag igen känns inte så aktuellt. Jag känner mig 40 år äldre och sitter i soffan och fryser. Jag börjar väl inte redan bli för gammal för efterfester?

Kommer du hit ofta?

2005-12-29T16:55:00.000+01:00

Nu är jag tillbaka hemma igen, känns riktigt bra. Mamma utrtryckte sig tydligt att hon tyckte att det var tråkigt att jag måste åka hem igen. "Du har ju varit här så kort tid". Ja just det... Hon väckte mig innan hon åkte till jobbet och sa hejdå. Två timmar senare ringer hon från jobbet och säger att Jag och pappa kan ju åka "förbi" henne och köpa saker (hon jobbar på apotek) om det är nåt jag saknar som jag behöver ha med mig hem. Det hon egentligen ville var att träffa mig en sista gång innan jag åker. Men det är svårt att uttrycka känslor i den familj jag växte upp i.

Fick en liten bok av mamma. "Lilla boken med dåliga raggningsrepliker". Jag vet inte om jag ska ta det som en pik, att jag är dålig på att ragga efter som jag aldrig får med mig en pojkvän över julen. Men jag tror faktiskt det var som en kul grej. Men hur är det egetnligen.. inte sitter väl folk på raggningsrepliker som de plockar fram om de blir intresserad av nån. Eller? Roligast i boken var ändå svaren man kunde dra till med när man bli drabbad av en dålig replik och inte är så snabbtänkt. Exempel;

- Får jag följa med dig hem?
- Nej, jag försöker lära min katt att inte släpa hem äckliga djur och måste därför själv föregå med gott exempel.

Klockren. Det får mig att vilja skaffa katt ännu mer.

En god jul

2005-12-26T16:20:00.000+01:00

Har varit hos mamma och pappa i snart fem dagar och det börjar kännas. Kommer du ihåg att jag nämnde Askungen-syndromet? Där de elaka styvsystrarna (läs; mamma och pappa) ropar så fort askungen ska göra nånting roligt. Jag underskattade nog det uttrycket lite.

-Annika kommer du och hjälper mig med datorn! Du är ju trots allt dataingenjör! (Där kom förväntningen)

-Annika kan du göra nånting med den här maten så att det blir bra? (Här kommer överskattningen)

-Annika du åker och handlar lite. (Där kom kraven)

-Annika!
-Annika!

Åh herreugd!!! Jag som hade väntat mig en skön vecka utan jobb och bara avkoppling. Men nejdå. Det slutar med att jag får utvkeckla ett schema för att kunna göra alla tillags. Ja jag är inte den som säger nej. Jag skulle få alldeles för dåligt samvete om jag inte gjorde allt jag blev tillsagd att göra. Det som stör mig mest är att det känns som att jag är tillbaka till gymnasietiderna igen. Då jag fortfarnade bodde hemma och fick lyssna på allt tjat dagligen. Jag var en riktigt bitter tonåring. (Jo jag har bett mamma om ursäkt för mitt beteende på den tiden).

Julafton gick rätt bra. Efter att vi satt oss vid bordet. Innan var det kaos. Av mig förväntades det att jag skulle gå upp på vinden och hämta granen och klä den samt hinna med all mat. Min bror som mer har rollen som nån form kunglihet mer än en famlijmedlem strök bara runt i huset och undrade när maten var klar. Plötlsigt undrar alla (utom jag) varför granen inte är nere och klar. Pappa går upp på vinden, hittar halva granen. Kommenterar att han bara hittat toppen och återvänder till datorn. Mamma går sina stressade irriterande steg ut och hämtar resten av granen. Granen sätts upp men ljus och dekorationer blir kvar i lådorna. Mamma står tillsammans med mig och slammrar i köket så högt och irriterat vi kan och pratar inte med varandra, vi är sånna, båda vet precis hur irriterade båda är, vi kommunicerar via högljudda glasskålar och hårda smällar i ungsluckor vid sånna här tillfällen.

Med en suck och ett förkläde börjar jag sätta upp ljusen i granen, mamma går förbi och ser att jag håller på. Hon säger åt pappa att gå och hjälpa mig med ljusen och det är här jag håller på att bli förbannad på allvar. Det är inte HJÄLP jag behöver, bara nån som gör det. Jag hinner bli klar med ljusen, återvänder till köket. Pappa går förbi granen och frågar mamma vad han skulle göra med ljusen. Ingen säger nånting. Pappa sätter sig vid datorn igen.

Plötsligt får jag nog och säger åt min bror H, snällt, att klä granen. Till min förvåning säger han att han ska göra det. 1 minut senare kommer han tillbaka till köket.

- Har du inte klätt granen?
- Jo, säger H förvånat

Jag går ut och tittar. I granen hänger glittret nästan obefintligt och slarvigt tllsammans med högst 4 julgranskulor. Så ful gran har vi aldrig haft. H ser nöjd ut (Vi pratar om en kille på 26 år här). Det slutar med att jag klär granen ordentligt och återvänder till köket. Igen. Mamma drar kommentaren;

- Gud vad alla är irriterade!

På nätt sätt känns allt mycket lättare efter den kommentaren. Tro det eller ej men allt hinner bli klart till utsatt tid och alla sätter sig vid bordet i hyfsat god stämmning. Ingen kommenterar granen. Alla koncentrerar sig på maten och akvavtien bryter isen.

Jag måste börja dricka kaffe igen alltså.. God Jul.

"Hemma"

2005-12-22T15:11:00.000+01:00

Är tillbaka till snöiga Hälsningland. Man måste älska Norrland. Lunget, luften och männsikorna.

Tågresan hit var som väntat... Väldigt mycket folk. Att folk tar med sig så mycket hundar på tåg! Men det är klart, de måste ju få fira julafton de med. Men medan jag var besvärad över en skittung väska + min väska med datorn i så stog en tjej brevid mig med sin rotweiler och minst lika många väskor som jag. Så vad var jag besvärad av? Det fick mig att aldrig vilja skaffa hund och att jag till och med kunde tänka mig att ta med mig gitarren också nästa gång det ska ut och resas.

Kom på mig själv att bli lite irriterad på tåget med. Jag hade en plats vid ett bord, vid fönstret. När jag kom dit så satt det en tjej på min plats. Visst. Inget brott i det. Men när hon såg att jag kom så kunde hon väl i alla fall påpekat att hon satt på min plats. Det gör man ju! I alla fall jag. Sen får presonen som skulle suttit (förlåt "setat" heter det här uppe) där sagt att det var ok. Jag hade gjort det. Men sa hon inget. Hon ignorerade mig till och med. Jag sa inget och satte mis snällt på platsen brevid gången men var lite irriterad. Jag skyller på kaffet som uteblev.

Efter ha läst dålig jounalistik i tågtidningen började jag studera männsikorna vid mitt bord och insåg att jag nog inte hade nånting gemensamt med dem. En äldre dam som var alldeles för upptagen med sitt korsord men tittade ofta upp och log. Han mittemot mig hade säkert studerat ekonomi eller liknande. Sin välstrukna skjorta, fina skor och välfriserad men med en out of date mobil. Kankse inte har det flaschiga jobbet han önskat sig. (ja nu har jag börjat döma folk efter deras mobiltelefon med).

Tjejer brevid mig som satt alldeles för bekvämt på "min" plats spelade alldeles för högt på sin cd walkman, eller i hennes fall, freestyle. Det är här jag blir riktigt betänksam på hur gammal hon var egetnligen. Hon är ju tillräcklig gammal för att resa genom halva sverige. Hennes klädstil, med en lila luddig hårsnodd, pekar antingen på en 13-årings eller så är hon fast i ett sent åttiotal. Om hon är det sistnämnda så måste hon har varit uppåt 26-28 års åldern. När jag sedan hör att hon lyssnar på "all that she wants" med Ace of Base (?) så måste hon ju nästan vara över 25 eller så har hennes unga föräldrar tvingat på henne dem eftersom de var skitstora på deras "tid". Svårt. Bet på naglarna gjorde hon med.

Nu ska jag springa runt i p'jamas byxor hela dagarna och spela xbox. När inte mamma eller pappa ropar vill säga och jag känner mig som askungen (men var är min prins?). Ska i alla fall glömma allt vad jobb och livet i Jönköping heter. Verkligehetsflykt är den julklapp jag ger mig själv i jul.

"I like to wait to see how things turn out If you apply some pressure"

Nobody's whife

2005-12-18T16:21:00.000+01:00

Varför vill alla tjejer gifta sig?

Det var det stora diskussionesämnet inatt vid halvfyra rasten. Nu vill nog inte alla tjejer gifta sig men det hävdade i alla fall en kille. Han undrade varför det var så viktigt. Jag sa att jag tycker det är jätteromantiskt! Är det inte det? Ska det inte vara det? När nån sedan säger att de borde legalisera månggifte så blev det bara förvirrande. Så män vill också gifta sig? Ok. Men varför ett behov att vara gift med flera stycken? Räcker det inte med att ha många flickvänner i så fall? Varför måste man vara gift med alla?

Det är här jag plötsligt tappar all tro på giftemål och förhållande över huvudtaget. Varför gifter man sig? Efter att ha sett hur gifta män beter sig på julfester etc. så litar inte jag svårt att lita på nån man överhuvudtaget. Det blir inte bättre när en vän på jobbet berättar om en man som vunnit 28 miljoner på lotto och därefter lämnar fru och barn och köper en porsche, hus och andra materiella ting. Vad är det för fel då!?!? Har kärleken ett pris? Han kan inte älska henne. Alls. Varför inte spendera pengarna tillsammans med fru och barn? Vad hände med delad glädje är dubbel glädje. Det är så jävla svinigt av honom! Hur kan man misshandla sin fru så svårt? Så fruktansvärt respektlöst mot en annan person och jag kan inte förstå hur man kan göra det mot en person man hävdar att man älskar.

Senare när mannen med alla miljoner blivit av med alla de saker han spenderat pengar på och är tillbaka på ruta ett så återvänder han till fru och barn. Och hon tar tillbaka honom... är DET kärlek? Hon måste ju älska honom sjukligt mycket. Eller? Jag mår illa.

Ok. Det finns självklar undantag. Jag känner killar som är helt otroliga männsikor. Sen finns det även de tjejer som beter sig värre än de svin jag träffat på. Men nu är det mina erfarenheter och mina känslor.

Jag vet att jag är naiv och jag kommer att forsätta vara det. Jag tror på kärleken och jag är envis. När allt annat pekar åt att den inte exsisterar så fortsätter jag tro på den.

Kan det vara så att vi kvinnor behöver ha ett kvitto på att ni män lovar att alltid vara där? Att det bara finns en kvinna i hela världen som ni älskar. Vi kankse inte litar på er mer än så. Eller behöver vi ha en back-up som vi kan skylla på när ni gör bort er "Du lovade faktiskt att vara mig trogen tills döden skiljer oss åt!" Vad spelar det förr roll. Bara för att de älskade har på papper att de älskar varndra som kommer det inte kunna ta bort snesteget i förhållandet och det krossade hjärtat. Det finns inga garantier.

Om dagen kommer då jag ska gifta mig så gör jag det för att det är underbart att höra från honom att han älska mig och att han inför alla andra berättar att det är mig han vill spendera resten av sitt liv med.

"people are fragile things you should know by know, careful what you put them through"

Önskas; Snö

2005-12-09T13:52:00.000+01:00

Sitter och tittar på tv. Det går inte att sluta. Jag beställde en digitalbox från comhem för ett tag sen och som välkomstpresent slängde de med alla kanler de hade till mig. Med en baktanke såklart; att jag ska fasta för dem så hårt att jag måste beställa hela paketet för en massa pengar i månaden. Lockande.. Men det är bara en kanal jag vill ha; MTV2. Underbara underbara tv kanal. Just nu spelas My Hero med Foo Fighters. För ett tag sen visades Disarm med Smashing Pumpkins, fick mig att rysa. Förmodligen av nostalgi och lite halvtaskiga minnen. Sen visar de massa Arcade Fire, Killers, Futurheads etc. Mycket indie. Lovet it. Får mig att vilja impulsköpa en DVD-recorder så att jag kan spara godiset till en annan regnig dag. It all comes down to music...

Men inget vara för evigt och snart sitter jag här med äcklig kommersiella och uttjatade hits på Mtv och Ztv. Jag måste köpa skivor.

Har varit ur balans de senaste dagarna. Min sömn har störts ordentligt och jag har så när som på somnat på jobbet. Jag har aldrig varit med om det.. Att jag är så trött att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Insåg snabbbt att jag var en fara på jobbet. Kunde ha hänt hemska saker. Tur att jag inte är hjärnkirurg. Så efter att ha fått höra kommentaren att jag såg ut som nånting katten släpat in så var det dags att lägga pengar på skor igen. Anrda paret för den här månaden. Man kan inte få för många par. Det kommer faktiskt före skivor i buy-and-feel-good rating.

Innelistan;

MTV2 (har du läst ovan förstår du)
Ljus (elektriska, levande och framförallt många! Det är ju så mörkt annars)
Saffran (hur skulle annars lussekatterna smaka!)
Julkort (Ett julkort väger upp 10 räkningar i brevlådan)
Festivlebiljetter (Roskilde har släppt sina i alla fall! roskilde-festival.dk)

Utelistan;

Utebliven snö (alla vill ha snö, även de som inte säger de vill det)
Köer (är alla förvånade att det blev jul även iår?)
Julbord (ÄN är det inte jul... eller?)
Födelsedagar (ingen vill fylla år nära julen..jesus...)

Jag älskar att köpa julklappar!

2005-11-22T22:23:00.000+01:00

Jaha.. så var julhandeln här. I alla fall förspelet. Jag vet inte hur du har det men jag har inte fått tummen ur och satt upp en lapp på min brevlåda; "Ingen Reklam TACK!". Men det är hög tid nu. Det jag fick i min brevlåda igår var likställt med en telefonkatalog över Stockholm (inkl. de gula- och rosa sidorna). Innehållet är väl ungefär lika också, information som för mig är till 2%'s intresse.

Men jag ska julhandla. Jajamän! Men inte tack vare reklamen. Måste erkänna att jag varit lite slapp iår. Jo jag planerar faktiskt hela året vad jag ska ge folk i julklapp. Jag har en liten bok där det skrivs ner småsaker som jag kommer på att DET måste jag köpa till DEN. Vid den här tiden brukar jag vara klar, rent teoretiskt alltså men nånting kom emellan. Men än är det inte för sent! Men ialla fall. Ta en lite skrivbok... den ska helt rymmas i fickan/plånboken/lilla väskan. Temat är liltet i alla fall. Sen listar du alla som är värda dina julklappar (förslagsvis får varje person några sidor var). Ideérna kan flöda ordentligt under ett helt år. Sen börjar "jobbet"!

Du kankse flanerar lite på stan.. tittar i skyltfönster och får syn på nånting som du associerar till en av dina bästa vänner. Aha! En tänkbar present kankse, den vore ju prefekt till honom/henne! Du skriver ner att du måste köpa winnerbäck DVD:n till din syster eftersom hon inte kan sluta tjata om hur hon inte fick tag på det där j-vla biljetterna i sommras. Eller flaskan med 15 årig whisky som pappa slängde i golvet fölt av icke-kärleksfulla ord vid en bokhyllsflytt i våras. Köp en ny till honom! Du noterar att din mamma fortfarande envisas med att använda dricksglas som är tunnare än papper tack vare 15 år i diskmaskinen och köper nya (det är inte ens dyrt!).

Sånna här saker kan man inte komma på så lätt när det är dags att brainstorma för julklappar på dopparedagen. Jag lovar att du har hundra andra saker att tänka på som du anser har högre proiritering just då. Plocka fram skrivboken nu! Bättre sent än aldrig!

Alltså du behöver inte köpa julklapparna så tidigt som i mellandagarna men att ha det nedskrivet till den dagen då det blir hög tid att göra det är bra. Dessutom så kankse priser sjunker tills det är dags att handla. (elektronikvaror är ju heta prissjunkande skepp).

Sen när alla springer runt som yra höns och önskar de hade mer tid, fler händer och bättre idéer så kan du luta dig tillbaka i myssoffan och dricka glögg. (vid eventuell överskottenergi kan du ju alltid bygga ett pepparkakashus i bästa eiffeltorsdesign! Men det är överkurs). Allt det kan du i alla fall göra eftersom du är klar med allt. Hälften av klapparna fixade du på internet och de andra köptes en tidigt tisdagförmiddag i november, ett lagomt avstånd från julhetsen.

Även om jag är klar alla med alla klapparna så kommer jag ändå att gå ut i hetsen... kankse är lite bisarrt men för mig är det julstämmning. Sen bär det av till lugnet i norrland där jag beundrar gnistrande snö, stjärnklar himmel. Myser till doften av mammas lussekatter, vegerianjulmatsproblem och apelsiner med nejlikor i. Jag älskar julen.

I nästa inlägg ska jag försöka kommer på bra julrim. Förslag Välkommans till min lilla julstuga. Allt för att komma i rätt stämmning!

...the cold november rain

2005-11-10T22:18:00.000+01:00

Nej mocca är inte bra i regn. Inte ens om det är väskan vi pratar om. Hoppas den överlevde i alla fall. Duggregn är förädiskt. Du tror det inte regnar så mycket, för det gör det ju faktiskt inte, men efter att ha blivit dyngsur efter bara 3 minuter ute så undrar du hur. Jag är nog bara naiv och litar på att det där med duggregn är överdrivet, eller väldigt väldigt glömskt. Har inte pappa meteorolog lärt mig nånting? Fast lite regn är bra.. Då uppskattas solen mer när den visar sig.

Jag gillar ändå regnet. Det är skönt att gå ut i. Man får liksom vara för sig själv även fast det är männsikor omkring. Jag är ensam för alla andra springer runt och är fullt upptagna med att fly undan regnet som om det vore giftpilar. De lägger inte märke till mig. Jag är ju bara en i regnet. Osynlig. Sen har min Ipod ett magiskt sätt att förvandla alla öppna offentliga miljöer till de mest personliga och isolerande rum man kan tänka sig. Alla platser blir olika med olika musik, som om man får ett annat perspektiv på saker och ting tack vare musiken. Hm.. Jag kankse inte träffat personer vid fel tilfälle... utan vid fel musik... Nej den är nog lite långsökt.

Såg ett program på tv idag om man där det berättade om innehållet i varmkorv. Du som fortfarande äter korv kankse inte ska läsa nedanståde.... det är ritkigt illa alltså. Vanlig varmkorm innehåller till 45% köttrester (bara det är äcklig nog), resten består av konserveringsmedel och diverse vattenbindande medel. Kemikalier som inte alls är naturliga för kroppen. Snälla... Jag får rysningar bara jag tänker på det.

Kankse är skyldig att berätta nåt vackert efter det här som kompensation... men glöm inte att jag varnade först!

Vackert idag är Jeff Buckleys Hallelujah, efter att du lyssnat på den som kommer du garanterat inte att tänka på korv längre.

Gå ut i regnet nu! Det kankse aldrig mer kommer regna!

Jönköping på bloggkartan.se

Emo-helg i Göteborg

2005-11-08T23:28:00.000+01:00

Jag har kommit in en emo period. I dubbelbemärkelse kankse man kan säga. Det måste vara årstiden. Vem lyssnar på emo på sommaren? Eller kankse... Hm..

Spenderade helgen i Göteborg. Grått var det, det var tråkigt, Göteborg är ju alltid soligt.. Det måste vara årstiden. Mycket roligare var det att träffa gamla vänner. Det är nåt speciellt med vänner som man känt länge som man återförenas med. Glädjen i ögonen är så äkta. Eller åtminstone så tror jag att den är äkta i alla fall. En sak är i alla fall säker, gamla vänner känner mig bäst. Ibland bättre än jag själv känner mig. De har en klarare syn på saker som rör mig än vad jag har i alla fall. Jag med mina grubblerier som blir solklarheter när jag lyssnar på mina vänner. Som vanligt får jag höra att jag tänker för mycket. Men jag har inte kommit på nåt sätt att stänga av så ni får stå ut med mig ett tag till. Jag behöver er.

Helgen kändes rätt lång med. Den var rätt innehållsrik och gav mig lite av varje känsla man kan ha. Som ett blandband. Några låtar gör dig glad, andra påminner dig om svunna tider, en annan gör dig arg och ledsen. Det måste vara årstiden...

Så min helg kan sammanfattas med ett blandband som kankse skulle kunna se ut såhär;

Sida A
Unchanging - John Frusciante
Be Yourself - Audioslave
Not That Easy - Bianca
All I Have - Tiger Lou
Crash And Burn - Robyn
Time Is runnig Out - Muse
Mr. Writer - Stereophonics
Modern Way - Kaiser Chiefs

Sida B
Misery - Theraphy?

C'mon C'mon - The Von Bondies
Bullet Proof... I Wish I Was - Radiohead
Just Like Heaven - The Cure
Press Hold - Johnossi
In The Round - The Cardigans
Need To Get Some - Division of Laura Lee
Sheep Dog - Mando Diao

Det måste vara årsitiden...

CD, DVD & NMA

2005-10-30T16:33:00.000+01:00

De senste dagarna har varit långa, rätt enformiga och ensamma. God bless the Internet.

Jag år mycket bättre idag! (Tackar som frågar). Jag vet inte om det var alla de serier jag plöjt eller de litrarna av grönt the jag druckit. Vad jag är säker på är att förhandsbokningen av The Hjärta & Smärta ep, som Kent släpper i veckan, gjorde mig mycket gott. Jag har glömt vad mitt botemedel mot allt det otäcka i mitt liv har varit. Köpa skivor! Inte undra på att det har varit tungt ett tag. Kan inte minnas sist jag köpte en skiva. I förbyggande syfte (om jag mot alla odds blir sjuk igen) så slängde jag med en DVD-film också (det hade liknande effekt som skivor). Filmen jag aldrig tröttnar på (hoppas jag), Pulp Fiction. Så julen kommer tidigt i år!

Gårdagskvällen blir ju inte sämre när Kent intog scenen på Nordic Music Awards igår heller. Ja ja... Jag vet att det var playback... Det spelar ingen roll, jag älskar dem i alla fall. Det måste vara kärlek för kärlek handlar om att gilla sidor hos nån/nånting som är midre bra. Jag fattar inte varför jag inte kan tröttna på dem. Jag blir alldeles glad när jag ser dem live. Jag har nog blivit smått besatt. Btw tack för planschen P! Den är guld värd för mig. I owe you one.

Tittade faktiskt på nästan hela NMA igår. Fick se Mew på scenen igen. De är ju sjukt bra! Slår mig själv eftersom jag tenderar att glömma dem ibland. Det ska inte hända igen. De är ett grymt liveband och jag hoppas att få se dem igen. Jag rekommenderar dig att se dem om du har möjlighet. Coldplay gjorde också bra ifrån sig. Jag börjar ångra mig bittert att jag inte tog chansen att åka och se dem när de kommer. Men men. I övrigt var väl NMA som alla andra MTV jippon. Rätt ytliga. Kankse inte går att göra dem på annat sätt.

Bäst idag:
Carpark North - Human

Mew - She Spider

The Cardigans - Give me your eyes

Hello Saferide - Valentine's day

Du är aldrig välkommen, förbannade förkylning

2005-10-28T19:17:00.000+02:00

Jag skulle se Tiger Lou, Christian Kjellvander dricka öl, sova gott på värdens skönaste soffa, spendera helgen med en av det godaste vänner. Men nejdå..

Den här helgen bestämde sig min kropp för att blir klen och förkyld i stället. Jag blir sjuk 2-3 ggr per år MAX och just den här helgen var inte passande för sjukdommar. (Fast ingen helg är väl en bra helg att bli sjuk på). Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att vara sjuk. I morse var det fruktansvärt jobbigt att ta sig från sängen till soffan (2m), att sen ta sig till köket för frukost var ett helt företag. Ännu jobbigare blev det när jag upptäckte att jag inte hade frukost och gav mig ut för att att handla. Vägen till affären och tillbaka (200m) kändes mer som en lång uppförsbacke i motvind med en ryggsäck på 50 kilo som bagage.

Finns nog en anledning när folk råder en att "stanna inne" när man är sjuk. Skittråkigt.

Så vad gör man? Ett bra tillfälle att ta tag i sånna saker som måste göras men som man aldrig riktigt har tid till. Sortera sina CD skivor, rensa hårddisken, sortera kvitton, skriva klart låtar. Javisst. Utmärkt! Problemet är bara att jag inte orkar göra nånting sammanhängande längre än 10 minuter sen måste jag vila eller sova. Spenderade en hel del tid med min mobil dock, minst 10 minuter faktiskt. Hittade java-spelen på den. Shit alltså. Mycket har ju hänt sedan masken, som fanns på de gamla nokiatelefonerna du vet, när man växer ju fler äpplen?/prickar man äter. Jösses. Här var det plattoformsspel och rätt snygg grafik à la nintendo 8 bitars. Jag är imponerad. I min lilla mobil!

Jag måste sova...

Closer

2005-10-19T20:29:00.000+02:00

Det var inte en dag för tidigt jag äntligen fick chansen att se den. Filmen som mina vänner inte kunde sluta prata om. Filmen som alla pratade om.

Closer

Jag har enorma förväntningar när filmen startar.. Dumt att ha förväntningar. Men när filmen inleds med ledmotivet, Damien Rice - The Blower's Daughter (vilket jag älskar), så har jag redan här svårt att inte tycka om filmen. Jag visste att den skulle handla om relationer men jag var inte medveten att det var i så stor grad!

Hjälp! Jag som tycker att jag kan röra till det ibland. Jag ligger hästlängder efter. Men även om det ligger en bra bit från mitt liv så känns filmen ändå väldigt nära och äkta. Förvirrade männsikor som egentligen bara vill ha en sak. Kärlek. När har man den? Var är den? Hur känns den? Är det dags att springa eller att äntligen stanna? Varför, varför såra någon man älskar?

Jag sitter som förstelnad under hela filmen. Det gäller att hänga med i turerna och känslorstormarna. När filmen är slut sitter jag fortfarande orörlig och undrar vad jag precis sett. Jag har en stor klump i magen. Jag mår illa.

Jag har sett en riktigt bra film.

Losing my religion

2005-10-05T19:01:00.000+02:00

En helt underbar dag idag, om man ser till vädret. Jag älskar hösten just nu, de riktigt gråa, mulna, regningar höstdagarna känns väldigt avlägsna nu och jag hoppas de håller sig långt borta. Jag vill inte bli stungen av det där elaka depp-biet den här hösten.

Har haft mycket tid för mig själv de senaste dagarna, på gott och ont. Gott eftersom det ger mig tid att ransaka mig själv, ont för att jag har en förmåga att överanalyera och gå in djup i vissa saker som inte är bra för nån. citerar; "Du tänker för mycket Annika".

Erkänner att jag drog fram en gammal bok om mitt stjärntecken som jag lusläste. Kom på mig själv att jag ett tag läste den som nån form av bibel. Min religion. Tror att jag letade efter ursäkter om hur jag var och inte, eller varför jag är som jag är. Är inte det lite av det religionerna också håller på med? En strävan efter att finna sin väg genom livet och rättfärdiga sina beteenden och eventuella "felsteg". Jag måste bränna den där boken...

Nu så går all min tid (nästan) åt att hitta min förlorade david & the citizens-skiva som är helt borta. Jag har svurit högt för mig själv och letat precis överallt! Varför är det alltid så att man absolut måste lyssna på den skivan man just då tappat bort... Antar att det är lite som med allt annat... You don't know what you've got 'til it's gone... Eller så vill man alltid ha det man inte kan få. Smärtsamt.

Just nu saknar jag allt och alla som jag har förlorat.

/a person called she

Jag är kärleksfull och i behov av kärlek

2005-09-30T18:36:00.000+02:00

Åtmistone om man ska tro på de drömmar jag haft och med sidan jag använde mig av för att tyda min drömma med. Eller så läste jag det jag ville läsa och tror därför blint på att det är så. Det är samma sak med horoskop. Står det att jag har ekonomiska problem (vem har inte det) så har jag ju det. Står det att jag är kluven vad gäller en viss fråga så är jag det (jag är alltid kluven).

Hur som helst så handlar det nog bara om att jag läser det jag vill läsa, eller tro på så får jag det att stämma. Eller så styr horoskopen mitt liv. Står det att det inte är nån bra idé att gå ut och träffa männsikor så kankse jag stannar hemma. Nej jag borde sluta läsa sånt där. Jag är alldeles för lättpåverkad.

Idag har jag inte läst nåt horoskop och tänker inte göra det heller. Jag är på ett strålande humör och tänker inte låta nånting komma åt det.

"För att vara lycklig krävs det tre ting: något att göra, något att älska och något att hoppas på." --Oswald Chambers

Here we go again

2005-07-07T21:28:00.000+02:00

Tokigt längesen jag var här och gjorde nåt. Egetnlgien borde jag skriva ner alla festivalminnen från de gångna festivlaerna iår... men det får bli en annan regning dag.

Jag är bara irriterad nu. Jag får inte vara ifred. Varör tror folk att man är olycklig för att man är singel? Eller åtmistone så får jag den uppfattningen när folk i min närhet försöker para ihop mig alla möjliga och städigt hävdar att det är "min typ" eller att han är "perfekt" för mig.

Tack så hemsk mycket alla söta vänner! Inte för att ni försöker hitta The One till mig utan för att ni gör er besväret. Jag menar inte att vara otacksam. Men det är inte lika kul. Det är ju som att sitta med bakbunda händer och någon annan öppnar dina julklappar åt dig. Nej. Jag tror att jag vill fixa det här själv. När jag vill.

Ändå kan jag inte sluta irritera mig på folk som tycker synd om någon som just blivit singel.
-Stackare. Vad synd att det inte funka.
-Men guuud vad tråkigt att höra!

Om jag ska referera till mig själv och det jag gått igenom så borde någon stått med champagne och blommor när mina förhållanden tagit slut. Jag är gladare utan dem. Och det har inget att göra med personerna i fråga som då var en del i mitt liv. Det är absolut inget fel på dem. Det är för att jag inte kan vara i ett sunt förhållande just nu. Vissa människor trivs med att var ensamstående. Eller?

"Skönhetsoperationer"

2005-04-20T15:44:00.000+02:00

Tittade på Extreme Makeover igår. Ett fruktansvärt program men med en god tanke. Eller?

Jag tror att alla har komplex. Jag har väldigt lätt att hitta "fel" på mig själv istället för att tänka efter vad jag istället är förbannat nöjd med hos mig själv. Jag kan inte säga att jag aldrig skulle skönhetsoperera mig om jag fick chansen men å andra sidan är det inte en dröm jag har. Så när blir komplexet ett problem som får oss att må dåligt? Varför får det oss att må dåligt?

Jag har alltid sagt att jag har nåt emot av folk skönhetsopererar sig, inom rimliga gränser, men jag har så smått börjat tvivla. Mitt starkaste argument har alltid varit;

-Ja men om det mår så himla dåligt och verkligen lider av det så är det ju bra om en operation
kan få dem att må bättre.

Visst, det ÄR en lösning på deras problem. Men å andra sidan så är det ju samhället som fått dem att må dåligt över hur de ser ut. Återigen beskylls media för att allt för ofta exponera trådsmala modeller och perfekta bröst/näsor/hakor etc. som gör att vi andra mår dålig över hur vi ser ut. Är det för att killarna står och dreglar över de perfekta tjejerna och får oss "vanliga" männsikor att tro att vi bara duger om vi ser ut så?

Samhälle och media har ett stort inflytande på oss, absolut, vi matas med det varje dag. Samtidigt får det oss att glömma vad som är viktigt. Media bryter ner oss. Jag tror kvinnan (eller mannen för den delen) har fått ett sämre självförtroende ju mer media breder ut sig.

Om du hade ett stakt självförtrodende skulle aldrig media komma åt dig. Du skulle låta alla bilder på smala modeller bara passera. Ignorera killarna som dreglar över "den perfekta", för om de är så ytliga och skiter i vad mrs Perfect har för inre så är de ändå inget för dig. Gör du redan såhär? Grattis! I mina ögon är du en stark person med stor integritet.

Så istället kanske vi skulle ge kandidaterna till Extreme Makeover en psykologisk behandlig istället för en kirurgisk. För att bygga upp deras självfortroende istället för deras bröst. Jag tror man skulle må bättre av det i längden. För är det verkligen så kul att vara "perfekt" när man vet att man kommit dit på konstgjord väg? Jag som inte ens kan bära löshår utan att känna mig fejk.

Jag har inte förändrats ett dugg

2005-04-12T17:35:00.000+02:00

Här sitter jag och funderar på min framtid. En höst. En utbildning? Ett jobb. Återigen känns det som att hela min framtid beror på det här valet. Jag som, som vanligt, inte vill misslyckas.

Jag är besegrad, den impulsiva tonåringen kanskehar blivit vuxen. Kankse.

Jag kan inte flytta just nu. Jag kan inte flytta innanjag har fått ett jobb. Jag har inte råd. Pengar pengar.Vill jag flytta? Jag fortsätter att söka jobb på annanort men inte utbildning. Jag tror det är dags att slutaspringa nu. Typiskt mig att alltid tro att gräset är grönare. Sån har jag nog alltid varit! När ska det sluta? När ska jag bli nöjd!?

Jag jobbar faktiskt nu. Tjänar pengar. Det är ett jobb.Jag mår bra. Gräset är tillräckligt grönt här nu.

Mina impulsiva icke-handlingar kan också bero på liteverklighetsflykt. Bort från gamla pojkvänner och ettdåligt förflutet som arbetslös och hopplös. Men jag är stark. Varför ska nåt sånt löjligt driva mig bort. Dumt.

Vid det här laget måste även du har tröttnat på mina idéer som är så himla bra och geniala men som aldrig blir av. Men sån är jag. Like it or not. Jag är envis som en... hm... nej kommer inte på. Men å andra sidan inser jag när det är dags att hissa vit flagg.

”Vi tänker sällan på vad vi har, men alltid på vad vi saknar”-okänd

Ödet

2005-03-12T00:45:00.000+01:00

Du vet jag tror ju på ödet en massa. Kanske lite förmycket ibland. Efter kvällens film (om ödet får bestämma) så börajde jga tänka en massa på ödetigen. Kom även på att det där uttrycket som alltidsägs med stor passion ”Ödet förde oss samman!”.

Ja men kära nån! Öder för alla samman. Det är inget unikt alls. Om jag träffar nån via en kompis. Ödet.Träffar jag nån på krogen. Ödet. Träffar jag nån pådet mest ödsliga stället i hela världen. Ödet.

Alla är jämlika. Hade jag aldirg blivit vän med den där vännen så hade jag aldrig träffat den jag träffade. Hade jag inte flyttat till den staden och gått på denkrogen så hade jag inte träffat den andra personen. Ja ni fattar nu va. Så var ska man dra gränsen tillödet? I filmen så flyger telefonummer hit och ditoch saker glöms för att hittas av ”rätt” person. Ärdet det som är ödet?

Jag ska skriva mitt telefonnummer på en sedel ochglömma min jacka på en parkbänk.